- Project Runeberg -  Oxygen och Aromasia /
XVII. I Köbenhavn

(1878) Author: Claës Lundin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
156

XVII.

I Köbenhavn.

Vid Blegedamstorv, i det inre af Köbenhavn, där Nörre Fælled fordom utbredde sin vidsträckta gräsmatta till tjenst för betande kor, vapenöfvande borgarmilitärer och samhällsomskapande socialister, låg ett af den gamle danske hufvudstadens förnämsta gästhus, kalladt »Danmarks Wilde» som täflade med det stora Centralhotelet i Stockholm samt till och med öfverträffade de förnämsta gästhusen i Elmhult hvilka en tid ansetts som Skandinaviens yppersta.

Från hotelets trädgård, anlagd på taket af ett ofantligt högt torn af samma skapnad som det forntida »Rundetaarn», men tre gånger så högt, och bredt i förhållande därefter, hade man en vidsträckt utsigt öfver hela Köbenhavn, och med fjärrglas ända ut till den gamle förstaden Roeskilde i vester, till förstaden Hilleröd i norr samt i öster och söder öfver Öresund och Östersjön.

Det var på det tornet som luftfararne slogo ned, när de ville gästa »Danmarks Wilde», och där lyckades äfven Oxygen och Aromasia få fast botten under sig. De voro uttröttade af den mödosamma och äfventyrliga färden, men Aromasia frågade likväl genast de tillskyndande tjänstemännen, om hon kunde få luftskjuts raka vägen till Stockholm. Hon ville ögonblickligt åter gifva sig ut på resa, men utan sällskap.
157

Detta öfverensstämde ingalunda med Oxygens önskan hvilken gick ut på att med första möjliga sätta viljetvingaren i verksamhet. Han prisade sin lycka som låtit honom komma i Aromasias granskap och gifvit honom tillfälle att, förr än han vågat hoppas, söka genom ändamålsenlig behandling af hennes nervsystems centralorgan framkalla den af honom önskade verkan på hennes vilja. Att han skulle nå målet på den gamla vägen, genom att ingifva henne aktning och visa sig riktigt älskvärd, hade han ytterligare funnit omöjligt. Hon hade visserligen vänligt räckt honom handen och uttryckt sin varma tacksamhet för att han räddat henne från att innebrännas, men nu ville hon ju åter öfvergifva honom och ensam återvända till Stockholm. Detta måste förekommas. Han måste inverka på hennes vilja, så att hon, utan att erfara något tvång, förenade sig med honom i fullständigt äktenskapsförbund.

»De gamla medlen hafva visat sin fullkomliga oduglighet,» sade Oxygen.

Men han måste skynda sig, så vida Aromasia icke skulle vara bortflugen långt innan han kunde börja sitt vetenskapliga försök. Han ansträngde sin hjärna för att utfinna medel att låta vetenskapen triumfera utan att försöksföremålet hade någon aning om saken.

På folkförsamlingen i Göteborg tänkte han ej mera och det tycktes föga röra honom, om han valts till riksdagsman eller icke. En sådan likgiltighet var ganska sällsynt på den tiden.

Aromasia tänkte däremot så mycket mera på riksdagsvalen, men i främsta rummet på möjligheten att åter upprätta den konst som genom gårdagens tilldragelse otvifvelaktigt lidit ett ganska svårt nederlag. För den saken ansåg hon sig kunna bäst verka i Stockholm, där
158
hon ännu aldrig mötts af annat än framgångar, och från Stockholm ville hon sedan inverka på Göteborg och det öfriga Skandinavien.

Hon älskade Oxygen och trodde sig aldrig kunna komma att känna samma tillgifvenhet för någon annan. Till den gamla böjelsen hade nu tacksamheten för hennes räddning undan en säker död kommit. Men med dessa känslor trodde hon sig dock icke öfvertygad om att ett äktenskap mellan henne och Oxygen skulle föra till någon varaktig lycka. Giftermålen på 2300-talet ingingos visserligen icke ständigt för lifstiden, utan ganska ofta på obestämd tid, men Aromasia hade för hög tanke om äktenskapets stora betydelse för att våga ett försök under någon tid.

Hon önskade ett äktenskap för lifstiden och hade i den åsigten funnit fullkomligt understöd af Oxygen. För att vara fullt säkra på sina känslor och kunna fullständigt lära känna hvar andras sinnelag, hade de underkastat sig det profår som då nästan allmänt brukades och som skulle motsvara forntidens förlofningar, men åt minstone i de flästa fall var af vida allvarligare och för ändamålet verksammare betydelse.

Detta profår var nu för dem i det närmaste till ända. Oxygen hade icke stått profvet så som Aromasia önskat. Hon kände sig olycklig där öfver, men ville ej göra olyckan större genom att gifta sig med den man som oaktadt hennes aldrig vacklande kärlek misskänt och misstänkt henne samt sökt motarbeta hennes bästa afsigter. Om kvinnan verkligen måste försaka, såsom Aromasia läst i den gamla boken, så kunde den försakelsen icke sträcka sig så långt, att kvinnan gifte sig med en man hvilken hon visste icke skulle bereda henne någon lycka och ej häller därmed göra sig själf lycklig.
159

Om hans åstundan att på vetenskaplig väg söka tvinga hennes vilja, hade hon ännu icke någon kännedom. Försöket skulle af rent deltagande för vetenskapen kanske hafva vunnit hennes bifall, ehuru hon sannolikt ej önskat sig själf vara föremålet samt må hända äfven vredgats på den hvilken på detta sätt sökte böja en människas vilja. Men om hon för Oxygen visat en sådan vrede, hade han otvifvelaktigt däruti funnit ett nytt prof på hvad han kallade hennes gammalmodiga åsigter. Själf tvekade han icke att söka kufva en kvinna, fullkomligt i forntidsåsigt, men det skedde på »vetenskaplig väg», och detta syntes honom tillräckligt nutidsmässigt. Skulle han lyckas?

Därpå tviflade han icke, blott han kunde finna tillfälle att börja försöket.

»Till Stockholm!» ropade Aromasia och räckte Oxygen handen till afsked.

»Förskräcklig olycka i Göteborg!» skrek en nyhetsutbjudare. »En konsertsal sprungen i luften! Den stora konstnärinnan Doftman-Ozodes ömkligt omkommen; femtio personer innebrända!»

»Ohygglig eldsvåda i Göteborg!» ropade en annan nyhetssäljare. »Större delen af staden uppbränd; flera tusen personer dödade.»

»För alla tider slut med luktkonserterne!» hördes det från ett tredje håll.

»Det där visste vi för flere timmar sedan,» anmärkte en af gästerna i hotellet »Danmarks Wilde», en af dem som från trädgården på det stora tornet njöt af den vidsträckta utsigten.

»Redan i natt,» tillade en annan.

»Till och med i går afton,» förklarade en tredje.

»Något innan olyckan skedde,» sade en fjärde.
160

»Det är grufligt hvad våra förmiddagstidningar komma sent med sina nyheter.»

»Så ha de nu gjort i flera hundra år. I norra Skandinavien förkunnas nyheterna nu mer innan de inträffat. Hvarför skola vi sydskandinaver komma så långt efter? Och likväl ha vi de af tidningarne oberoende nyhetssäljarne som borde kunna följa med sin tid.»

»Den där Doftman-Ozodes var en stor konstnärinna. Man måste beklaga hennes sorgliga slut. Jag minnes mycket väl hennes ododionföreställningar här i Köbenhavn och i Köge. Hon var då ännu ett barn, men öfverträffade redan då alla andra luktkonstnärer.»

»Jag har också känt dessa föreställningar.»

»Äfven jag!»

Alla närvarande kände till dem och beklagade, att Doftman-Ozodes ej på senare år uppträdt i sydskandinavien. Alla skulle så ofantligt gärna vilja ännu en gång lukta på de sköna doftackorderne.

Aromasia hörde alla dessa för henne smickrande utrop och önskningar. Hennes denna dag förut så sorgsna ansigte uppklarnade åter. Hon vinkade till sig en af nyhetskrämarne, samtalade några ögonblick med honom, tog upp några bankanvisningar och stack dem i hans hand, hvarefter krämaren vände sig till några yrkesbröder och gjorde dem något kort meddelande.

»Stor luktföreställning!» ropade den förste nyhetskrämaren helt plötsligt, och ropet upprepades på flera ställen i trädgården.

Gästerna lyssnade till ropet och sågo på hvar andra med förvånade blickar.

»Stor luktföreställning!» skallade det ännu en gång.

»Fröken Doftman-Ozodes kommer att uppträda i morgon afton!» tillade roparne.
161

»Hvad är det för dåligt skämt?» frågade gästerne.

»Det är icke skämt, mina herrar och damer,» förklarade Oxygen hvilken trädde fram och förtäljde, att fröken Doftman-Ozodes ingalunda omkommit, utan att han haft den äran att rädda henne föregående afton.

Man ville i början icke tro på den uppgiften. Man hade ju från flera håll mottagit de mest bestämda underrättelser om olyckan i Göteborg och om konstnärinnans beklagansvärda död.

»Hvem är den där herrn?» frågade man och betraktade Oxygen med misstroende.

En af de öfriga känd person upplyste, att det vore Warm-Blasius, den öfver hela Skandinavien väl bekante väderlekstillverkaren som försett äfven Sjæland med många uppfriskande regnskurar. Man kunde fullkomligt lita på hans ord, ty han vore en högst aktningvärd man.

Ett sorl af glad öfverraskning hördes på taket af »Danmarks Wilde». Alla fröjdade sig öfver den lyckliga händelsen. Alla ville visa konstnärinnan sitt glädjefulla deltagande. Alla ville infinna sig på hennes föreställning. Ingen enda fruktade för att därigenom utsätta sig för någon olycka.

Och från taket steg den glada öfverraskningen ned i alla våningarne af gästhuset, och från huset ned på Blegedamstorv, och från torget rundt omkring i hela det stora Köbenhavn, långt ut på Amager och ända bort åt Roskilde och till Hillerödkvarteret och alla andra utkanter och in i de minsta gränder och de lägsta, tiovåningars hus. Alla ville känna de ljufliga doftackorderna som skulle framlockas af Skandinaviens största konstnärinna. Alla önskade se henne som så underbart räddats från en säker död och som genast skyndat till Sydskandinavien för att visa sin uppmärksamhet mot dess
162
konstälskande folk. Det var Köbenhavns gamla, oförgängliga estetiska känsla som gjorde sig gällande. Hela staden kom i rörelse.

Men hvar fans då den stora konstnärinnan? Hade hon kanske åter försvunnit? Var det verkligen sant, att hon infunnit sig i Köbenhavn och tagit in på »Danmarks Wilde»?

Jo, det var verkligen sant, förklarade trovärdiga personer. De hade, om icke själfva sett henne, dock hört andra trovärdiga personer försäkra, att hon fullt lifslefvande visat sig i trädgården, på gästhusets tak, och hvad ännu säkrare och ännu mer öfvertygande vore, de bankanvisningar som hon utdelat hade vid förevisandet genast inlösts.

Då vågade ingen längre tvifla. Då fröjdade sig alla åt den glada vissheten att få öfverlemna sig åt en stor konstnjutning. Många luktkonstnärer hade visserligen äfven under den senare tiden uppträdt i Köbenhavn, men ingen af dem hade dock ett så stort namn som Aromasia Doftman-Ozodes.

Hvem kunde vara gladare än konstnärinnan själf? Jo, möjligtvis Oxygen hvilken fröjdade sig åt Aromasias plötsliga beslut att gifva en föreställning i Köbenhavn, hvarigenom han, utan att hon anade något sådant, kunde finna tillfälle till det stora, vetenskapliga rönet. På hennes konst trodde han ej mera. Sedan hjärnorgeln börjat visa sin utomordentliga förmåga, vore den konsten en redan öfvervunnen ståndpunkt i den mänskliga utvecklingen, menade Oxygen, men hon skulle likväl nu hjälpa honom att få hans afsigt med viljetvingaren utförd. Att Aromasia åter försvunnit, oroade honom icke. Han var säker om, att hon nog funnes i granskapet samt vore
163
sysselsatt med förberedelserna till morgondagens stora ododion-föreställning.

Denna förmodan öfverensstämde med verkligheten. Aromasia hade genast efter att hafva beslutit gifva en konsert och således stanna ett par dagar i Köbenhavn underrättat tant Vera om sin räddning, men därpå utan dröjsmål satt sig i rörelse för att skaffa sig ett godt luktklaver samt för att finna en skicklig kemist som kunde hjälpa henne med tillverkningen af de nödiga doftmedlen. Denna gång ville hon själf öfvervaka tillredningen. Hon var så säker på sin konst, att hon visste, det hennes doftackorder omöjligt kunde orsaka någon olycka eller ens den ringaste olägenhet, blott de voro noggrant tillredda samt att, framför alt, icke något svek haft sin hand med vid beredningen.

Med raska steg gick Aromasia ned åt den stora Blegedamsboulevarden, hvars palats, ehuru två och tre hundra år gamla, ännu bibehöllo sitt stolta utseende, vackra intyg om den smak som rådde i byggnadskonsten i början af det tredje årtusendet, i synnerhet på 2,100-talet. Konstnärinnan omsvärmades af stora skaror luftvagnsuthyrare hvilka i Köbenhavn funnos i ännu större antal än i Stockholm och Göteborg och som oupphörligt anföllo de personer som till fots färdades på boulevarden. Dessa luftformän lära hafva varit afkomlingar i rätt nedstigande led af de körsvenner som i forntiden höllo med sina Kapervogne vid Österport och där öfverföllo fredliga vandrare, sleto dem i stycken och kastade styckena på sina Kaffemöller för att under färden fram åt Strandveien, en då ännu tämligen obebodd gata, mala sönder dem till det finaste pulver som blandades med vägdammet och blåste bort, ut åt sundet. Formännen på 2,300-talet voro visserligen icke så grymma som
164
Österports gamle kapare, men tillräckligt besvärlige för ett lugnt framåtskridande på boulevarden. Aromasia lyckades likväl undkomma dem. Hon föredrog stundom att färdas till fots och hade denna dag valt detta forskaftningsmedel. Det var visserligen gammalmodigt, i synnerhet i denna del af Skandinavien, men konstnärinnan frågade icke efter sådant, och det bekymrade henne föga, att hon gjorde uppseende och med förvåning betraktades af de luftfarare som upptäckte henne.

Sedan hon kommit till östra ändan af Blegedamsboulevarden, vek hon in i de många smågatorna som sedan äldre tider korsade hvar andra i den stadsdel hvilken var bygd på den i forntiden uttorkade Sortedams sjö, föga vackra kvarter, men där de förnämste ododion-tillverkarne hade sina stora magasin. Där bodde också den vidt bekanta ododion-firman Sörensen, Sörensen & Sörensen, från början ett bolag af tre personer, nu mera en vidsträckt förening af flera hundra arbetare.

Denna förening ej blott tillverkade och sålde förträffliga luktklaver som hade ett stort anseende i Europa och Afrika, utan anordnade äfven luktkonserter för de konstnärer som önskade uppträda i Köbenhavn och besörjde anskaffande af alt som kunde höra till en sådan konsert, till och med af en uppmärksam och lifvad publik.

Aromasia fann detta förträffligt och öfverlät åt föreningen att sörja för alla förberedelser, med undantag af luktsatsernas tillredning, vid hvilken hon själf ovilkorligt ville vara närvarande. Föreningens daghafvande föreståndare ansåg den försigtigheten helt och hållet öfverflödig och gick i borgen för att icke någon olägenhet skulle uppstå, äfven om konstnärinnan icke öfvervakade kemisten, samt att fram för alt icke någon sådan olycka
165
kunde inträffa som vid senaste konserten i Göteborg. Aromasia stod likväl fast vid sin föresats och lät gifva sig anvisning på den bäste kemisten hvilken hade sitt laboratorium vid Erikböghsgatan, en urgammal gata som fordom kallades Fredericiagatan eller Blancogatan, men på 2,300:talet var en af stadens förnämsta. Det var för den i fråga varande kemisten icke likgiltigt hvar han hade sin verkstad, ty tilloppet af dem som sökte hans råd och hjälp samt hos honom gjorde beställningar var utomordentligt stort.

Hos Hydrogenius, så var kemistens namn, träffade Aromasia icke blott slöjdidkare som infunnit sig för att rådgöra med vetenskapsmannen, utan äfven andra vetenskapsmän och för öfrigt folk af alla yrken. På 2,300-talet samlades man ofta på lediga stunder i kemisternas laboratorier, liksom man i forntiden gick till konstnärernes arbetsrum. Förr beundrade man eller gjorde sina anmärkningar öfver konstverken, nu öfver de kemiska rönen. Man visade i allmänhet ett stort deltagande för dessa rön och tycktes aldrig tröttna på att vistas i kemisters sällskap. Hydrogenius såg omkring sig en stor skara beundrare hvilka ständigt sjöngo hans lof och som till mellanspel sysselsatte sig med att förtälja och förklara dagens tilldragelser inom och utom Skandinavien.

Denna dag talade man om riksdagsvalet i Göteborg, om Warm-Blasius, om fröken Doftman-Ozodes’ räddning, om de senaste maskinstyckena på en af de många skådebanorna på Kristianshavn, om de nyaste bokutdragen och om mycket annat som kan finna deltagande hos en politiskt och ästetiskt bildad samling af herrar och damer.

»Vi ha fått ett nytt utdrag ur professor Digermans bok, De fem senaste århundradenas historia,» yttrade en af sällskapet, »och det utdraget öfverträffar alla
166
föregående, ty det innehåller i sammanprässad form på sexton sidor alt hvad professorn meddelat i tio stora band på femtusen sidor. Det är det nyare bokmakeriets triumf.»

På 2,300-talet skref man visserligen ännu stora böcker eller sammansatte dem med tillhjälp af den literära mekaniken, men ingen hade tid att läsa dem. Kampen för tillvaron medgaf visserligen då och då ett litet nöje, såsom en luktkonsert, en hjärnorgelföreställning, ett skådespel, ett besök i kemisternas laboratorier, ett enskildt samkväm eller något dylikt; men att läsa stora böcker hade man funnit alt för tidsödande och således icke öfverensstämmande med den nyare tidens stats- och folkhushållning.

Det var därför som företagsamme literaturmaskinister hade funnit på att af de stora böckerna göra små utdrag eller rättare små sammanprässningar i minsta möjliga form, men med bibehållande af ursprungsverkets egentliga kärna. Sådana små böcker hade man tid att läsa och de funno god afsättning. De voro tidsenliga, och det gälde endast att kunna få dem så sammanprässade, att de kunde läsas på några minuter, hälst på några sekunder.

De fem senaste århundradenas historia på sexton sidor upptog med lika mycken noggranhet som nätthet hela gången af verldshändelserna, så väl i politiskt som kulturhistoriskt afseende, och redogjorde fullständigt för i synnerhet de skandinaviska landens utveckling, alt stödt på de noggrannaste kallforskningar och de mest samvetsgranna undersökningar.

»De nyaste forskningarne hafva nu uppdagat,» sade en af gästerne hos Hydrogenius, »att striden mellan vänstermän och högermän, de två oförsonliga folkraserne här i Danmark för fem hundra år sedan, utkämpades, icke såsom man hittills trott, på Nörre Fälled, utan på
167
den gamla Slotsholmen. Man vet nu också, att våra förfäder ännu på den tiden voro människoätare, samt att de ben som påträffas i »kjökkenmöddingarne» från 1800-talet hafva tillhört högermän eller vänstermän hvilka uppätits af sina motståndare, alt eftersom den ena eller den andra flocken hade öfvertaget, till dess slutligen, efter ohyggliga blodbad, den siste öfverlefvande -- han lär hafva varit vänsterman -- dog af en genom slukande af feta och ohälsosamma högermän ohjälpligt fördärfvad matsmältning.»

»Ja, det var de striderna och deras utgång,» anmärkte en annan, »som lockade tyskarne att i slutet af 1800-talet ännu en gång anfalla Danmark.»

»Men det anfallet gaf anledning till den praktiska skandinavismens fulländning,» sade en tredje, »och därmed till de skandinaviska landens räddning.»

»Således hafva vi de danska människoätarne på 1800-talet att tacka för de skandinaviska landens förening, för Sönderjyllands återvinnande åt det gemensamma fäderneslandet och för hela nordens styrka och trygghet.»

»Så kan det verkligen tyckas, men de vilda kanibalerne lära väl icke hafva tänkt på något sådant under det de söndersleto och uppåto hvar andra. Det var en faslig tid.»

»Huru kunde det vara annorlunda?» sporde ett fruntimmer som nyss förut hjälpt Hydrogenius med ett mycket svårt kemiskt rön. »Kvinnan hade ju icke då ännu något att säga i folkförsamlingen.»

»Det är sant. Hon hade ej häller tillträde till statens ämbeten. Det tålde länge innan man i Danmark ville medgifva, att kvinnan dugde till offentliga värfs utförande.»

»Men kan det vara sant, att det funnits en tid, då
168
en kvinna nekades att taga en akademisk grad, då hon t. ex. icke fick ägna sig åt läkarekonsten?»

»Så uppgifves det, ehuru man i vår tid har svårt att tro på ett sådant barbari.»

Aromasia deltog i samtalet och kunde glädja sig öfver den aktningsfulla uppmärksamhet som hon väckte. Hydrogenius åtog sig att till samman med henne bereda de doftsatser som fordrades för morgondagens konsert och bad henne, att i det afseendet vara fullkomligt lugn.


The above contents can be inspected in scanned images: 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168

Project Runeberg, Sat Dec 15 21:40:47 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oxygen/17.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free