- Project Runeberg -  Bröllop på Ekered /
VIII

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII.

Ännu var icke hösten kommen på allvar, ännu kastade solen sina heta flammor omkring sig. Men alla träden i Ekas park hade fått gula och röda löv, och ett och annat var redan bart. När Angela denna dag gick genom parken, gav hon de nakna träden en sorgsen blick. Hon var litet rädd för hösten. Varje morgon väntade hon att finna trädgården och parken döda under grå dimmor: de där höstens grå dimmor som till sist lade sig över allt sjungande och susande för att kväva det.

Angela öppnade den lilla grinden som ledde ut i skogen. Med lätta fötter började hon vandra på skogsstigen. Hennes skor hade denna tid hunnit bli hala av de bruna barren. Hon promenerade nu ständigt, sökande sig fram genom skogarna kring Eka och Ekered. Hennes hy hade börjat blomma klar och rosig av allt detta vistande ute i den friska luften. Det gjorde henne gott. Hennes kropp började bli spänstig. Också den blommade, längtande att bära fram en mogen frukt.

Angela fångade mellan granarna en skymt av den blå himlen. Himlen var så hög i dag, så långt, långt borta som om ett par väldiga pelare sakta sökt skjuta det ljusblå taket över Angelas huvud undan från jorden. Den glada rytmen i Angelas rörelser kom alla tankar att försvinna. Hennes hjärna kändes så tom, så lätt. Hon förnam bara hjärtats slag och hörde ljudet av sina egna steg på ett avstånd som om hon lyssnat till ett par fötter som dansade fram långt i fjärran. Denna känsla av att vara ingenting eller kanske bara en solglimt mellan träden var så underbart ljuvlig.

En fågel med grönt huvud med lysande röd tofs satt och hackade pa en trädstam. Den försvann in i skuggorna, när Angela gick förbi. Sedan hördes den längre bort, åter så flitigt hackande.

Jag vill lyssna till göken, for det igenom Angelas huvud .

Och hon som nyss varit glad över att hon inte känt någon längtan, brann plötsligt av det mest orimliga begär att få höra gökens hemlighetsfulla locktoner nu på hösten.
-Jag är dum-dum-dum, gnolade Angela.

Med ens var hon framme vid Ekered. Här kunde man komma in genom en grind längst ner i trädgården. Angela fann grinden och öppnade den. Hon blickade upp mot Ekered som höjde sig över trädgårdens terrasser. Här nere glittrade ån blank av silver. Den var så vit att Angela bländad måste hålla för ögonen. Hon gick vidare genom trädgården. Blommorna hade vissnat eller frusit ned. Bara gräsmattorna lyste gröna, men även de endast fläckvis. Frosten hade gått fram också här och färgat det gröna gult. Angela suckade litet vid tanken på den förtrollande växtlighet som brukade frodas här om somrarna.

Uppkommen på gården, tänkte Angela gå över den för att fortsätta in i skogen på andra sidan Ekered. Hon hade inte lust att träffa någon. Men Betty, som från sitt fönster i vardagsrummet sett henne komma, lutade sig ut och ropade på henne. Då måste Angela gå tillbaka och stanna framför Bettys fönster. Där Betty låg med halva kroppen ute och de tjocka armarna stödda mot fönsterbrädan iförd en löst sittande brokig kofta, såg hon ut som en av dessa sydländskor som med gott humör tillbringa hela dagarna i fönstret spejande efter människor, dem man muntert kan byta några ord med.

Betty log: - Du vill väl träffa Gotthard? Han är i ladugården. Du kan gärna gå dit. Gör det du! Han blir så glad.

Och Angela, som inte hade den ringaste önskan att träffa Gotthard, kände sig nu, eftersom Bettys ögon följde hennes väg över gården, tvungen att vika av mot ladugården. Alldeles vid ladugårdsdörren tänkte hon smyga sig förbi den, ty hit nådde inte Bettys blickar. Men i detsamma stod Gotthard där och kisade mot solen.
-Nej, se goddag, Angela, ropade han. Angela närmade sig honom långsamt, men han sprang kvickt emot henne.
-Kom in och se på vår bjässe till tjur, sade han.

Det stod en doft av ladugård omkring honom. Inte voro heller hans händer så värst rena. Men Angela fann honom ändå mera tilltalande så här uppe i arbetet än när han sade dumma artigheter till henne inne i salongen eller när han nödgade henne att läsa de dåliga dikter han skrivit.

Angela följde med honom in och måste ofrivilligt le, då han därinne i ladugården gav henne ett av sina gnistrande israelitiska leenden. Denne halvjudiske unge man hade alldeles ärvt den judiska rasens sätt att le. Angela måste erkänna för sig själv att hans leende verkligen var behagligt. Det blixtrade till av vita tänder, ansiktet fick något oemotståndligt intagande. Och i detta leende sjönk allt det slutna och förstulet lurande i ögonens blick bort som om det aldrig funnits. Han bjöd, just i denna stund, hela sitt jag utan baktankar, sorglöst och impulsivt, i detta förledande leende. Så hade hans förfäder på mödernet gjort upp affärer och kärlekshistorier sedan tusen år. I ett blänk av vita tänder och leende röda uppdragna läppar hade de ställt anbud, som fått kunden att tro sig ha dragit det längsta strået, och hade de intalat bruden eller älskarinnan att hon aldrig skulle kunna bli bedragen. Men sedan hade väl leendet ofta nog blivit till ett morrande, medan de vita tänderna i första obevakade ögonblick snabbt huggit in på varje lockande byte, alltid tagande den största biten för sig.

Det var dunkelt inne i ladugården efter solskenet därute. Men från kornas ryggar och länder Iyste blankt och brunt, och stänk av detta gyllenbruna skänkte sin färg åt dunklet och kom det att på ett mystiskt vis skimra.

Gotthard spatserade med spända vador bredvid Angela.
- Vi ha just fört en ko till tjuren, underrättade han henne med sänkt röst. Det är faktiskt ganska poetiskt, skall du tro. Här står tjuren och längtar efter något riktigt gott i koväg. Den bölar till så väggarna äro nära att rämna. Så kommer ladugårdskarlen med en liten rar kokvinna till honom. Hon formligen rinner av kärlek. Brunst heter det ju - när det är fråga om djur. Jag tycker om när djuren älska varandra. Det verkar så riktigt, så ärligt, och utan sentimentalitet. Inte sant?
- Så är det väl, sade Angela, fast hon aldrig sett någon ko föras till tjuren.

Men hon tyckte inte om när Gotthard berättade det för henne - sökande göra det så lockande - som ville han dela med sig åt henne av sin syn nyss. Det var som något slags indirekt exhibitionism. Thomas Meller hade berättat för henne om sådant, och hon trodde inte längre att Gotthard var så frisk. Och var han naiv och barnslig, behövde han säkert inte vara obesmittad och oanfrätt fördenskull.

Inne i ett litet bås knegade en späd kalv omkring pa skälvande, skrangliga ben. Angela stannade och mötte kalvens ögon. De hade en outsägligt mild blick. Det var som om kalvens lilla pensébruna sammetssjäl velat förena sig med Angela. Angela sträckte fram handen, och genast slickade en vass tunga hennes hud.

Hon såg sig omkring. Alla dessa långsamt tuggande käkar, kornas ögon som blundade eller med himmelsk ro tittade framför sig, den lilla kalvens tunga som slickade hennes hand varm, ja själva den starka lukten, som stod omkring alla dessa kroppar, gav henne en primitiv känsla av jordisk frid och jordisk njutning, ätandets och sovandets och det stilla slickandets njutning.

Men denna känsla varade icke länge. Angela fick plötsligt syn på tjuren. Hon drog hastigt sin hand från kalven. Där stod tjuren mäktig och bred över bogen och sneglade på henne med rödkantade ögon. Han vred sig åt Angelas håll och böjde huvudet framåt som om han velat stöta till henne. Han såg ond ut: en urkraft som man inte kunde bönfalla om förskoning, en väldig retad Gud också, som inte kände till någon barmhärtighet. Och Angela, som ju ändå sedan sin barndom gått i ladugården utan att vara rädd, fattades i detta ögonblick av en oförnuftig hetsig ångest inför tjuren, som hon inte kunde behärska. Gotthard, som inte lagt märke till hur Angela börjat darra, sade lätt: -Kom, så gå vi fram och klappa den manhaftige älskaren.

Han gick ett par steg framåt och vände sig om. Men Angela stod kvar. Hennes hand hade farit mot hjärtat, som om hon velat skydda det för en dödlig fara.

Då gick Gotthard tillbaka.
-Är du rädd? frågade han.
- Kan han inte slita sig? viskade Angela.
-Ånej! Se här!

Gotthard sprang fram till tjuren. Med sina långa händer strök han utefter tjurens svettiga sidor. Då gick det en skälvning genom den mäktiga kroppen. Och med ens fylldes hela ladugården av hans röst, som lät som vanvettig.

Angela slog händerna för ansiktet. Ja, hon var rädd, och hon skämdes över att visa sig sådan för Gotthard. Hon visste inte vad det kom åt henne. Hon kände en stark svindel. Det var som om genom tjurens röst hela naturen ropat på henne. Livet självt hade stigit in i den dunkla ladugården. Livet som ständigt brann av längtan att älska och föda och älska igen, till dess hela jorden vimlade av små nyfödda kroppar, som kalvens där, med skrangliga ben och stora oformliga huvuden. I denna stund steg en frän dunst upp från den kokande jordens livmoder. Den trängde in i Angela! Angela, jordens tjänarinna, jordens kved, som var beredd att själv föda. Hon rynkade ögonbrynen. Hon hade trott sig stå högt över djuren, en ande som skulle skänka liv åt en benådad varelse med ögon som himmelens stjärnor. Nu var det som om någon fört in henne i ett bås. Var hon själv annat än en ko med tigande bruna blickar, ett djur, som bestigits, som givit sig åt urkraften och befruktats och skulle yngla med den?

Hon hörde inte att Gotthard nalkades henne. Han smög sig fram på den mörka gången. Handflatorna, som nyss smekt tjuren och som ännu glänste av djurisk svett, hade han vänt uppåt. Fingrarna krökte sig litet som om de längtade att gripa tag i något. Det fanns icke en människa mer än de två i ladugården. Angela såg med ens upp och mötte Gotthards glänsande blickar.
-Vad vill du mig? skrek hon till och vacklade bakat mot kalvkätten.

Men det var redan för sent. Gotthard hade slagit sina armar omkring henne.
-Tyst, mumlade han.

Hon stirrade med vidöppna ögon mot honom. Hans ansikte hade blivit henne främmande. Också han var ett djur, en tjur med blänkande ögonvitor och saliv som rann ur mungiporna.

Han for med sin mun över hennes ansikte som om han vädrande luktat på det. Hon försökte slita sig lös, men då tryckte han henne endast närmare intill sig. Nu lade han en hand över hennes bröst som reste sig under den tunna klänningen. Och i det han med små häftiga rörelser fingrade på brösten, kysste han hennes mun, som han äntligen funnit det han letat efter. Angela kunde inte göra sig fri. Hans mun sjönk djupare in i hennes. Genom yrseln som fick makt med henne hörde hon åter tjurens väldiga stämma. Det var som om en jordbävning fått ladugårdens väggar att skaka. Och plötsligt kände Angela i maktlös förbittring att denna långa hårda kyss, denna unga kropp, som tryckte sig mot hennes, meddelade henne en droppe av den vällust Gotthard själv lågade av. Hade hon så saknat Thomas' kyssar att hon nu nöjde sig med en annan mans, så mycket yngre än han, bara för njutningen av denna beröring med en hannes spända, sökande kraft? Då fick hon makt att slingra sig ur hans grepp och komma ut på gången.

Hon stod där matt i alla leder med handen för sin skälvande mun. Så vände hon sig om och började gå mot utgången. Men Gotthard sprang fram till dörren och höll igen den för henne. När han såg henne så liten och späd med kornas breda länder bakom sig, blygdes han.
-Förlåt mig, sade han ångerfullt.

Alltsammans var att hans mor, som aldrig kunde hålla något hemligt, genast antytt för honom att hon trodde Angela vara en liten smula kär i honom. Med välbehag hade han hört på, leende åt att hans mor redan byggde en romantisk kärlekshistoria åt honom och Angela. Men hans egenkärlek var lätt väckt, han hade blivit nyfiken på Angelas känslor för honom och han trodde sig strax även i sin tur vara litet grand kär i henne. Lantlivet var också trots allt litet för enformigt för hans livliga temperament. Han hade varit ensam så länge, utan annat sällskap än gårdens folk och Betty, och en ung flickas närhet stack ständigt hans känslor i brand. En smula av vad han kallade än kärleksnojs, än "poetisk erotik" skulle lysa upp hösten för dem båda. Nu förstod han att han misstagit sig om Angela. Hon hade inte ens besvarat hans kyss. Hon hade vridit sig undan den och hans kön i plåga.
-Öppna dörren, sade Angela häftigt.
-Inte förrän du förlåtit mig, svarade Gotthard.

Men Angela kunde inte förlåta sig själv sina uppvaknande känslor nyss. Hon hade varit otrogen mot Thomas, otrogen mot barnet under sitt hjärta. Med torra hätska ögon stirrade hon på Gotthard, som så utan att veta det och övertygad om motsatsen varit orsaken till detta.
- Släpp ut mig, sade hon.

Gotthards blickar irrade. Han kände sig obehaglig till mods. Han dröjde med ryggen mot dörren.
-Det är bra ledsamt att du skulle ta det så där, sade han slutligen. Det var väl inte så farligt att jag kysste dig? Men medan han talade såg han åter för sig den syn som nyss utspelats mellan kon och tjuren här i ladugården. Luften tycktes ännu fylld av djurisk brånad. Den flöt i gungande vågor upp mot Angelas röda mun, denna hennes röda mun i det nu alldeles vita ansiktet. Denna mun brann utan att hon hade en aning om det - lyste och doftade mot honom här i dunklet som om en blossande ros blommat upp på nytt efter höstmorgonens frost och kyla.

När nu ingenting annat hjälpte, varken hårda ord eller vredgade blickar, lade Angela med en liten obeskrivlig åtbörd, som om hon i hemlighet släppt efter för något, medgivit något, sin hand på Gotthards arm.

Förvirrad såg han ned på handen. Det rörde sig svagt i hans ouppfostrade hjärta. I en plötslig glimt såg han Angela böjd över skrivboken däruppe i skolrummet. Hon hade alltid arbetat vid hans sida med av iver blossande kinder. De hade inte varit gamla då: två barn som lekt och gnabbats tillsammans. Med sänkt blick följde han handens späda, mjuka linje. Med ens kände han sig förvånad. Hans handling av brutalitet nyss tycktes honom ofattbar. Från handen smög han en förstulen blick upp till Angelas ansikte. Nyss hade han våldsamt ägt detta ansikte. Blotta vidrörandet av den fina huden och förnimmelsen av läpparnas värme hade skänkt honom en oerhörd njutning. Tryckningen mot hennes bröst och hennes höfter hade sedan fullbordat den. Det hade varit ett slags våldtäkt utanpå kläderna. Hade han stulit? Ja, han kände sig som en tjuv. Men plötsligt hade varken förnimmelsen av skam eller känslan av händöende lust någon makt över honom längre. Det ringde som av silverklockor för hans öron. Han öppnade läpparna för att säga något, men ej ett ord kom över dem. Något försiggick med honom. Det var något som stod i förbindelse med Angelas hand som så stilla vilade på hans arm. Det var som om hans inre tvåddes rent. Nu darrade han. En förnimmelse, alltför mäktig för att hans lilla själ skulle kunna fullt anamma den, trängde sig in i honom.

Han slog upp dörren. Solen träffade honom i ögonen, och som om solskenet varit en blixt, som kunde leta sig in till hans väsens innersta vrår, uppenbarade den för honom en känsla han aldrig drömt sig få erfara - så som han hade lekt med livet: en känsla av godhet, renhet, nästan kärlek.

Den fyllde honom med en stilla förundran, och han såg henne gå upp mot skogen, utan att våga ropa henne tillbaka. Och han kände att även om hon aldrig skulle vända sig om och komma tillbaka till honom, skulle han ändå hela sitt liv vara henne tacksam för detta ögonblick av underbar renhet som hon låtit honom uppleva.


Project Runeberg, Sat Dec 15 21:04:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/paekered/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free