| 140 |
»Jag har lärt mycket under denna vistelse i Göteborg,» sade Oxygen till den vän, åt hvilken han brukade förtro sig
Det var dagen före valet.
»Ni får väl lära ännu mer, om ni väljes in i folkförsamlingen,» tillade vännen.
»Jag känner ingen längtan efter det målet nu mer,» förklarade Oxygen.
Vännen såg förvånad på honom och väntade en förklaring.
»Lyckligtvis har jag nu lärt bättre känna mig själf. Jag vet orsaken till mitt uppträdande som valkandidat, den rätta, den enda orsaken. Jag känner också, att jag icke kan lefva utan Aromasia. Men låt oss icke tala därom för närvarande.»
»Ämnet tyckes likväl väcka edert deltagande.»
»Det är också något annat jag fått lära mig här: att aldrig stå stilla i utveckling, att aldrig tro, det man funnit det bästa och högsta. Hjärnorgeln har låtit mig erfara en högre yttring af konsten, vida högre än luktklaveret.»
»Och likväl älskar ni, tror jag mig finna, den utmärkta ododion-konstnärinnan kanske ännu varmare än förr?»
»Jag älskar Aromasia högre än någonsin!» utropade
| 141 |
»Innan dess kommer ni väl dock,» invände vännen tröstande, »att göra åtskilliga tusen regnmoln.»
»Hvarför vänta till dess beställningarna af sig själfva upphöra?» frågade Oxygen. »Jag tänker sälja min del i väderlekstillverkningen. Mina kunskaper kunna användas på nyare uppfinningar, och jag ämnar utveckla och fullkomna hvad andra före mig redan börjat samt slå mig på de under- eller genomjordiska förbindelserna mellan olika trakter. Det är den närmaste framtidens stora uppgift. Men innan jag öfverlemnar mig helt och hållet åt detta arbete, måste mina personliga känslor och önskningar tillfredsställas. Det mänskliga står dock främst, och människans jag intager ständigt första rummet. Det är med ett arbete i den riktningen som jag för närvarande är sysselsatt. Det är ett jättearbete, jag vet det mycket väl, svårare än alla andra företag.»
Han tystnade och sjönk i eftersinnande.
»Och hvilket är då detta arbete?» sporde vännen. »Vill ni förtro mig dess art och mål?»
»Det gäller ej att genomborra jorden eller utsläcka vulkanerna,» svarade Oxygen; »ej häller att sätta sig i förbindelse med de öfriga verldskropparne eller att spränga månklotet. För alt det där ryggar jag icke till baka, ty jag vet, att det en gång skall kunna utföras. Men
| 142 |
»Att tvinga en kvinnas vilja!» utropade vännen, »Kvinnans vilja är väl icke af annan art än mannens?»
»Så har också jag förut trott, men jag börjar komma på den tanken, att kvinnoviljan är något vida starkare.»
»Så sade man också någon gång i forntiden, i synnerhet i de skaldekväden som vi nu finna så gammalmodiga och föga öfverensstämmande med mänsklighetens egentliga beskaffenhet och verkliga mål. Men i det dagliga lifvet fortfor man likväl att fästa minsta möjliga afseende vid det som kvinnan ville.»
»Hvarför tala om forntiden!» utropade Oxygen. »Vi lefva ju nu under helt andra förhållanden.»
»Just därför skulle ni,» invände vännen, »icke tänka på att söka tvinga en annan människas vilja, vare sig en mans eller en kvinnas.»
»Se så, inga sedepredikningar af det gamla slaget! Mina önskningar måste tillfredsställas, det är hvarje individs sträfvan, och så talar man, i fall man är uppriktig. Aromasia har visat sig äga en vilja som är motsatsen till min, och därför ...»
»Därför vill ni böja den viljan i öfverensstämmelse med eder,» afbröt vännen. »Ett vackert forntidsdåd! Och det är nutidsmannen, nej, framtidsmannen som så tänker och vill på det sättet handla?»
»Forntid, nutid och framtid äro mig likgiltiga, då det gäller att äga Aromasia,» förklarade Oxygen med uttryck af fast öfvertygelse.
»Äga!» utropade vännen. »Se där åter ett äkta forntidsbegrepp! Skulle mannen äga kvinnan? Skola de bägge ej vara med lika rättigheter förenade i äktenskapet?»
| 143 |
»Ack, min vän, ni har aldrig älskat. Det kan man mycket väl höra. Ni håller er vid teorier. Jag lefver i verkligheten. Jag måste äga Aromasia för att vara lycklig. Det är hvad jag känner och vet, och för det målets uppnående ...»
»Ni måste äga henne,» afbröt åter vännen, »äfven mot hennes vilja?»
»Nej, icke mot hennes vilja, men om denna vilja visar sig motsträfvig, måste jag söka att tvinga henne till öfverensstämmelse med min vilja. Det är därpå jag nu arbetar.»
»Nå ja, visa er då älskvärd, god, tapper, ädelmodig och vidare alt som kan inverka på den motsträfviga viljan. Lägg i edra ord öfvertalandets kraft, i edra handlingar tjusningens lockelser, i edert yttre ögonfägnadens tilldragelse.»
»Snack! Det där är bara gamla nödfallsutvägar som egentligen aldrig uträttat något, om ej för en kort tid. Nej, vår tid fordrar kraftigare medel, starkare, ju starkare den viljan är som skall öfvervinnas. Det är på erhållandet af ett sådant, fullt ändamålsenligt medel som jag nu arbetar. Det måste vara möjligt, att genom en äfven jämförelsevis kort behandling af nervsystemets centralorgan framkalla en önskad verkan på viljan och på de sympatiska känslorna hos den på detta sätt behandlade individen.»
»I gamla tider tog man i så fall helt enkelt sin tillflykt till en kärleksdryck.»
»Skämta icke,» sade Oxygen med mycket allvar. »Vi tala nu ej om forntidens vidskepelse, utan om nutidens vetenskapliga tillgångar. Jag har icke tänkt på annat under dessa dagar, och ni vet, att jag, tack vare den särskilda fysiska utbildning som min hjärna undergått
| 144 |
