Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu skulle man taga revanche och det skedde också. Det
hade jag för öfrigt börjat göra redan under min treåriga vistelse
i Malmö. Och då jag kort efter det jag erhållit mitt gesällbref
på allvar gaf mig ut i världen för att brottas med lifvet och dess
besvärligheter, var jag icke längre en ofördärfvad, utan en af
onda lidelser behärskad yngling, för hvilken ingenting var
främmande. Men då jag skådar tillbaka på mitt lif finner jag, att
det var min lycka, att jag hade lust att resa samt att jag gaf
mig ut. Detta räddade mig, ty om jag stannat i Malmö eller i
Sverige, hvem vet, om jag icke då kommit att glida så långt
utför det sluttande planet, att jag icke kunnat stanna på vägen.
Ett par års tid arbetade jag omväxlande i Danmark och
Sverige, bl. a. i Helsingborg, Halmstad, Göteborg och Venersborg.
I Göteborg hade jag uppgjort af tal med ett par yrkeskamrater att
med dem göra ressällskap till London. Under det jag arbetade
i Helsingborg hade jag låtit mantalsskrifva mig där och jag skref
nu till dåvarande kyrkoherden i Helsingborg, Witt, och begärde
mitt prästbetyg. Jag skref två gånger och bilade dubbelt porto
båda gångerna, men något svar erhöll jag icke. Då jag var
enfaldig nog att tro, det jag icke kunde ge mig i väg ntan
prästbetyg, blef det ingenting af med Londonresan för min del.
Då jag sedan, det var 1869 på vintern, blef arbetslös, begaf
jag mig i väg till Helsingborg för att söka få fatt i prästbetyget.
Jag använde därvid apostlahästarne; således har äfven jag fått
pröfva på hvad det vill säga att vara »luffare». Då jag kom
till prästen i Helsingborg och frågade honom hvarför han ej
sändt mig prästbetyget, erhöll jag den upplysningen, att det var
därför att jag inte skickat honom en krona, som han skulle ha
för sitt besvär. Han fick sin krona och jag mitt prästbetyg, men
de fyra frimärkena tänkte han lnra mig på. Då jag frågade
efter dessa, såg han enkel ut och lämnade mig 48 öre tillbaka
(på den tiden var portot 12 öre pr bref).
Efteråt har jag ofta tänkt på denna lilla episod. Hvem vet,
hade prästsjälen i Helsingborg skickat prästbetyget, hade jag
kommit till England och kanske aldrig återvändt till Sverige,
allraminst som socialdemokrat och för denna rörelses framgång
fått göra min, om ock ringa, insats. Prästerna och de
»samhällsbevarande» ha alltså en sniken präst att tacka för att de fått med
mig att göra här i landet. Det är rätt åt dem, det ha de för sin
snikenhets och öfriga synders skull. »Girighet är roten till allt ondt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
