Denna tid under det stora krigets första månader, då det jordiska helvetets svalg börjat öppna sig och hela världsrymden tycktes genomborrad av de av sina styresmän djävulskt mördade soldatmassornas ångestrop, levde Petra och Angela på Eka som på en fjärran ö för sig själva och för varandra. De hade dragit sig undan från de förhatliga människorna, och ibland tyckte de att den lilla ön därute i sjön, så sagolikt tyst och ensam, omslöt deras hjärtan och vaggade dem bort från allt det fruktansvärda omgivande livets stränder. Aldrig hade de varit så nära varandra som nu. Deras dagar gledo hän i ett stilla enahanda. Höstens dimmor blåste in över dem. Parken kläddes naken av nattens stormar. Under ilande höstskyar sträckte sig svarta grenar, berövade all sommarens tunga fägring. Regnet piskade rutorna. Buskarna tätt intill salsfönstren gnedo sina kvistar mot glaset som om de tiggt om att få komma in.
Om kvällarna sutto Petra och Angela som förr vid salsbordet och sydde. De hade nu alltid neddragna rullgardiner, och om någon närmade sig rummet gömde de hastigt sina sömnader under bordsskivan eller kastade en tidning över dem - en tidning som i väldiga svarta rubriker med yrkesmässig belåtenhet, och kanske med verklig, inre tillfredsställelse också, återgav alla dessa illdåd som skedde därute, utanför deras ö.
De sydde på babykläder. En gång förr hade de suttit här och sytt kläder till ett litet barn, men det hade varit till den unga flickan, vilkens förlossning de varit med om. Nu gällde det Angelas eget barn.
Men icke heller Angela och Petra här på Eka kunde undgå att taga intryck av allt som hände ute i världen. Även till en fjärran stilla ö föra vågorna och vinden med sig röster och ljud från de av ondskan plågade människornas stränder. Men på ett särskilt sätt vävdes allt det de hörde och läste in i deras tankar och omsorger för det väntade barnet. Till vilken värld av ångest, förljugenhet och hets skulle det inte födas? De darrade för detta barns öde. Hatet och mördarnas lögner därute gjorde dem beklämda. Och när kvistarna mer än vanligt hårt slogo mot fönstren, sågo de sig med ångest omkring som om någon fiende velat tränga sig in till dem och röva deras skatt och lyckliga hemlighet från dem.
Men många kvällar hörde de varken höststormen därute eller grenarna, som med ett hjälplöst kvidande kastade sig mot rutorna. Då kunde Petra sluta upp med att så flitigt träda nålen ut och in genom det mjuka tyget. Hon blev sittande stilla och såg på Angela, som arbetade ivrigt som om hon varit rädd att ej hinna bli färdig innan den stora tilldragelsen. Petra slöt och öppnade då sina händer, som om hon velat pröva dem, om de vore mäktiga att lyfta och bära bördan av ett barn i denna kvalda värld. Hon kände ett oerhört ansvar. Men ansvaret gjorde henne endast mera stark och tillitsfull. Det pånyttfödde henne. Hon sade sig att hon icke längre räknade med sig själv som kvinna. Hon var ingenting, utom i samband med den unga modern Angela. För sin egen del hade hon icke längre några önskningar. Hon skulle väl för alltid förbliva bara en gammal fröken i människornas ögon, men det log hon åt. Sådana aftnar då hon satt där och prövade sina händers styrka förnam hon hur den forna Petra, så helt kvinna med en kvinnas förhoppningar och begär, gled ifrån henne. Och något annat - en annan växte sig fram. Denna andra unga nya varelse var här nu i Thomas' ställe. Och hennes önskan att beskydda Angela, hennes längtan att hjälpa henne gjorde att Petra ibland nästan kände sig som Angelas man. Därför prövade hon också sina händer. Därför fingo hennes mörkblå ögon en varm djup blick, då de vilade på Angela. Och dessa stunder blev hon förunderligt stark. Hon var närapå en ung Guds jämlike så. Ingen skulle få taga Angela ifrån hennes famn. I hennes famns mjuka gömme skulle Angela och det lilla barnet vila trygga. Storm och oväder skulle Petra stå emot - för deras skull. Hennes muskler skulle aldrig slappna. Men kände hon en frestelse att bli övermodig och alltför stolt över denna nya duktiga människa som växte fram ur hennes gamla skröpliga skal, kunde hon plötsligt darra till, då Angela lyfte sina ögon eller mötte hennes. Det var en ödmjuk godhet där som spred sitt skimmer omkring Angela under denna tid. Och när Petra mötte hennes blick, blev också hon ödmjuk och visste att utan Angelas egen sega vilja skulle hon trots sin nyvunna styrka inte kunna hjälpa henne. Det var Angela som skapade, det var Angelas kropp som arbetade, det var Angelas modiga själ som höll allt uppe. Och då lade Petra sin arm omkring Angelas axlar och lät sitt huvud sjunka så djupt att det vidrörde Angelas knän. Och där, där tätt intill Angelas sköte, där upphörde Petras tankar att dunka och slå mot tinningarna. Hon var icke man, icke kvinna. Hon var ett liv som ännu icke känt den omgivande världens kyla och skuggor svepa omkring sig. Angelas sköte var mjukt och gott att vila vid. Det var hela jordens källa. Det var också roten till allt levande och växande. Nya släkten skulle slå ut i blom. Hela varlden skulle blomma ut i vild skönhet från en liten plats i Angelas sköte. Och Petras syssla var så liten att den knappast kunde skönjas. Kanske var hon en trädgårdsmästare - bara en fattig trädgårdsmästare som fått sig detta särskilda träd anförtrott.
Och då kunde Angela låta sin hand glida över Petras hår som om hon redan blivit mor och Petra nu var hennes barn.
Så växlade Petra pa en enda kväll flera skepnader - kvinna, man och till sist ett vilande barn. Men aldrig släppte hon den föreställningen att hon i allt detta var Angelas enda fattiga skydd. Och om Angela så bara frågade henne till råds om en söm eller hur hon skulle klippa till ett plagg, fylldes Petra av en öm och outsäglig glädje. Deras händer snuddade vid varandra, när de böjde sig över arbetet. Och Petras händer fumlade ibland bara av ett begär att komma nära Angela och för att med en ilning av lycka få känna Angelas svala fina hud mot sin.
När Petra och Angela ätit kväll, brukade de ta sig en promenad på gårdsplanen. De vandrade fram och tillbaka inom ljuscirkeln från den starka elektriska lampan som arrendatorn låtit sätta upp utanför glasverandan. Gruset blänkte då vitt i skenet från den elektriska lampan. Och runt omkring denna lysande cirkel kröpo skuggorna hotfullt nerhukade likt utskickade onda mämniskor från en ond kämpande och döende värld, som endast väntade på att få kasta sig över de två därframme. De gingo arm i arm, eller lade Petra sin arm om Angelas skuldror. De samtalade lågt med varandra.
När stjärnorna brunno uppe på himlen, stannade de och sågo dit upp och pekade ut Karlavagnen och
Vintergatan och många andra stjärnbilder som Petra visste namnen på. Och åter var denna lilla trånga cirkel en
ö, till vilken inga andra än Petra och Angela kunde komma. De voro ensamma med kvällen. De badade sina
ansikten i den friska nattluften. Nerifrån sjön kom det sakta sjungande Ijudet av vågor som slå mot en strand. De
märkte aldrig att Adèle gläntade på sin gardin och betraktade dem med nyfikna och undrande blickar.
De voro ensamma och glada över sin ensamhet. Frös Angela, smög hon ned sin hand i Petras rymliga
ulsterficka. Och Petra tryckte då sin hand över fickan och kände det som hon fått Angela fången. Och när hon
sade det, suckade Angela av tillfredsställelse.
-Vi älska varandra, kunde hon då drömmande säga. Men detta tycktes dem vida mer än den kärlek, som man
och kvinna hysa för varandra. De kunde inte förklara det för varandra. Men talade de sådana stjärnljusa kvällar
om sina planer för barnet, kunde de se på varandra med ögon som hade samma klara sken som stjärnorna över
deras huvuden. Detta ofattbara som skulle ske, detta lilla barn som skulle slå sina armar omkring dem, kom dem
att känna sig som ett med hela den svindlande rymden.
Slutligen gingo de upp till sig. Numera sovo de alltid med dörren öppen mellan sig. Och långt efter det Angela
somnat låg Petra ännu vaken och lyssnade till hennes andetag, och när hon äntligen själv föll i sömn kunde hon
ibland vakna till vid att hennes händer rört sig, som om de ända in i domningen ömt och varligt sökt känna efter
om de orkade lyfta en börda.
