| 236 |
Oxygen hade stannat i safirgrottan, när Aromasia flydde från honom. Hans krafter sveko honom, tyckte han, på ett underbart sätt. Väggarnes glänsande ädelstenar dansade omkring för hans ögon. Han hade en förnimmelse af att taket sänkte sig öfver honom, att grottans botten öppnade sig och att han sjönk ännu djupare ned i jordens inre.
Hans lifs lycka hade flytt; hon skulle aldrig mer återvända; han var lemnad ensam kvar, öfvergifven af alla glada förhoppningar. Han hade till och med förlorat tron på vetenskapen. Viljetvingaren hade visat sig vara en tom inbillning. Han kunde ej längre tillhöra de lefvande.
Huru skulle han göra slut på lifvet?
Hans krafter återvände. Grottans tak satt ännu på sin förra plats. Ädelstenarne blänkte på sitt vanliga sätt, från väggarne återkastande det starka ljuset. Han stod själf på grottans botten hvilken ingalunda öppnade sig.
Hade alt varit en synvilla? Hade han drömt kanske? Skulle Aromasia icke verkligen besökt honom och talat de grymma orden? Ägde han ännu hoppet kvar? Kunde Viljetvingaren ännu göra honom den tjänst han önskat?
| 237 |
Nej! Han erinrade sig ty värr hela samtalet alt för tydligt. Aromasia hade uppenbarat sig i safirgrottan och åter försvunnit för att icke mer återkomma. Hon skulle aldrig tillhöra honom.
Han hade således icke mer någon anledning att lefva. Skulle han låta tunneln störta till samman öfver sig? Medel därtill voro ej svåra att finna.
Då hörde han steg och människoröster i den trånga gången. Han var ej ensam i tunneln. Skulle han låta denne störta till samman, begrafde han med sig många andra människor.
Stegen voro brådskande, rösterna högljudda. Man kom för att underrätta öfveringeniören, att en svår olycka hotade tunneln. Jordskorpans ofantliga tryck höll på att genombryta tunnelns väggar på ett par ställen. De många rör, genom hvilket det flytande syret insprutades i tunneln och på så sätt medverkade till dennes utgräfvande, voro ej tillräckliga för det därmed afsedda ändamålet, förklarade Oxygens medarbetare, och likväl vågade man ej använda flera.
»De äro tillräckliga, mer än tillräckliga,» svarade han, men skyndade genast att taga förhållandena närmare i betraktande.
Han hade ögonblickligt öfvergifvit tanken på sina ägna sorger och var åter den skicklige och verksamme ingeniören hvilken satte en ära i att sorgfälligt och skyndsamt fullborda det arbete som öfverlemnats åt honom.
Den olycka som, enligt medarbetarnes uppgift, hotade tunneln, måste utan dröjsmål motarbetas och undanrödjas.
»Rören äro icke tillräckliga,» förklarade de öfrige ingeniörerne, »och likväl våga vi icke släppa på mera syrgas. Vi måste arbeta med den största försigtighet.
| 238 |
»Fram åt måste vi!» utropade Oxygen. »Trycket är dess utom icke så starkt som ni föreställer er. Vi ha ju några rörledningar som ännu icke användts. Låt oss öppna ett par af dem.»
»Hvad tänker ni på?» utropade medarbetarne med förskräckelse. »Det vore en säker död. Vi skulle ögonblickligt sprängas upp till vattenytan.»
»Feghet och ingeniörvetenskap tvifvas ej till samman,» förklarade Oxygen och lade handen på kranen till det största af de ännu icke anlitade rören.
»Hvad är eder afsigt?» skreko medarbetarne och kastade sig öfver honom. »Är här fråga om mord och sjelfmord?»
Detta var dock ingalunda Oxygens afsigt. Han hade glömt sina tankar på att förkorta lifvet och drefs endast af åstundan att genom ett raskt grepp visa sin öfverlägsenhet och tillförlitligheten i sina beräkningar.
Med stark hand höll han kranen och värjde sig med den andra handen från öfverfallet.
»Akta er!» skrek han. »Här gäller det att raskt gå till verket.»
Medarbetarne veko ofrivilligt till baka. Oxygens öfverlägsenhet var så stor, att de icke vågade företaga något mot honom, äfven om de voro öfvertygade, att han skulle förderfva dem.
Det var dock samme man som nyss förut hvarken genom sin ägen personlighet eller genom den af honom uppfunne viljetvingaren kunnat utöfva något inflytande på en kvinnas beslut, och detta fastän kvinnan verkligen älskade honom.
Ingen af medarbetarne vågade mer hindra Oxygen,
| 239 |
Men de hade misstagit sig. Oxygens beräkningar voro säkra, och hans djärfhet kröntes af den bästa framgång. De öfrige ingeniörerne måste erkänna hans öfverlägsenhet och fogade sig snart villigt efter alla hans anordningar. Tunnelarbetets fortsättande var tryggadt mot alla faror, och Oxygen själf tycktes hafva återvunnit hela sin skarpsinnighet och sin förmåga att använda sina stora kunskaper på det svåra arbetets ledande. Han tycktes också hafva återfått hela sin verksamhetslust och visade sig blott otålig öfver att icke ännu hastigare kunna intränga i jordens inre.
Tankarne på själfmord hade han helt och hållet öfvergifvit.
»Jag är väl icke någon forntidsmänniska häller!» utropade han. »Sådant där kan man komma att tänka på, när en kroppslig svaghet inträder, men när styrkan återvänder, fly också de svaga tankarne. De passa endast för stackare, som Apollonides, sådana som aldrig vetat hvad styrka vill säga. Det är vår tids stora företräde, att man icke dukar under för sina lidelser.»
Och likväl gafs det, åt minstone under den närmaste tiden efter hans sista sammanträffande med Aromasia, många ögonblick, då han kände sig ofantligt olycklig. Men då tog han med ännu större ifver i tu med arbetet.
»Warm Blasius är en utomordentlig människa,» sade hans medarbetare sins emellan. »Såsom tunnelgräfvare uträttar han ännu mer än såsom väderlekstillverkare, och likväl var han den främste i det yrket i hela Skandinavien.»
| 240 |
En dag, då Oxygen satt i sitt arbetsrum i en djupare del af tunneln -- till safirgrottan hade han aldrig velat återvända -- anmälde telefonledningen från tunnelns mynning på Grönskär, att en person önskade ett samtal med honom i en angelägen sak.
Oxygen skyndade, så snart han kunde lemna sitt arbete, upp till jordytan, där han under den senare tiden föga visat sig. Han fann där den gamle Hemisfärion, med hvilken han under den tid han varit väderlekstillverkare ofta sammanträffat och för hvilken han hyste stor aktning.
»Jag har kommit för att be om eder hjälp,» sade den gamle herrn. »Ett rykte hade uppstått, att min verldsrymdskula, som för någon tid sedan genom en högst beklaglig händelse släptes ut ur mitt laboratorium, skulle hafva synts i dag på morgonen drifva omkring på Östersjön mellan Stångskär och Grönskär. Jag visste, att sådant vore omöjligt, ty min rymdkula kan omöjligt påverkas af någon dragningskraft och har således ej kunnat falla på jordytan, lika litet som på någon annan verldskropps yta. Hon är för mycket länge sedan långt utanför jordens luftkrets. Emellertid ville jag se hvad som kunnat gifva anledning till det orimliga ryktet. Jag lemnade därför mitt arbete på en liten stund och flög hit ut. Af min kula syntes icke ett enda spår; men under det jag spanade både på hafsytan och under henne -- som ni ser, har jag min dykaredrägt med mig -- upptäckte jag på hafsbotten, närmare Stångskär, ett besynnerligt föremål.»
»Och det var?»
»Det var ett slags kista af ålderdomligt utseende. Hon har klämts in mellan ett par klippor och sitter där
| 241 |
»Hvad vill ni göra med det gamla skräpet?» utropade Oxygen.
»Hå, det kan ju vara ganska nöjsamt att få reda på kistans innehåll,» menade Hemisfärion. »Hon tyckes vara flera hundra år gammal. Det kan må hända äfven medföra sina fördelar för den som får fyndet upp i dagsljuset. Vill ni ej hjälpa mig? Jag visste icke hvart jag skulle vända mig här i granskapet. Invånarne på Stångskär hafva alla flugit ned till Svartbåden, där det är stort strömmingsmöte. Det är ju löjligt, att man här bland skären ännu hyser deltagande för strömming.»
»Min tid är strängt upptagen, men af gammal vänskap för er vill jag följa er dit där kistan synes. Men vet ni också, om vi få lugn sjö? Jag kommer där nere i tunneln icke att gifva akt på väderleksförhållandena, och de voro likväl förr föremålet för alla mina omsorger.»
»Jag har ej häller gjort några iakttagelser i dag,» förklarade Hemisfärion.
»Nå, det bör ej afhålla oss,» sade Oxygen. »Men jag vill hämta min dykaredrägt från tunneln och på samma gång säga till ett par af mina medhjälpare att vara oss följaktiga.»
Detta var snart uträttadt, och sällskapet tog först luftvägen till Stångskär samt dök sedan ned på hafsbotten, där man efter något letande fick sigte på den af Hemisfärion först upptäckta kistan. Oxygen och hans medarbetare skredo genast till verket och började söka lossa kistan från hennes läge mellan de två klipporna. Detta gick dock icke så lätt. Först efter ganska hårda ansträngningar lyckades det att bända fram henne utan att hon tycktes på något sätt skadad.
| 242 |
»Det är en högst ägendomlig form,» ropade Hemisfärion genom sitt vid dykaredrägten fästa språkrör som stod i förbindelse med de öfrigas dykarehjälmar. »Hvad kan den här lådan innehålla? Min nyfikenhet spännes på det högsta.»
Det såg ut, som skulle den lärde verldsrymdsfararen icke kunna styra sin otålighet att öppna kistan, men Oxygen erinrade, att fyndet måste först föras i land, och detta kunde kanske ej så lätt gå för sig. Det var redan full natt, och stormen vräkte vågorna med ursinnig våldsamhet mot de klippor, där landstigningen skulle ske.
Denna landstigning var ytterst mödosam och ej mindre farlig. Flera gånger voro de mot vågorna och stormen stridande männen i fara att krossas mellan bränningarna. De släpte likväl icke sitt fynd, fastän detta i hvarje ögonblick tycktes vilja slita sig från dem. Kistan var ofantligt tung och svår att handtera.
Den gamle Hemisfärions krafter voro nära uttömda, och han hade sannolikt slungats till baka i hafvet och stannat där, om icke Oxygens starka hand flera gånger kommit till hans hjälp. Men Oxygen hjälpte ej blott Hemisfärion, utan äfven sina medarbetare och hade både tankar och krafter till hands för att understödja dem med den tunga kistans uppforslande. Stormens häftighet tycktes endast lifva hans mod och öka hans styrka. Han lekte med ovädret, och likväl hade han aldrig, det erkände han för sig sjelf, kunnat tillverka något som i kraft kunde jämföras med detta.
Det var för öfrigt slut med hans yrke som oväderskarl. Nu var han blott jordgenomträngare, men det tycktes denna natt på det högsta roa honom att hålla ut striden mot stormen och vågen, långt från arbetet där nere i tunneln. Han ville öfvertyga sig själf, att
| 243 |
Hela sällskapet hade slutligen kommit lyckligt upp på Stångskär. Kistan forslades till det närmaste huset, hvars invånare nyss förut återkommit från det stora strömmingsmötet på Svartbåden och ganska vänligt mottogo den berömde ingeniören från Grönskär och hans följeslagare samt nyfiket samlade sig omkring den underbara, kistan, hvars form föreföll dem så besynnerlig. Hon höll ett par mètres i längd, men blott något öfver en half mètre i bredd samt ungefär lika mycket i höjd.
»Nu måste vi först och främst se efter hvad det här besynnerliga skrinet kan innehålla,» förklarade Hemisfärion ej utan en viss häftighet och liksom litet förargad öfver, att Oxygen talade om att återvända till jordens innandöme.
Och den gamle mannen skred genast till verket. Han ville icke ens gifva sig tid att vänta på nödiga verktyg eller på de öfrigas hjälpsamma händer, men fann snart arbetet vara svårare än han förestält sig. Det var en gammal metall som ej mer brukades på 2300-talet och som icke lätt gaf vika.
»Det är kanske den uråldrige kopparn, om hvilken gamla böcker tala så mycket,» sade Oxygen som hemtat bättre verktyg och kom Hemisfärion till hjälp.
Efter ihärdiga ansträngningar lyckades man slutligen öppna locket. Allas blickar döko genast ned i kistan.
Hvad fann man?
Ännu en kista, men af någon annan metall, af järn, tycktes det. På den inre kistans lock stod en liten låda af samma ämne. Denna lät utan särdeles svårighet öppna sig. Hon innehöll tre handskrifter.
»Ett märkligt fynd!» utropade Hemisfärion. »Skrifterna
| 244 |
»Det där tyckes vara omöjligt att tolka,» förklarade Oxygen.
Tolkningen gick dock slutligen för sig, synnerligen genom Hemisfärions ihärdighet och vana att läsa gammal skrift. Det första papperet var ett sådant aktstycke som i forntiden kallades prestbetyg, om hvars art Hemisfärion lemnade ganska värderika upplysningar. Papperet innehöll, att kamreraren (maskinist i ett ämbetsverk) Karl Johan Kvist, son af handelsmannen och bagaren Gustaf Adolf Kvist, vore född i Hedvig Eleonora församling i Stockholm den 1 april 1828, därstädes konfirmerad år 1844, »har betyg om berömlig kristendomskunskap och kommunicerar obehindradt» samt »är till äktenskap ledig».
Det andra papperet i ordningen i den lilla lådan innehöll följande, här ordagrant återgifna uppsats:
Hôtel de la Tamise, 4 Rue d’Alger
den 1 Juli 1878.Till förekommande af alla missförstånd, hvilka möjligtvis kunde uppstå innan jag sjelf kommer i tillfälle att muntligen bevittna sanningsenligheten af den märkvärdiga uppfinning, som doktor Schulze-Müller från Berlin lyckats göra, och som sannolikt kommer att på ett särdeles evident sätt omgestalta de menskliga förhållandena, anser jag mig böra afgifva följande relation om den intressanta operation, som jag till vetenskapens befrämjande underkastat mig:
Jag Karl Johan Kvist, kamrerare, boende i n:o 78 vid Skeppargatan i Stockholm, ogift husegare och possessionat, reste i juni månad innevarande år till verldsexpositionen i Paris, på hvilken plats jag blef bekant
med doktor Schulze-Müller från Berlin, hvilken var i begrepp att publicera sin uppfinning om organiska kroppars mumifiering och återupplifvande. Bemälde doktor meddelade mig, att det redan från lång tid tillbaka vore kändt, att det gåfves organismer, hvilka, sedan de i åratal varit intorkade, åter kunde bringas till lif. Han har nu utsträckt sina försök till högre organismer och kommit till det mirakulösa resultat, att möjliggöra en komplett konservering af äfven sådana. Blodet pumpas ut, och strax derefter insprutas en af ofvannämnde doktor uppfunnen, mig icke närmare bekant antiseptisk lösning, som skall genomtränga de finaste ådror och kapillärkärl, och äfven huden dränkes i samma lösning. Den på det sättet preparerade djurkroppen håller sig så länge man önskar och kan genom ett härvid bifogadt recept när som helst åter väckas till lif, så att lifsprocessen å nyo vidtager och fortsättes såsom hade den alldeles icke afbrutits. Sedan jag genom experimenter på kaniner och andra djur öfvertygat mig om tillförlitligheten af doktor Schulze-Müllers intressanta metod, anhöll jag, efter hvad doktorn försäkrar, sedan vi i går ätit middag hos Champeaux vid Börsplatsen här i Paris och derpå besökt Café de la Régence, Café de Suède, Café Riche, Grand-Café och flera tyska Brasseries, på det enträgnaste att doktorn skulle vara god och mumifiera mig. Han gaf slutligen efter och var till och med så välvillig, att han offererade sig genast vilja börja operationen, hvilket jag dock afböjde, eftersom jag först önskade se den stora illuminationen i Boulogneskogen och derefter besöka Mabille, ett af de få monumentala établissementer som jag icke då ännu hunnit taga reda på.
245 I dag på morgonen infann sig doktorn i mitt rum här i hotellet och ville då, för att, såsom han sade, göra
mig till viljes, genast skrida till operationen. Som jag under natten fått en stark hufvudvärk, kunde jag icke erinra mig, att jag i går gjort ofvananförda tillbud, men då doktor Schulze-Müller derom påminde mig, ville jag naturligtvis icke refusera att sätta tro till hans försäkran, hvilket jag ej heller förmådde enär jag kände mig mycket sömnig. Mitt helsotillstånd är i dag högst miserabelt. Hufvudvärken är i synnerhet infam. Jag kan icke tänka redigt. Men då jag lär hafva sjelfmant erbjudit mig att mumifieras och tycker, att det skulle vara rätt fördelaktigt att slippa från hufvudvärken, ty doktorn har försäkrat mig, att den icke skall kännas, hvarken under sömnen eller efter uppvaknandet, samt dess utom erfar stor åtrå att hoppa öfver de dåliga tider, som nu äro i annalkande, och då hushyrorna högst sannolikt komma att falla, så lemnar jag härmed mitt samtycke ännu en gång, skickar i dag in min permissionsansökan till kollegiet med vidfogad läkareattest och skrifver genast till vaktmästar Pettersson, min kommissionär, att han ordentligt kasserar in hyrorna i staden och arrendet för landtegendomen samt sätter in medlen i Enskilda Banken.
246 Herr doktor Schulze-Müller, som ärnar bosätta sig i Stockholm och lefva på sin uppfinning, har åtagit sig att sjelf föra mig såsom mumie till min hemort och der vaka öfver att jag ordentligt restaureras för att åter börja min embetsmannaverksamhet och kassera in mina hyror. Men jag har lagt honom på hjertat, att han icke må väcka mig förr än hyrorna stigit så betydligt, att det lönar mödan att lefva. Hvilket allt jag härmed under, såsom doktor Schulze-Müller bedyrar, full sans samt på fastande mage högtidligt intygar.
Karl Johan Kvist.
Kamrerare, husegare och possessionat.
| 247 |
»Det var ett högst ägendomligt papper», menade Oxygens medarbetare.
»Om mumifiering har jag nog hört talas», förklarade Oxygen, »men konsten tyckes redan för lång tid sedan hafva gått förlorad.»
»Låt oss nu se hvad den tredje skriften innehåller», sade Hemisfärion. »Hon är affattad på det gamla germaniska språket från Bismarcks och Edvard v. Hartmanns dagar, ett mycket underligt språk.»
Detta tredje papper meddelade först en noggrann föreskrift, huru man skulle gå till väga för att väcka till lif en enligt det schulze-müllerska förfaringssättet mumifierad person, huru man skulle använda transfusion af lefvande blod, konstgjord inandning, elektrisk behandling och mycket mera, till dess den stannade organismen åter kunde sättas i rörelse.
Därjemte innehöll samma papper en annan uppsats af doktor Schulze-Müller hvilken förklarade, att han, sedan mumifieringen lyckligt gått för sig, lagt den mumifierade i en kista af järn och ämnade innesluta den järnkistan i ett fodral af koppar samt därefter taga alt med sig till Sverige, där han ämnade bosätta sig. Till reskostnad och frakt hade han erhållit bidrag af den mumifierade kamrer Kvist hvilken deremot betingat sig någon del af den vinst som doktorn otvifvelaktigt komme att skörda på sin uppfinning eller åt minstone att doktorn skulle skaffa honom den hertigliga albertinska husorden, hvaremot kamrern å sin sida ville arbeta på doktorns utnämnande till riddare af vasaorden eller, i värsta fall, göra honom försäkrad om »literis & artibus».
För att spara på reskostnad och mumiefrakt, förklarade doktorn, ämnade han taga vägen öfver Havre och därifrån med seglande fartyg till Stockholm. Han
| 248 |
Hemisfärion och Oxygen sågo på hvar andra och skakade sina hufvud med ett misstroget utseende.
»Hvar är Kvist?» utropade de därpå med en mun.
De angrepo locket med stor ifver, och efter en stunds träget, med mycken varsamhet utfördt arbete lyckades de öppna äfven den inre kistan.
Försigtigt inpackad i bomull, låg där en äldre man i adertonhundratalets drägt. Han såg fullkomligt frisk ut, liksom hade han nyss insomnat, och likväl hade han legat fem hundra år i den ställningen och sannolikt under nästan hela den tiden på Östersjöns botten.
De omkring stående sågo något häpna ut, men Oxygen lutade sig öfver kistan och tog den mumifierade i noggrant skärskådande.
»Utmärkt väl bibehållen!» sade han med ett uttryck af djup beundran.
»Jo, jo, de gamla voro dock icke så dumma som vi gärna vilja tro,» inföll Hemisfärion. »Se, hela den lekamliga sammansättningen är oförändrad. Hvarje nerv, hvarje litet kärl är bibehållet, alldeles som i den här kroppens lifstid. Det är blott den organiska rörelsen som fattas. Det är ett urverk som stannade för fem hundra år sedan och som sedan dess ej dragits upp. Den här hedersmannen ville, att hans organism skulle sättas i gång, när hushyrorna åter började stiga, men han har försofvit sig. Nu hyr ingen menniska mer, nu
| 249 |
»Det måste likväl försökas,» förklarade Oxygen. »Det är en konst som knapt uppfans, förr än hon åter gick förlorad. Troligtvis förliste den tyske doktorn på samma gång som den här kroppen, men han var icke mumifierad och kunde aldrig mer använda sin uppfinning eller lära den åt någon.»
Man började arbetet med att väcka den sofvande. Länge tycktes alla ansträngningar vara utan verkan. Det gamla tyska förfaringssättet användes med utomordentlig noggrannhet, men den mumifierade gaf icke ringaste tecken till lif.
»Förspild möda!» sade Oxygens medarbetare. »Natten är redan förliden, och vi måste nu återvända till tunneln.»
»Det är rätt,» förklarade Oxygen. »Jag kommer strax efter, men jag vill ännu ej öfvergifva den gamle kamrern.»
Solen hade redan hunnit långt på sin dagsvandring, då den af trötthet insomnade Hemisfärion väcktes af ropet:
»Garçon! kaffe!»
Hemisfärion spratt upp och såg den till lifvet återkallade adertonhundratals-mannen sitta upprätt i kistan och gnugga ögonen under oupphörliga rop på »garçon» och »kaffe». Oxygen stod bredvid honom, och sökte lugna honom, men det syntes, att den förre icke förstod hvad den åter uppväckte önskade.
»Kaffe!» utropade den gamle Hemisfärion som helt hastigt kände sig vaken och glad öfver att arbetet lyckats. »Det lär vi väl icke kunna skaffa er. Kaffebönor
| 250 |
Han förklarade därpå för Oxygen, att den mumifierade önskade en dryck som i forntiden njöts strax efter uppvaknandet.
»Den påminner jag mig nu,» sade Oxygen, »och jag erinrar mig också, att man brukade tillreda den drycken af hvilka ämnen som hälst. Vänta, skall ni få se, att jag kan bjuda honom på kaffe.»
Oxygen rörde af hvad han i hast fick tag uti till samman en dryck som skyndsamt uppvärmdes och bjöds den uppväckte.
»Det smakar underligt,» förklarade f. d. mumien, »men det är i alla fall skönt att få sig en kopp kaffe.»
»Hvad är det han säger?» sporde Oxygen och vände sig till Hemisfärion. »Jag förstår honom icke.»
»Han talar naturligtvis fornsvenska,» upplyste den tillfrågade. »Jag förstår det icke så illa.»
»Men hvad vill det här säga?» utropade kamrern sedan han druckit kaffe och börjat se sig omkring. »Hvad är det för en underlig säng jag kommit uti? Och se på de där figurerna! Jag skulle tro, att jag är på Trocadero i den asiatiska afdelningen ... Hm, de förstå mig icke. Det är då tusan, att jag skall vara så klen i franskan!»
»Vi förstå nog eder gamla svenska,» försäkrade Hemisfärion, »blott vi få vänja oss något vid ljudet. Huru mår ni nu? Är ni riktigt vaken?»
»Nej, det måste jag icke vara,» förklarade kamrern. »Ack, nu kommer jag i håg. Hvar är doktorn, den tyske doktorn? Huru kom jag hem från Mabille?»
»Den tyske doktorn är död för fem hundra år sedan»,
| 251 |
»Hvilken dröm! ... Ja, nu påminner jag mig alt ... Skulle jag verkligen ... hå, omöjligt ... Men, underligt är det likväl. Skulle jag hafva sofvit i fem hundra år?»
»Så ungefär!»
»Är jag ej längre i Hôtel de la Tamise vid Rue d’Alger? Är det slut på utställningen?»
»Ni är på Stångskär.»
»Stångskär? Hvar är det?»
»I Östersjön. Ni tyckes ha glömt Stockholms omgifningar. Påminner ni er Sandhamn?»
»Mycket väl. Där var jag ofta hos Elias Sehlstedt.»
»Kände ni honom personligen?» inföll Oxygen. »Efter fem hundra år har man ännu sin glädje åt hans visor.»
Kamrern uttryckte sin tillfredsställelse öfver att vännen Sehlstedts minne ännu lefde och han nytjade tillfället för att tala om sin nära bekantskap med åtskilliga andra framstående författare i senare delen af adertonhundratalet, men vardt på det högsta öfverraskad, när han fann, att deras arbeten voro lika okända som deras namn.
»Månne jag är riktigt vaken?» utropade kamrern. »Jag kommer så väl i håg alt som skedde det i går. Den fina middagen hos Champeaux, i trädgården under glastaket, sedan på kaféerna, lifvet på gatorna, den stora folkfesten, Boulogneskogen med den bländande upplysningen, det obeskrifligt präktiga fyrverkeriet och ... nej, sedan kommer jag icke i håg något mer. Den fördömde doktorn!»
»Tala icke illa om honom,» sade Oxygen. »Det är han som skaffat er tillfälle att få se huru man har det fem hundra år efter det sista verldsutställningsåret.»
| 252 |
»Sannerligen jag begriper en smula af alt detta,» klagade kamrern. »Hyrorna må väl ha stigit igen? Men, hvem har sett efter mitt hus vid Skeppargatan under den här tiden?»
»Arme man,» sade Oxygen till Hemisfärion. »Det gör mig ondt om honom. Han skall aldrig mer återfinna sitt hus och sina hyror.»
»Jag får väl åtaga mig honom,» sade Hemisfärion. »Det är ju min bihandtering att söka upp olyckliga och hjälpa dem.»
»Om ni behagar,» fortfor han vänd till mannen från det nittonde århundradet, »så fara vi till Stockholm.»
»Går det ångbåt mellan Stångskär och Stockholm?»
»Ångbåtar finnas ej mera. Vi fara i luften.»
F. d. kamrern såg mycket häpen ut. Han visste ej hvad han skulle tro.
Oxygen önskade honom god fortsättning, tog afsked och skyndade till
baka till tunnelarbetet.
