Ön var ju inte stor. När Angela på några minuter hunnit till dess andra sida efter att ha banat sig väg genom högt, ännu saftigt och grönt gräs, medan bågnande trädgrenar med kalla glatta löv mjukt ströko över hennes ansikte, var Petra strax ifatt henne. En kort minut stodo de och blickade ut över sjön. Med vinden fördes till dem en doft av barr och kåda från de skogklädda stränderna runt omkring. På ön fanns det endast lövträd: alar som snuddade med sina kvistar vid vattenytan, vitstammiga hängbjörkar som blivit gula i kronorna av nattfrosten.
-Du är väl inte ond på mig? sade Petra och lade försiktigt, som om hon varit rädd att bli tillbakastött, sin arm under Angelas.
Angela gav Petra en hastig blick.
-Hur skulle jag kunna vara det? svarade hon snabbt, men hon vände bort ansiktet så att Petra inte skulle se att hon åter hade tårar i ögonen.
Å, dessa förskräckliga förödmjukande tårar som denna tid ständigt, vid minsta orsak, eller utan någon fattbar orsak alls, stego upp till Angelas ögon som från någon okänd källa hon aldrig vetat om att den funnits på djupet av hennes hjärta.
-Du gråter, sade Petra tätt intill henne. Du borde väl inte gråta denna tid. Jag har hört att det barn man bär kan ta intryck av ens melankoli. Det kan vara skadligt för det nya livet.
Då torkade Angela hastigt sina tårar.
-Jag behöver råd och hjälp, viskade hon. Jag vet inte... Jag förstår inte...
Jag måste fråga någon som känner till detta, tänkte Petra en smula modlöst. Jag kan ju inte veta, hur man skall sköta sig, när man väntar en liten.
Hon stirrade ut över vattnet. Hon hade tyckt att hon satt inne med en hel del kunskaper, men nu fann hon ju att hon saknade något av det allra viktigaste: kunskapen hur man skall sköta en kvinna som väntar ett barn. Hon längtade ett ögonblick häftigt efter Betty. Betty skulle kunnat råda och hjälpa Angela. Men Petra ville så länge det var möjligt dölja Angelas hemlighet för utomstående. Tids nog skulle de få veta...
Angela och Petra gingo under tystnad tillbaka till landningsplatsen. De slogo sig ned på en tuva. Angela kastade sig framstupa och såg i smyg upp till Petra.
-Jag vill bada, sade hon med ens, bedjande som en barnunge. Kläderna trycka mig.
Petra log lättad.
-Ja, det vill jag också, sade hon. Det är ännu varmt i vattnet.
Och när Angela nu började befria sig från klänningen, klädde också Petra snabbt av sig. När Petra naken gick ned mot sjön, kastade Angela en skygg blick efter henne. Hon tänkte åter på hur hon badat här med Elsa. Men Petras spänstiga lemmar och smärta kropp hade ingen likhet med Elsas. Angela fann henne vacker.
Så synd att inte Petra har någon man, for det igenom henne. Vad han skulle älskat henne! Men i detsamma blygdes hon över sin tanke. Det var något så friskt, så ljuvligt oberört över denna nakna kvinnokropp.
Nu gick Petra ut i vattnet. Angela sprang efter henne. Men när de simmade bredvid varandra utanför vassen, mindes Angela hur Petra bara för några timmar sedan ropat på Tord Holmström, och hon kunde inte låta bli att fråga, medan hennes armar och ben klövo den lugna vattenytan:
-Säg, Petra, kalla du och arrendatorn varandra vid namn? Det visste jag inte. Du ropade pa honom strax före middagen, och jag råkade höra det.
Petra svarade henne inte genast. Hon gjorde en tvärvändning och simmade in i vassen igen.
Blev hon ledsen på mig? undrade Angela. Hon följde efter Petra och såg henne gå upp mot land.
-Kom, Angela, ropade Petra.
Hennes röst hade en besynnerlig klang. Hon stod där naken och väntade på Angela. Och då tyckte Angela för en sekund att hon gick emot en helt ny Petra, en vit kvinna med skälvande höga bröst och med för famntag skapad midja, som hon aldrig känt och icke förrän nu blivit varse.
Men när Angela kom upp på stranden, var Petra redan framme vid sina kläder.
-Du kan inte sätta på dig dem genast. Vi ha ju ingenting att torka oss med, sade Angela och kom tätt intill henne.
-Jag har en ren näsduk här, mumlade Petra utan att se på Angela.
Medan Angela sträckte ut sig i gräset för att torka i solen, hörde hon, hur Petra slog av sig vattnet med sin näsduk, och prasslet av hennes kläder då hon satte dem på sig. Och det hastiga sätt, varpå Petra åter dolde sig i kläderna, kom Angela att le sorgset. Det var som om Petra beredde sig till flykt. Hon ville inte visa sig naken längre. Gömde också hon månne på någon hemlighet, som hon nu trodde sig ha blottat far Angela?
-Skall du inte klä på dig? Du måste vara torr nu, hörde Angela efter en stund Petra säga.
Angela ryckte till. Hon hade legat och drömt med blickarna på den blå himlen.
Hon reste sig långsamt upp och trevade med solbländade ögon efter sitt linne. Då fann hon att Petra låg på knä framför henne och sträckte linnet emot henne, och Petras ögon strålade av en ömhet som träffade Angela rätt i hjärtat.
-Vad du är god mot mig, viskade Angela och tog nästan ödmjukt linnet ur Petras händer.
När Angela var klädd, drog Petra henne ned bredvid sig.
-Såvida du inte vill fara hem genast, kunde vi stanna här en stund, sade Petra.
-Nej, jag vill inte fara hem, svarade Angela.
Hon knäppte händerna över knäet. Men fastän hon åter kände att Petra såg på henne, kunde hon inte förmå sig till att möta hennes blick igen. Hon väntade.
-Det är på tiden att du får veta något om mig, sade Petra lågt. Jag känner allt, eller väl nästan allt, om dig, Angela. Men du - du vet ingenting om mig. Skall jag tala om för dig, hur arrendatorn och jag blivit du?
Angela vände sig mot Petra.
-Å, Petra! Förlåt mig att jag sade det där. Jag förstod inte att du skulle bli ledsen över det, började Angela. Men så tystnade hon.
Hon mindes hur hon tänkt, då hon sett arrendatorn och Petra bredvid varandra, att de sågo ut som ett älskande par. Och hon hade erfarit en stor lättnad vid den tanken.
-Jag har väl ingenting att förlåta, nu är du dum, Angela, sade Petra nästan muntert. För två år sedan voro arrendatorn och jag kanske kära i varandra. Vi kysstes här på skogsstigarna kring Eka. Förstår du - han och jag.
Men fastän Angela alldeles nyss sagt sig att just så måste det ha varit mellan Petra och arrendatorn, blev hon ändå så rädd för Petras ord att hon hade en förnimmelse av att hon höll på att halka ned i ett mörkt djup. Petra och arrendatorn?
Angela suckade oroligt.
-Ja, vi höllo av varandra, sade Petra, och utan att hon visste det blev hennes röst mjuk och mild som en älskande kvinnas röst då hon talar till den älskade mannen.
Angela satt stilla och försökte se för sig arrendatorns ansikte. Hade han verkligen varit värd att bli avhållen av Petra? Petra som en gång varit förlovad med Thomas Meller! Hur kunde hon sedan någonsin i livet hålla av en annan? Och kyssa denne andre som hon kysst Thomas! Angela ryckte upp några grässtrån och lät dem regna över sin klämning.
Men medan Angela förhöll sig tyst, endast då och då ryckande i gräset omkring sig, berättade Petra för henne om sitt eget kärleksliv. Kanske ville hon därigenom uppmuntra Angela till mera förtrolighet. Kanske var det även ett begär att för Angela äntligen visa sig sådan hon i verkligheten var, som drev Petra härtill. Hon tyckte kanske att de skulle bli mera lika ett par systrar efter detta.
-Jag glömde aldrig Thomas Meller, sade Petra
till Angela, sedan hon talat om arrendatorn. Jag
ljög för dig, när jag sade dig i våras att jag inte
längtade efter honom. Det var för din skull jag
narrades. Men måhända var det inte bara osjälviskhet
som fick mig att förneka mina känslor för
honom. Jag förstod ju att det var dig han älskade
- att jag ändå aldrig skulle vinna honom tillbaka.
Du har inte känt den helt unge mannen Thomas
Meller, Angela. Honom kunde man inte glömma,
om man en gång givit honom sitt hjärta. Han
hade mitt hjärta i sina händer, och han måste ha
kastat bort det i de främmande sällsamma land dit
han for och från vilka han ej mera kunde slita
sig på så många, många år. Och tänk på att jag
själv den tiden inte var mer än sjutton, aderton år
- yngre än du nu, Angela. De intryck man mottar
vid den åldern sitta i. Åtminstone om man, liksom
jag och du, hör till de trofasta. Och ändå
tycker du väl nu att jag inte varit trofast mot
honom. Men jag säger dig, fast det kan låta besynnerligt,
att jag på något sätt alltid höll fast vid
honom.
-Jag var kanske kär i arrendatorn, fortfor
hon, men han kunde ju inte få mig att glömma
Thomas. Hela tiden längtade jag ändå efter Thomas
- min förste älskade. Det var väl bara det
att jag inte kunde vara utan kärlek.
-Tage Ehrencreutz... sade Angela alldeles oöverlagt utan att se på Petra.
Och just som Tage Ehrencreutz' namn då med ens trängde fram från Angelas mun, såg hon för sig i plötslig klarsyn den tiden då Johan von Pahlen ännu levde och Tage bodde hos honom under ett par höstmånader. Fastän Angela bara varit fjorton år då, hade hon svärmat för honom, han hade varit hennes första och enda svärmeri. Men en afton hade hon trott sig förstå att Petra och Tage älskade varandra, och då hade hon gråtit sig till sömns med en förtvivlad känsla av att något tagits ifrån henne och av att något mycket skört och mycket vackert för alltid splittrats.
Nu såg inte Angela hur Petra ryckte till för namnet.
-Ja, Tage Ehrencreutz. Det är åt Tage Ehrencreutz som jag givit mig. I våras var han en enda gång min älskare, sade Petra.
Men när hon uttalat orden, tyckte hon att de läto alltför grova, och hon lade omedvetet handen över sin mun och bet sig i den.
Angela borrade ner sina fingrar i gräset. Hon kände jord mot dem och fick en längtan att gräva ännu djupare - så djupt att både Petra och hon skulle sjunka ned under hennes älskade sagoö sida vid sida.
Så hörde hon åter Petras röst:
-Du kan väl aldrig förstå det, Angela? Jag var svartsjuk på dig, Angela. Det är något tragiskt och på samma gång löjligt att vara svartsjuk på sin egen brorsdotter. Inte förrän nu har jag sett det i det ljuset. Ja, det är samtidigt löjligt och tragiskt. Men du måste komma ihåg att Thomas Meller ständigt sökte dig och att jag ständigt fick vara ett stumt vittne. En gång såg jag uppe från fönstret till ditt rum vid Johannes hur du och Thomas möttes på kyrkogården. I detsamma kom Tage Ehrencreutz upp och hälsade på mig. Jag blev hans, allt medan jag viskade Thomas' älskade namn. Oupphörligt viskade jag det, Angela. Jag var vild av längtan efter Thomas, och just då, Angela, lät jag Tage äga mig.
Angela mindes. Den gången hade hon mött Tage i trappan då han var på väg ned från Petra. Angela kunde ännu se för sig hans glada leende, när han hälsat på henne.
Denna nya Petra, som långsamt dök upp för Angela, medan hennes röst så låg och allvarsam ljöd i hennes öron, förvirrade henne. Angela såg plötsligt att medan Petra intresserat sig för allt vad Angela företog sig, hade hon själv inte haft många tankar över för Petra. Petra hade varit en vänlig famn som hon kunde sjunka in emot, någon som man kom till, när man behövde tröst och var ensam. Men Angela hade inte ägnat många minuters grubbel åt huru Petras inre liv kunde vara gestaltat.
Angela vände sitt ansikte blekt och skyggt av rörelse mot Petra. Hon hade inte längre någon önskan att här på sagoön gräva en grav åt sig och Petra, där de kunde gömma sig med alla sina besvikelser och sorger. En längtan att lära känna denna Petra, vilken liksom hon hade varit med om kärlekens akt och vandrat i Eldens heta land, brände till inom henne.
De betraktade varandra tyst. Angela fann till sin häpnad att hon inte längre såg på Petra som om hon varit hennes mor eller en äldre syster. Det var något hos Petra där hon satt rak med alla muskler spända, med munnen fast sluten och en skugga i de mörkblå ögonen, som snarare fick Angela att tänka på en smärt yngling som genom bittra erfarenheter mognat till man. För Angelas skull hade Petra kampat mot sin längtan efter Thomas Meller. Hon hade kastat sig i armarna på andra män, hon hade kysst arrendatorn och låtit Tage Ehrencreutz tränga in i sin kropp, under det hon för sig själv upprepat Thomas Mellers namn. Kanske var det besynnerligt handlat, och det var olikt den Petra von Pahlen Angela känt och beundrat. Men medan Angela med blickarna dröjde vid Petras fasta och ändå mjuka händer som lågo sysslolösa i knäet, fylldes hon likväl av en ny och långt starkare dyrkan för denna nya Petra hon ännu så litet kände. Och det började gå upp för henne att Petras kärlek till det nya liv som Angela var redo att föda också den var förenad med alla dessa långa års längtan efter Thomas Meller.
Det var därför Petra talat om "vårt barn", sade Angela till sig själv. Och Petra hade verkligen del i det. Hennes outsägliga kärlek fordrade med rätta sin del av det.
Och gripen av en känsla Angela ännu inte riktigt
kunde fatta, kastade hon sig med en liten suck in
-Vårt
barn, mumlade bon, i det hon borrade
sitt ljusa huvudhår in mot Petras bröst.
Och Petra som på grund av Angelas långa tystnad bävande fruktat för att Angela nu skulle överge henne, såg med förundran ned på detta ljusa huvud som så förtroendefullt vilade mot henne. Långsamt lyfte hon armarna och höll Angela fast intill sig. Äntligen hade Angela kommit till henne. Och med en ömhet som i sig inneslöt en kvinnas mjukhet och en mans vilja att beskydda, upprepade hon viskande Angelas ord:
-Vart barn.
I det ögonblicket ingicks ett förbund mellan Petra och Angela. Den där aftonen uppe i Stockholm då Angela berättat för Petra om detta att hon skulle få ett barn, hade Angela underordnat sig Petras vilja utan att förstå. Nu slöt hon sig självmant till Petra. Ingen i världen skulle väl nu kunna slita Angela ur Petras armar.
Hur länge de sutto så, visste de inte, då de ryckte till och sågo upp. En vindstöt for genom luften och skakade trädens kronor över dem. De hade inte märkt att moln hade stigit upp runt om kring sjön. Det klarblå på himlen höll på att krympa ihop för dessa jagande svarta och åskvita moln. Vattnet rusade fram mot stranden. Vassen böjde sig bugande och förtvivlat och doppade de bruna topparna i sjön, som redan gick i böljor. Och i nästa nu var stormen lös. I denna lilla insjö blåste vågorna upp som i ett hav.
Petra sprang ned till båten och drog den högre upp på land. Det var lätt nu, ty vågorna svallade in mot ön, och den starka vinden sköt på båten i aktern. Petra fick en dusch av vatten över sig. Hon nästan kastades tillbaka upp mot gräset.
Hon blev ängslig för Angelas skull. Det fanns ingen möjlighet för henne att ro tillbaka med båten genom denna storm.
De slöto sig åter intill varandra, Petra med bägge sina armar om Angelas liv.
Jag vill alltid hålla dig så, tänkte hon då. När du föder ditt barn, skola mina armar vara omkring dig.
Det var som om de här på ön blivit avskilda från den övriga världen. Den skulle inte besvära dem med frågor nu, inte överraska dem, inte tränga sig emellan dem och deras nyväckta kärlek och förtroende till varandra. Och denna stund kände de lyckan av varandras närhet så starkt, att de velat ropa högt och låta sina jublande röster flyta in i stormen.
-Vi skola alltid vara tillsammans, sade Angela i Petras öra.
-Ja, alltid med varandra, svarade Petra. Och ensamma!
Och i den stunden trodde de det: endast två kvinnor och ett barn som de väntade och som de båda skulle vårda sig om och beskydda, när det kom. En familj skulle de vara. En liten helig familj på två kvinnor och ett barn, säkert en blivande kvinna också det. Nu försökte de skjuta tanken på Thomas Meller, älskaren och mannen, åt sidan. Också Angela kände sig i detta ögonblick, när hon vilade i Petras armar, stark nog att se bort från Thomas. Hon hade en förnimmelse av att vågorna lyfte ön högt upp bland de flygande molnen och att hon och Petra gungade fram mellan etervärldarna bort från denna smutsiga jord, som svettades blod och tårar.
Då hörde Petra genom stormens och vågornas
brus att någon ropade till dem. Hon tryckte
Angelas huvud mot sitt bröst, som om hon varit
rädd för att Angela skulle höra. I en sekunds förvirring
trodde Petra att Thomas Meller nu kom
för att ta Angela och barnet ifrån henne. Men
när hon äntligen vände på huvudet, såg hon en
man som var på väg mot ön i en båt som kastades
upp och ned av vågorna, och hon förstod, nästan
med något av vrede, att det var arrendatorn
som for över för att hämta dem hem till Eka.
Med en häftig känsla av äganderätt lade då
Petra sina händer om Angelas huvud och böjde
sig fram över hennes ansikte. Angela öppnade sina
ögon. Svarta, strålande, sågo de upp mot Petra.
Hennes ansikte var så blekt att det skimrade. Då
kysste Petra allvarligt hennes mun och kände att
Angelas läppar med darrande iver besvarade kyssen.
