| 109 |
»Detta kommer att göra fullständig omstörtning i allmän och enskild hushållning,» sade en af gästerne vid den festliga måltid som bankdirektören Giro, tvärt emot bruket då för tiden, gaf i sin bostad, ett af Majornas många palats.
»Det är vår bank som lemnat förskott åt alla dessa lifsmedelsfabriker,» yttrade direktören, »och jag är öfvertygad, att vi därmed gjort mänskligheten en stor tjänst.»
»Å, en mycket stor,» hördes det allmänna utropet från gästerna, af hvilka de flästa voro delägare i banken.
»Hädanefter kan man utan att ruinera sig hålla sig åt minstone frukost hemma hos sig själf och behöfver icke taga sin tillflygt till några kraft-extrakt-piller.»
»Hvilken omhvälfning i familjelifvet!»
Gästerne sutto i bankdirektörens nya, för uppfinningens pröfvande särskildt uppbygda matsal i palatsets källarvåning, utrustad med all den prakt som en bankman alt sedan flere århundraden kunnat bestå sig, men som en af styresmännen för kanske den förnämsta af de göteborgska Majornas många bankinrättningar mer än alla andra ägde förmågan att utveckla.
På bordet syntes några ovanligt formade kärl af ädla metaller, och bredvid dem såg man i prydliga
| 110 |
»Det är hit man länge sträfvat att komma,» sade Giro, »men som ej förr än nu lyckats och visserligen ännu behöfver i åtskilliga delar fullkomnas.»
»Men af hvilka ämnen bestå dock dessa rätter?» sporde en af gästerna.
»Det är naturligtvis tills vidare uppfinnarnes hemlighet,» svarade bankdirektören, »men ni kan vara öfvertygad, att i dem finnes icke ett spår af hvad i forntiden kallades födoämnen. Alt är konstgjordt!»
»Det är präktigt, det är storartadt, snillrikt,» hördes det från gästerna, under det värdinnan med en platinasked inför de närvarandes ögon blandade de olika skålarnes innehåll, delade det på de många metallkärlen och genom tryckning endast af sitt lillfinger ledde till dem en galvanisk ström som inom ett par ögonblick förrättade kokningen och stekningen, såsom man förut skulle hafva sagt, det vill säga fulländade tillagningen.
De sålunda tillredda rätterna framstälde en större mångfald än hvad äfven de skickligaste köksingeniörer ända dittils kunnat genom vanliga medel åstadkomma.
»Men hvad smakar egentligen denna rätt?» sade en gäst och satt eftersinnande, under det han lät tungan göra sina svängningar mot gommen.
| 111 |
»Det är just det som är omöjligt att säga,» förklarade värden, »och däruti ligger det ofantligt behagliga. För hvarje af alla dessa rätter känner man en särskild smak, en oändlig blandning af angenäma beståndsdelar, något förut aldrig anadt.»
»Snillrikt!» hördes åter från gästerna.
»Men huru kommer det nu att gå med de stora värdshusen?»
»De gå naturligtvis under. Så är ju verldens gång. Det nya måste undantränga det gamla. Hvad som ansågs förträffligt i går, förlorar i värde i dag och är i morgon fullkomligt odugligt. Har ni några värdshusaktier, så sälj dem genast. Jag tror att det ännu finnes några aktier i de nya lifsmedelsfabrikerna.»
De som ej redan hade sådana aktier, skyndade sig att anhålla om fördelen att få köpa dem, och genom värdens vänliga tillmötesgående kunde deras anhållan beviljas. Innan middagens slut voro alla närvarande aktieägare i det nya företaget. Belåtenhet lyste ur allas ögon.
Man stod upp från bordet, nästan lättare, tyckte man, än då man börjat måltiden.
»Det är också en fördel,» anmärkte värden. »De nya fabrikerna lemna en äfven storartad måltid till billigare pris än den minsta gaffelfrukost hittils, och man erfar likväl ingen obehaglig tyngd i underlifvet, såsom förut ofta varit fallet. När måltiden är slutad, vet man ej ens af att man ätit. Blott det angenäma minnet stannar kvar och förljufvar återstoden af dygnet. De gamla kalaserna i enskilda hus kunna åter komma i bruk, men med huru olika, huru mycket behagligare påföljd än i gamla tider!»
»Snillrikt!» utropade gästerna ännu en gång.
| 112 |
»Vi lefva i framåtskridandets tidehvarf.»
»Men det säges nu åter,» yttrade en af gästerne, »att försöken för att komma i beröring med inbyggarne på planeten Mars nu igen förklaras omöjliga.»
»Det är bara prat, tror jag,» förklarade en annan. »Vill man blott på fullt allvar använda cirkulär-eterströmmar, så skall försöket nog lyckas.»
»Otvifvelaktigt!» instämde flera.
»Marsboernes kroppsbeskaffenhet känner man ju redan, men nu gäller det att få reda på deras inre förmögenheter, något som måste vara af ofantlig nytta för Jordens invånare.»
»Jag har satt upp förslag till ett aktiebolag som skall taga den saken om hand,» förklarade bankdirektören. »Kanske herrarne och damerna skulle vilja teckna sig som aktieägare. Bolaget kommer att heta Cirkulär-eterströms-aktiebolaget för upptäckandet af marsboernes sinnesförmögenheter. Jag kan tala om, att jag redan har nästan hela summan, tusen millioner francs, i det närmaste fulltecknad. Men jag vill altid göra mitt bästa för att tjäna mina vänner och skaffa er säkra papper.»
Inom få ögonblick voro alla aktierna i cirkulär-eterströmsbolaget fulltecknade. Man kunde ej mer komma öfver en aldrig så liten del af en aktie. Dagen därpå noterades kursen betydligt öfver pari, men det var blott nominielt, ty ingen ville sälja.
Direktör Giro var outtröttlig i att söka roa sina gäster. Från källarvåningen hade han låtit hissa upp dem på palatsets tak, där de i den milda augustiaftonen njöto af svalkan från hafvet och af det vackra månskenet. Värden bjöd gästerne att kasta en blick i de stora fjärrglas som funnos uppstälda på taket och gåfvo tillfälle att intränga i månens inre förhållanden.
| 113 |
»Jag ber er, mina damer och herrar,» sade bankdirektören, »att fästa eder uppmärksamhet på månen.»
»Det är en värd som förstår att vara underhållande,» sade en af gästerne, och de öfriga instämde.
»Huru stå Mån-guldgrufve-aktiebolagets aktier för närvarande?» frågade någon.
»Mycket bra,» förklarade direktör Giro. »Man har haft några svårigheter med guldets forsling till jorden, och de äro ej ännu helt och hållet öfvervunna, men sedan luftsimningskonsten nu mer för hvarje dag gör stora framsteg och undantränger luftvelocipederne och de gamla luftskeppen, har man ock hopp om att några mycket stora simmaskiner kunna byggas för denna guldforsling. Saken kan vara i ordning hvilken dag som hälst, och den som vill draga fördel af detta storartade företag bör icke dröja att teckna aktier.»
Det dröjde ej en fjärdedels timme förr än alla aktier i Mån-guldgrufvebolaget voro utsålda. Aktierna i det gamla silfververket i månen togo äfven en fart, till hvilken man ej sett något motsvarande under de senaste århundradena. En af Göteborgs skämttidningar, Himmelska Bålgetingen, hade kort tid förut uttryckt sin förvåning öfver den märkvärdiga händelsen, att silfververksaktierna, oaktadt månytans ringa dragningskraft, visat en förvånande stor fallhastighet; men det skämtet fans nu, liksom så många andra, vara utan all udd och kunde ej längre användas, åt minstone ej förr än det hunnit omstöpas och förses med ny brodd.
»Ni har naturligtvis besökt Okeanos’ trädgårdar?» sade bankdirektören till en af öfvermaskinisterne inom det skandinaviska centralregeringsverket.
Dessa öfvermaskinister motsvarade forntidens expeditionschefer.
| 114 |
»Visst har jag varit i Okeanos’ trädgårdar,» svarade den tillfrågade. »Jag har också besökt Psykäon och låtit sätta mig i känslostämning genom hjärnorgeln, en förträfflig uppfinning.»
»Å ja, visserligen ännu i sin utveckling, men öfverträffas väl snart af någon ny uppfinning,» sade Giro. »Hvad som är mycket förträffligare, mycket mer praktiskt, det är den nya tunneln som man ämnar bygga från dessa trädgårdar.»
»En tunnel?»
»Ja, till att börja med en tunnel under hafvet till Skotland. Som ni vet, har tunnelbyggandet gjort ganska vackra framsteg på senare tid. Man går icke nu mer till väga på det enfaldiga sätt, som när man i forntiden bygde tunneln genom det gamla S:t-Gotthardsbärget eller då man försökte under engelska kanalen förena Storbritannien och Frankrike. Sedan man nu mer lyckats med syrets likvidifierande, kan man tränga ned i förut otillgängliga djup af jordens inre, till och med under den fasta jordskorpan i den flytande delen af planetens innandöme.»
»Men huru står man ut med hettan där nere?» invände en af gästerne.
»Hettan motverkas därigenom,» upplyste värden, »att man leder flytande syre ned i tunneln. Genom sin hastiga afdunstning binder syret så mycket värme, att man utan olägenhet kan uppehålla sig där och dess utom äger den fördelen att syret, då det öfvergår i gasform, af sig själft erbjuder den bästa väderväxling. Och hvad som måste vara ännu fördelaktigare för tunnelarbetet är, att då det flytande syret ledes ned i jordkärnans smälta massa, stelnar denna vid beröringen, hvarigenom man
| 115 |
»Snillrikt!» utropade gästerne.
»Mer än snillrikt,» förklarade ett par ingeniörer som hoppades få anställning vid det nya företaget.
»Omkring syrströmmen bildar sig,» fortfor värden, »en stel skorpa af utomordentlig hårdhet hvilken vid förnyad insprutning får tillräcklig tjocklek för att kunna uthärda det ofantliga trycket af jordskorpan.»
»Det där är ju ganska klart,» instämde gästerne.
»Mer än klart,» försäkrade ingeniörerne.
»Som sagdt,» tillade värden, »göra vi att börja med en tunnel till Skotland. Men sedermera ämna vi företaga ett mycket större arbete och under hafvet anlägga en väg från Europa till Amerika, till och med under Nordamerika till den gamla kaliforniska kusten. Det varder en rätlinig tunnel som på jordytan skulle motsvara omkring 1300 geografiska mil i en geodetisk linie, men inne i jorden är endast kordan af segmentet och nästan blott omkring 11 eller 1200 mil, således en vägbesparing af bort åt ett par hundra mil. Om man tänker sig de bägge radierna från tunnelns två ändpunkter dragna mot jordens medelpunkt, skulle de omfatta en vinkel af ungefär 88 grader, och således skulle den lutning som tunnelns linie gör så väl mot Europa som mot Amerikas vestkust vara i 44 grader, d. v. s. att tunneln kommer att från Europa tränga ned i jorden med 44 graders lutning och sedan gå upp mot Amerika med 44 graders stigning.»
»Men ni sade nyss, att tunneln skulle göras fullkomligt rätlinig,» invände en af gästerne.
»Han varder också rätlinig,» svarade värden, »och när man talar om lutning och stigning, menas därmed
| 116 |
»Men luftens motståndskraft!» hördes en invändning, »Huru skall den öfvervinnas?»
»Helt enkelt,» ljöd svaret, »genom att man gör tunneln lufttom och stänger till med ett par ändamålsenliga ventiler.»
»Och de resande! Huru kunna de då andas?»
»De förse sig naturligtvis alla med tillräckligt syre. Sådant säljes på samma gång som resekortet.»
Alla vidare invändningar funnos onödiga. Saken var klar, dagsklar. Det nya bolaget för tunneln mellan Marstrand och skotska kusten bildades genast, och man uppmanade bankdirektören att göra förberedelser för bolagsverksamhetens utsträckande så snart som möjligt, så att tunneln till Kalifornien också kunde snart börjas.
Därpå drack man ett par glas hafsvatten och kände sig i behaglig stämning.
»Jag fruktar för att jag måste fara hem och se till att maskinerna i mitt departement äro riktigt smorda», sade den ofvan nämde öfvermaskinisten-expeditionschefen. »Vi ha konselj i morgon. Förste trafikdirektören är
| 117 |
»Å, drick nu ett glas vatten till,» uppmanade den artige värden. »Maskinisterne kunna väl se till, att allt är riktigt smordt.»
Trafikdirektören eller, som han i forntiden kallades, konseljpresidenten eller statsministern var en ganska sträng förman och höll tummen på ögat på öfvermaskinisterne hvilka i sin ordning höllo efter maskinisterne eller, som de fordom hette, kansliråden och byråcheferne.
»Det där tycker jag är ett odrägligt byråkratiskt maskineri,» sade bankdirektören. »Det kunde utan tvifvel mycket förenklas.»
»Det är ganska sant,» instämde flera. »Ämbetsverkens omorganisation har varit ett länge kändt behof.»
Öfvermaskinisten var ingalunda af den åsigten. Han önskade ingen annan förändring än ett dyrtidstillägg för hvarje år, hälst för hvarje halfår.
»Med de framsteg som mekaniken gjort under senare år behöfde man väl icke,» sade bankdirektören, »hålla ett så stort antal maskinister. För att icke tala om att trafikdirektören har alldeles för många direktörer, ministrar eller hvad de må heta, hvilket med vår närvarande utvecklade riksdagsmekanik, som dock är den egentligt verkande, är fullkomligt onödigt, så är det ju rent afvita att för hvarje departement eller maskinafdelning skall det finnas både öfvermaskinister och maskinister.»
»Och smörjare dess utom!» påminde någon.
»Ja visst, smörjare dess utom!» tillade värden. »Det är som lefde vi för fem hundra år sedan. Sådant där måste ändras. Hvad säges väl om, att sätta hela regeringsmekaniken på aktier?»
»Ett godt förslag!»
| 118 |
»Och att fullkomna maskinerna, men indraga en god del af maskinisterne. Har man kunnat ersätta forntidens kanslister och kanslisekreterare med bara maskiner, så går det nog för sig att taga ännu ett steg och indraga maskinisterne-kansliråden samt låta de nu varande öfvermaskinisterne sköta hvar sin maskinafdelning, möjligtvis med hjälp af smörjarne.»
»Men ett sådant där aktiebolag kan ej komma till stånd utan riksdagens beslut.»
»Nå ja, nog finnes det något folkombud som vill åtaga sig att kasta in det förslaget i den stora motionsmaskinen och sedan se till att berednings- och omröstningsmekaniken göra sin tjänst. Vi kunna redan nu skrida till bolagets bildande. Det skadar aldrig att bilda bolag.»
Inom tio minuter hade man bildat ett nytt aktiebolag som hade till ändamål att söka sätta på aktier hela regeringsmekaniken samt hvad fordom kallades de förvaltande verken.
Man skulle nu bryta upp, men då kom Giros unge son, en gosse på fem eller sex år, upprusande på taket och utropade:
»Pappa, pappa, nu kan jag simma på rygg!»
»Bra, min gosse,» sade fadren med mycken belåtenhet. »Jag har lofvat dig en uppmuntran, så snart du gjort några ytterligare framsteg i luftsimningskonsten, och den uppmuntran skall du själf få bestämma. Hvad vill du ha, min pojke?»
»Om pappa ville ge mig ett par af de där fyrtio procents obligationerna som pappa talade om i går, skulle jag vara glad.»
»Dem skall du få. Men gå nu ned och lägg dig. Det är långt lidet på natten.»
| 119 |
»Strax pappa, men först ville jag att vi skulle sluta vår lek där nere. Vi äro sju små gossar och flickor som ha alldeles ofantligt roligt.»
»Det gläder mig. Men hvad leka ni då?»
»Jo, vi leka en så grufligt rolig lek. Stifta bolag, heter leken.»
»Så-å! Nå hur går det till?»
»Det är inte svårt, pappa. Det är jag som stiftar alla bolagen, och de andra gossarne och flickorna lemna mig sina pengar som jag lägger i min sparbössa.»
Bankdirektören kände sig rörd. Han lyfte upp sin son och kyste honom.
»Snart skall du få komma i hjärnskolan, min pojke,» sade han.
»Är det här i Majorna?» frågade barnet.
»Nej, det är i Telge, Skandinaviens förnämsta lärdomssäte, såsom man säger på ostkusten, ehuru detta nog finnes i Göteborg. Men hjärnskolan är en ny undervisningsanstalt som man upprättat i Telges gamla rådhus. Jag har aktier i företaget och skulle möjligtvis kunna afyttra några.»
»Att min son redan kan simma på rygg i luften är ganska visst,» fortfor Giro och vände sig till sällskapet, »ett prof på luftsimningskonstens stora framtid. Jag anser, att man icke bör låta den konsten drifva vind för våg, utan stifta ett bolag som tar saken om hand.»
Det tyckte sällskapet också.
»Men hvad fordras till luftsimningen?» frågade någon.
»Därtill fordras först och främst,» upplyste bankdirektören, »en simapparat som utgöres af en platina-kiselsyre-kolväteförening, en sammansatt kropp hvilken med ofantligt liten specifik vigt förenar platinans egenskaper med glasets genomskinlighet och kautschukens smidighet, men
| 120 |
Bolaget stiftades i största hast, och största delen af aktierna tecknades genast.
Giro hade ännu flera aktieföretag att framställa, men då föreslog en af gästerne, att man till undvikande af tidsspillan skulle sätta hela framtiden på aktier.
Förslaget antogs enhälligt.
