| 169 |
Aftonen före konserten var Aromasia inbjuden till ett aftonsällskap hos en af Köbenhavns förnämsta slöjdidkare. I det sällskapet införde Hydrogenius ett ungt fruntimmer som upptäckt ett nytt ämne, diafot, genom hvilket organiska, fasta kroppar gjordes fullkomligt genomskinliga och färglösa samt slutligen vordo helt och hållet osynliga.
Man hade redan förut hört talas om den nya upptäckten, men icke sett några försök som kunnat visa dennas verkliga användbarhet. Några sådana försök skulle nu göras för att roa sällskapet och på samma gång tjäna vetenskapen. På den tiden utgjordes sällskapsnöjena i Köbenhavn, liksom i större delen af hela den öfriga verlden, af vetenskapliga rön, såsom kemiska och mekaniska försök, matematiska beräkningar o. s. v. Att man under njutandet af sådana sällskapsnöjen icke häller glömde sysselsätta sig med dagens krönika, hafva vi redan funnit.
Diafot-upptäckarinnan hade låtit framföra ett par kaniner som skulle tjena till försöksföremål. Ännu i det tjugufjärde århundradet hade sällskapet för kaninernas skydd icke kunnat hindra, att de små djuren fingo offra sitt lif för vetenskapen. Många hundra tusen francs användes hvarje år af nyss nämda sällskap till kaniners friköpning från vetenskapsmännens grymhet, men
| 170 |
Det första af dessa försöksföremål matades med diafot som tycktes smaka det lilla djuret särdeles godt. Därpå ingneds det med samma ämne och tilläts sedan att springa omkring i rummet. Det smektes af herrar och damer och syntes visserligen något blygt i stort sällskap, men visade inga tecken till illamående.
»Såsom ni finner,» sade diafot-upptäckarinnan, »så utöfvar kuren icke något menligt inflytande på hälsotillståndet.»
Det medgafs, men man väntade att få se ämnets uppgifna ägenskaper utveckla sig, och man började finna denna väntan något lång.
Plötsligt hade kaninens hufvud försvunnit, tycktes det. När man riktigt ansträngde ögonen, kunde man se en svag ytterlinie af hufvudets form, men den var mycket sväfvande och vardt för hvarje minut mindre märkbar.
Sällskapet uttryckte sin förvåning, och förvåningen stegrades, då djurets öfriga delar äfven småningom öfvergingo till en otydlig skugga eller snarare till en genomskinlig, dimlik massa, i hvilken endast bensystemet framstod tydligt.
Slutligen syntes ej mer än skelettet som skuttade omkring i rummet.
»Det är bra,» förklarade Hydrogenius, »men för att göra en kropp fullkomligt osynlig, behöfves dock något mer. Den som vill uppträda helt och hållet incognito bör kanske ej visa sig som benrangel.»
»Nå ja,» inföll föreviserskan, »jag har ännu icke uttömt mina tillgångar. Låt oss försöka på en annan kanin.»
| 171 |
Försöksföremålet nummer två framfördes och undfägnades med en ny sats diafot, ökad med tre hundradelar homorhachion. Detta hade en ännu underbarare verkan. På betydligt kortare tid än vid det första försöket började den andre kaninens kropp öfvergå till det osynligas område. Benbyggnaden syntes äfven på detta djur en god stund längre än huden och musklerna, men försvann sedan småningom, och efter ett par timmar var det omöjligt att kunna med ögonen upptäcka kaninen, ehuru man mycket väl kunde känna honom med händerna och finna att kroppen verkligen funnes.
»Det är utmärkt!» ropade sällskapet med hänryckning.
»Ett ganska vackert rön,» förklarade Hydrogenius. »Upptäckten kan medföra betydliga fördelar och torde ej böra betraktas såsom blott ett sällskapsnöje.»
Däruti instämde alla närvarande. Oxygen, som också var inbjuden, hade med den strängaste uppmärksamhet och det lifligaste deltagande följt försöket från början till slut.
Hydrogenius frågade, om någon af sällskapet ville våga att erbjuda sig som nytt försöksföremål. Man såg på hvar andra med någon tvekan. Efter en stunds eftersinnande föreslog Oxygen, att man tils vidare skulle nöja sig med att dränka en rock i diafot och erbjöd sin fina sällskapsrock.
Förslaget antogs, men som man för tillfället ej kunde åstadkomma tillräcklig mängd af det nya ämnet, kunde ej mer än halfva rocken undergå den nödiga behandlingen. Följden vardt, att Oxygen visade sig på ett besynnerligt sätt halfklädd, i det han tycktes på ena sidan sakna annan betäckning än skjortärmarne och underkläderna, medan den andra sidan var klädd som vanligt.
| 172 |
Försökets utgång uppväckte mycken munterhet i sällskapet, men Oxygen tycktes finna sig särdeles nöjd.
»När kan min rock åter framstå i sin helhet?» sporde han.
»Först om åtta eller tio dagar,» lydde svaret.
Sällskapet skrattade med full hals.
»Så lång tid räcker således kraften hos detta ämne?» sade Oxygen.
»Ungefär så, men då kan också behandlingen förnyas, och om man vågar underkasta sig samma behandling som användts på kaninerna här, så kan hela människokroppen göras osynlig under lika lång tid.»
»Förträffligt!» sade Oxygen för sig själf. »Nu kan jag, utan att vara sedd, börja mina försök med viljetvingaren. Nu måste det lyckas.»
Han var hela aftonen i ett ypperligt lynne, och alla närvarande kommo öfver ens, att den där svenske väderlekstillverkaren vore en högst älskvärd sällskapsman. Till Aromasia närmade han sig likväl icke. Hon följde honom ofta med sina blickar, men det låg ett sorgset uttryck i dem. Konstnärinnan lemnade sällskapet tidigt för att, som hon sade, tänka på sin konsert till följande dag.
När Oxygen kom till sitt härbärge på »Danmarks Wilde», lät han genast föra sig till hotelets telefonbyrå och skickade därifrån sin afsägelse af riksdagsmanskapet. Han ansåg sig icke kunna vänta till påföljande morgon. Ämbets- och tjänstemännen i hotelet betraktade med undrande blickar hans besynnerliga klädsel, men tilläto sig naturligtvis icke några anmärkningar.
»Han är från det öfra landet,» hviskade de.
»En gammalsvensk kanske,» och med den förklaringen funno de sig nöjda.
| 173 |
Oxygen betraktade sig i spegelväggarne och log med synnerlig tillfredsställelse åt sin halfva rock.
»Ett ypperligt ämne, det här diafot,» sade han; »och förträffligt var det, att luftströmmen förde oss hit till Köbenhavn.»
Dagen därpå stod han tidigt upp, klädde sig i en annan rock, men fann till sin stora belåtenhet, att gårdagsrocken ännu såg lika half ut.
Han lät hissa upp sig på gästhusets tak, där de finaste fordon ständigt funnos att tillgå, tog sig en luftdroska och ville genast göra ett besök i det laboratorium, där fröken Fotorup tillverkade det af henne uppfunna nya förvandlingsämnet. Det vore kanske likväl alt för tidigt på morgonen, tänkte han. Han hade ännu icke hört morgonväkten ljuda.
Morgonväkten i Köbenhavn 2378 var något helt annat än forntidens nattväktarerop. Då solen hunnit till en viss höjd på morgonen, och hennes strålar träffade observatoriepalatsets högsta torn på den backe, där Frederiksbergs slott låg i forntiden, sattes genom en fotokemisk tillbakaverkan en mekanik i rörelse, och denna mekanik löste på en gång alla tonerna i ett jätteorkestrion. Genom alla hus i den store staden skallade då ljudet af väldiga pukslag och basunstötar. Det var blott till detta ändamål som den för öfrigt aflagda och bortglömda musiken nytjades i Köbenhavn.
Äfven då himmelen var molntäckt, verkade solen likväl bak om skyarne så starkt på observatoriets mekanik, att morgonväkten med nästan samma kraft lät höra sitt skrällande och dundrande maningsrop att börja dagens arbete. Många började sitt dagsverke före morgonväkten, men den vanliga arbetstiden räknades från denna, och den som i åtnjutande af fullkomlig hälsa icke
| 174 |
Oxygen sväfvade långsamt fram öfver hustaken. Rörelsen var redan ganska liflig. Köbenhavn gnuggade sömnen ur ögonen, och så snart morgonväkten ljudit, tilltogo bullret och brådskan med nästan besvärande hastighet.
»Här är nästan lika så mycken rörelse som i själfva Göteborg,» sade Oxygen till en af sina köbenhavnsvänner som han träffat ofvan för den urgamla byggnad hvilken uppgafs vara den som i forntiden kallades Rosenborgs slott.
»Ni har rätt,» svarade vännen, »och vår rörelse är dess utom mer estetisk, visar större konstbildning och mer sinne för det sköna.»
»Hm!» yttrade Oxygen. »Ni talar i något åldrade uttryck ... Hvad nytt för öfrigt här i staden?»
»Å, ganska mycket. Först och främst hafva vi det här nya ämnet, diafot, tror jag det kallas, som kan göra hela verlden osynlig.»
»Så, ni känner också till den upptäckten?»
»Hela staden talar därom, och hela staden börjar redan försöka dess verkningar. Det är en fröken Fotorup som hittat på det. Hon är redan ryktbar, mottager ofantligt många beställningar och förtjänar oerhördt
| 175 |
Oxygen tycktes ej vara riktigt nöjd med att höra, det kännedomen af diafot redan hunnit en sådan utsträckning. Han ville hälst begagna sig däraf, innan det vore allmänt kändt. Tanken därpå ökade hans åstundan att snart hinna till fröken Fotorups laboratorium. Han vinkade ett farväl åt vännen som styrde kurs öster ut, under det han själf fortsatte sin färd ned åt Dragörkvarteret på det forna Amager.
När han for öfver det lilla torg som i gamla dagar kallades Kongens Nytorv, hindrades han i sin fria flygt af en skockning af luftfordon hvilka samlat sig på denna punkt. De åkande skådade alla ned åt platsen, där man var sysselsatt med gräfningar för grunden till en ny byggnad. Gräfningsmaskinerna hade stött på några underjordiska hvalf, och kommunens fornforskare voro nu sysselsatta med undersökningar i de gamla lemningarne.
»Det är utan tvifvel en återstod af den gamla nationalteatern,» hade några forskare yttrat.
»Omöjligt,» hade andra invändt. »Den teatern kan ej hafva lemnat några spår efter sig. Han sattes på svältkur af »venstern» och dog slutligen af tvinsot. Det var redan för fyra eller fem hundra år sedan. Man hade nyss förut bygt ett palats åt den nationela skådespelskonsten, men skådespelarne hade så klena inkomster under det alla andra pris stego i då ännu oerhörd grad, att de slutligen åto upp hela teatern med rubb och stubb, hvilket likväl icke räddade dem från att dö hungersdöden, och så försvann den store nationalteatern.»
»Nå ja, hvad gammalt är skall falla. Det måste röjas plats för de nya maskinteatrarne. Den forna
| 176 |
»Men till hvilken byggnad hafva dessa hvalf hört?»
»Sannolikt till den odlingsanstalt som kallades à Porta och som hade många afdelningar i det forntida Köbenhavn, men hvars hufvudsäte skall hafva varit tätt bredvid den gamle nationalteatern.»
»Ja, det lär hafva varit en utmärkt inrättning för utbildandet af den högre intelligensen. Det var en akademi i den högre stilen som hade sammankomster hvarje natt och äfven höll dagliga möten, där alt nytt i literatur och den tidens konst undergick den samvetsgrannaste granskning, godkändes eller förkastades, lönades med pris eller dömdes till döden. Där fick man också, utan att själf göra sig något besvär, reda på alt som tilldragit sig under dygnet och äfven hvad som skulle tilldraga sig dagen därpå.»
»Någon sådan inrättning har man nu mer icke i Köbenhavn.»
»Alt är förändradt. Med à-Porta-institutionen försvann också bruket att i ett glas absint söka lösningen af dagens frågor och nattens tvifvel.»
»Absint! Hvad var det?»
»Det var den köbenhavnska intelligensens lifsvatten, liksom aptitsupen och punschglaset voro de inom stockholmsverlden mest verkande krafterna.»
»Hvilka besynnerliga tider! Har man ...»
Oxygen kände icke något deltagande för herrar fornforskares samtal. Han banade sig väg genom trängseln, for öfver den stora, lysande handelspassagen med kristalltak hvilken intagit den gamla Östergatans plats och i hvars taköppningar den fina verlden for upp och ned under lifliga samtal och glada hälsningar. Han tog
| 177 |
»Detta är första steget på min lyckas väg,» sade Oxygen, då han satte foten på husets tak. »Först tillfälle att kunna osynligt verka, sedan viljetvingaren i fullständigt skick, och så skall jag på vetenskaplig väg vinna Aromasias odelade kärlek.»
Men det tålde länge innan Oxygen fick företräde hos fröken Fotorup. Han fann före sig ett par hundra herrar och damer hvilka alla ville köpa diafot eller göra beställningar på stor mängd af varan.
»Det ser ut som ville hela verlden göra sig osynlig,» sade Oxygen, liksom förtretad öfver att icke vara den ende som finge draga nytta af den underbara upptäckten.
Slutligen kom dock äfven hans ordning.
På aftonen samma dag »strömmade hela Köbenhavn», såsom det fordom hette, ut till Tivoli, där Aromasia skulle gifva sin konsert. Det tjugufjärde århundradets Köbenhavn var betydligt förändradt, att icke säga en helt och hållet ny stad, i jämförelse med det samhälle som där funnits några hundra år förut. Området var mångdubbladt; gatorna oigenkänliga; öfver alt nya, ändlösa boulevarder; husen palatslika och flera våningar högre än i forntiden; lefnadssättet fullkomligt omskapadt;
| 178 |
Men det fans en »institution» som fortlefvat i nära fem och ett halft århundrade och icke blott lefde, utan lefde mycket kraftigare och i ständigt framåtskridande. Det var Tivoli. Det hade stått emot alla ödets växlingar, alla de olyckor som träffat det gamla Danmark och dragit fördel af det nya Danmarks i det starka Skandinavien framskridande utveckling. Det hade för demokratien och den sanna folkandan gjort mer än alla politiska framsteg. Det hade först närmat de olika klasserna till hvar andra och sedan fullkomligt sammansmält dem. Det hade ledt socialismens hotande flod in i en fredlig, om ock kraftigt brusande strömfara. Det hade visserligen icke kunnat hos kannibalerne på adertonhundratalet inplanta några mänskliga känslor, men då människooffren genom de offrandes uppätande af sig själfva upphört, hade Tivoli kraftigt höjt nationalkänslan och därigenom bidragit till segern öfver »das ewige Preussenthum».
Under de därpå följande århundradena hade Tivoli i lugnt framåtskridande verkat för sin stora uppgift, och i senare delen af tvåtusentrehundratalet utgjorde det den gemensamma föreningspunkten, till hvilken alla samhällsmedlemmar blickade med samma glädjefulla aktning och förtröstan. Tivolis område hade småningom utvidgats, och år 2,378 upptog detta område hela det forna Vesterbro och Fredriksberg. Det senares gamle park var nu en stor zoologisk trädgård inom den väldige stadens område, där man kunde få se mången gammal Gorilla sitta i sin förnöjsama familjkrets och tömma sin »halve
| 179 |
Spårvägar och järnbanor voro länge sedan öfvergifna fortskaffningsmedel, men det glada Köbenhavn kom på luftvägen i stora skaror från alla kanter, från Tåstrupskvarteret och Lyngbykvarteret, från förstäderna Roskilde och det gamla Hilleröd, från stadens innersta delar, från Saltholmen o. s. v. för att roa sig i Tivoli. Den i fråga varande aftonen var tilloppet synnerligen stort. Hela området upplystes af i fantastiska, ständigt omväxlande former vaggande ljusmoln. Dessa åstadkommos genom en i böjliga, genomskinliga kresimrör framströmmande gas som glänste i präktigt färgspel och här och där glödde i stora solar af elektriska gnistor.
Alla ville njuta af Aromasias luktklaver. Alla hade hört talas om den förskräckliga olyckshändelsen vid senaste föreställningen i Göteborg, men ingen kände någon fruktan för att en dylik olycka skulle inträffa denna afton. Tilldragelsen i Göteborg tycktes endast öka ifvern att infinna sig på konserten i Tivoli. Alla ville se den så underbart räddade konstnärinnan och erfara prof af hennes utomordentliga förmåga såsom ododist.
Konserten gafs i den store jättepaviljongen som låg ungefär midt i Tivoli och hvilken bestod af genomskinliga väggar af klart, böjligt kresim som utvidgade sig i stark värme och växte i höjden, så att man äfven utan någon särskild temperaturreglering aldrig behöfde frukta för alt för stark hetta i salongen. Men kresimsväggarne voro därjämte så täta, att icke några dofter kunde tränga sig ut genom någon springa, en missräkning för det stora antal Tivolibesökande som ej kunnat finna plats i
| 180 |
Så väl i konsertsalen som i parken och för öfrigt på flera ställen i Tivoli syntes denne afton åtskillige underlige skepnader. Än såg man en herre utan rock, kanske till och med utan de ännu oundvikligare plaggen, än ett fruntimmer utan armar eller med blott halft hufvud, något som väckte både öfverraskning och förskräckelse. Äfven fullkomligt hufvudlösa personer visade sig. Här och där fick man se en half kropp eller blott ett par ben eller ett ensamt hufvud sväfva fram bland mängden.
»Det där kommer af diafot,» sade de som redan kände till det nya ämnet, »men man har haft för brådt med att söka använda uppfinningen. Det är ju blott halfgjordt arbete.»
»Fröken Fotorup lär ännu icke kunnat tillverka så stor mängd diafot som man bestält hos henne. Men hon håller på att anlägga en ofantlig fabrik hvilken grundats på aktier här och i Göteborg. Det är bankdirektören Giro som leder aktieteckningen. När diafot en gång finnes i tillräcklig mängd, skall det sannolikt kunna uträtta ganska mycket.»
»Ingen kan nu förutse alla följderna. Hvem hade kunnat tänka något dit åt ännu för kort tid sedan?»
»Så var det också i forntiden med ångkraften, elektriciteten och så mycket annat, men vår tid har likväl öfverglänst alla föregående tidehvarf.»
Efter konsertens slut var Aromasia inbjuden till en fest som gafs till hennes ära och dit man äfven bjudit fröken Fotorup för att ägna denna sin hyllning. Aromasia hade med stor beredvillighet mottagit bjudningen och
| 181 |
Man firade de bägge damerna med en stor festmåltid, men det var icke någon af forntidens måltider som efteråt tyngde kropp och sinne. Det var ej ens en måltid af samma slag som den, med hvilken bankdirektören Giro undfägnat sina gäster, utan ett gästabud fritt från hvarje forntida födoämne, vare sig naturligt eller konstgjordt, men öfverflödande af hvad man fordom kallade andlig spis. Så långt hade man kommit i Köbenhavn.
I äldre tider var det vid danska festmåltider brukligt, att en skål föreslogs och ett tal hölls mellan hvarje rätt. Sedermera fann man, att på det sättet icke lemnades tillräckligt tillfälle för hvar och en att uttala sig. Yttrandefriheten hade alt för många skrankor. Då började man hålla tal och föreslå skålar äfven under förtärandet af rätterna. Men då talmekaniken ytterligare utvecklades, insåg man, att ätandet och drickandet vore alt för hinderliga för det fria ordet, och man afskaffade både mat och dryck vid festmåltiderna samt lemnade festtalen helt och hållet fria tyglar. Då uppstod den seden, att hvar och en af deltagarne i den ännu s. k. måltiden höll flera tal samt att många, stundom hela sällskapet, samtidigt föreslogo skålar med konstnärligt utförda festtal. Men skålarne tömdes endast i inbillningen, ty man hade icke något att dricka och kände ej behof däraf.
Det var till en sådan festmåltid som diafot-upptäckarinnan och lukt-konstnärinnan inbjudits. Den första skålen gälde Aromasia, den firade, upp-skandinaviska gästen, och den skålen föreslogs af samtliga deltagarne på
| 182 |
Den andra skålen i ordningen föreslogs på samma sätt för fröken Fotorup, hvars frånvaro man beklagade; men långt innan det talet var till ända, hördes från den tomme platsen vid Aromasias sida, vid bordets öfre, för hedersgästerna upplåtne del, en röst som igenkändes tillhöra den såsom frånvarande ansedda diafot-tillverkerskan.
Ett sorl af beundran afbröt för några ögonblick talens mäktigt forssande ström.
»Hon är icke frånvarande!» utbrast man. »Hon är midt bland oss, fastän vi icke kunna se henne. Förträffligt! Ypperligt! Fullständig seger för diafot!»
Och så fortsattes åter talen, och fröken Fotorups röst hördes tydligt bland alla de öfriga festtalarnes.
Hon hade icke, liksom den vid det danska festmåltidsbruket ännu ovana Aromasia, väntat till dess skålen hunnit slutas, utan börjat uttrycka sin tacksamhet redan vid talens första början, och när det öfriga sällskapet ändtligen slutat sina tal, hade festskålens föremål äfven hunnit till slutet af sitt.
På det sättet kunde man verkligen hinna med något under en festmåltid.
Hvar och en af gästerna uttryckte sin önskan att få trycka fröken Fotorups hand, och alla trängdes omkring den plats som man nyss förut trott vara tom. Om någon af de närvarande ännu hyst tvifvel på diafotets förmåga, var ett sådant tvifvel nu mer helt och hållet omöjligt. Hvar och en fick trycka en liten fin och varm hand som man omöjligt kunde se, men hvars fullt
| 183 |
Åtskilliga af de närvarande uttryckte den önskan, att den osynliga måtte göra sig åter synlig, men denna önskan kunde hon icke uppfylla.
»Ännu på en vecka kan jag icke synas,» svarade hon. »Om sju eller åtta dagar börjar jag, så vidt jag icke använder en ny sats diafot, åter att skönjas. Då framträder först mitt hår och därefter hela min benbyggnad och sedan musklerna och huden.»
Detta vore visserligen en ofullkomlighet, och upptäckten vore icke fulländad, medgaf hon, förr än man lyckats att fördrifva verkningarne af diafot lika hastigt som man kunde framkalla dem, men ingen upptäckt eller uppfinning är fullkomlig i sitt första användande.
Sedan måltiden fortsatts ännu ett par timmar under oupphörligt festtalande, bröt sällskapet slutligen upp under enhällig försäkran, att festen varit bland de mest lyckade som någonsin tillstälts i det på fester rika Tivoli.
Aromasia var nöjd med sin dag och tyckte sig hafva fått ersättning för den olyckliga konserten i Göteborg. Hon hade dock flera gånger tänkt på Oxygen och undrat öfver att icke hafva sett honom på hela dagen. Flera af de i festen deltagande hade också saknat honom. Några sade sig veta, att han på morgonen besökt fröken Fotorups laboratorium, men huru han sedan användt sin dag, visste man icke.
| 184 |
Underrättelsen om Oxygens besök på diafot-tillverkningsstället gaf Aromasia åtskilligt att tänka på. Hon kom till den åsigt, att hon borde påskynda sin afresa från Köbenhavn. Oxygens uppförande ingaf henne icke förtroende. Hon fann själf denna brist på tillit till den man hon verkligen älskade högst beklagansvärd, men lika stark som hennes kärlek fortfarande var, lika klart insåg hon, att förtroendet aldrig skulle återvända samt att en förening mellan dem skulle vålla bägges olycka.
Redan innan morgonväkten följande dag låtit höra sig, lemnade hon
»Danmarks Wilde» och afreste från Köbenhavn. Oxygen hade hela den
föregående dagen och hela natten arbetat på fullkomnandet af
viljetvingaren, men ännu icke då morgonväkten väckte den slumrande
staden lyckats komma så långt, att han vore fullt säker på en lycklig
utgång. Den sats diafot han förskaffat sig var också alt för
otillräcklig för att låta honom »i osynlig måtto» nalkas Aromasia och
försöka inverka på hennes nervsystem. Då man på morgonen i hans rum
bar in en liten fonograflåda som medförde en vänlig afskedshälsning
från den älskade, erfor han en häftig smärta i den muskel som kallas
hjärta och som forntiden trodde röra sig i sammanhang med alla
kärlekskänslor.
