Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
holm, samt genom personligt tissel-tassel blef jag utan vidare
utsparkad ur komitén.
Jag fick nämligen till min öfverraskning en dag i
tidnin-garne läsa, att komitén i Malmö-tidningarne afgifvit en förklaring,
att den icke vidare ville ha med mig att skaffa. Jag hade talat
om socialism, något som omöjligt kunde genomföras o. a. d.
Det skulle bara vara rösträtt och fackföreningsrörelse, allt annat
vore af ondo. Tidningarne uttalade naturligtvis åter sin stora
glädje och förtjusning öfver »våra arbetares sunda förnuft» och
sågo däri ett bevis på, att deras profetior, som de kort förut
förkunnat, voro sanna.
Jag packade min kappsäck och for genast åter till Malmö
samt utlyste ett stort möte å Almbacken. Det var i februari
månad 1882 och i sanning stort blef mötet. Man hade antagligen
längtat efter mig och mina trefliga möten i Malmö, ty det infann
sig så mycket folk, att lokalen, som rymde omkring 600
personer, på långt när icke kunde rymma alla; fönstren öppnades
därför, på det att de utanför stående skulle få höra, men då de
likt Israels barn i öknen började knorra, och då vädret var
endast en 3 å 4 grader kallt, föreslog jag, att mötet skulle hållas
ute. Förslaget antogs och nu skedde en utvandring ur salen ut
i trädgården, som man väl aldrig sett maken till. Då en stor
del af de i salen varande icke gåfvo sig tid att vänta, tills de
kunde komma ut genom dörren, sprungo de ut genom de
öppnade fönstren. Jag följde exemplet, hoppade ut genom fönstret
och snart var min kroppshydda placerad å en altan i ett
päronträd, där om sommaren gäster serverades.
Här från päronträdet som talarestol gjorde jag upp mitt
mel-lanhafvande med den liberala tidningspressen och dess redaktörer,
som genom personlig påtryckning vettskrämt agitationskomitén.
Jag var gudi lof och tack för en gång så mycket politiker —
d. v. s. full af hin, ju mera full af hin ju större politiker, och
jag är gud nås annars ingen politiker — att jag strök med
har-tassen öfver komiterades svaghet att låta sig lura, och som jag
snart märkte att jag »knipit» publiken igen samt gaf komitén
fullständig absolution, så blef det åter försoning, samhällsfrid och
samarbete. Vederbörande, som hade mött för att glädja sig åt
mitt fullständiga nederlag, troppade af med långa nasusar.
❖ *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
