När Tord morgonen därpå steg ut på förstubron drog han häftigt in den klara skarpa luften. Det hade blivit en
underbar dag efter en fruktansvärd natt. Han hade inte kunnat sova mycket. Det röda draperiet hade fladdrat
framför hans ögon. Han hade tyckt att Adèle kämpade med det. Men det hade slingrat sig omkring henne och till
sist kvävt henne, och det hade strilat en rännil av blod ur hennes mun. Och ända in i dvalan, som fick hans
lemmar att stundvis domna av, tyckte han sig se denna hennes nedblodade mun som gapade öppen och
förvriden, nu stum, nu tömd på anklagelser, snyftningar och onda ord.
-Är hon borta nu? tänkte han förvirrad, medan han klädde sig.
Men hon fanns där alltjämt. Hon satt framför honom vid frukostbordet med svullna ögonlock, varunder ögonen ibland sände honom förstulna och hånfulla blickar.
Det hade regnat på natten, och den grönmålade tunnan under stuprännan var fylld till randen av klart
regnvatten. Solen sken rätt ned i det. Tunnan strålade och blixtrade, mätt av solsken. Då gick Tord fram och
stack båda sina händer ned i vattnet. Å, så gott det kändes! Han drog åter till sig händerna och betraktade dem
tankfullt. Märkvärdigt, det var inte blod pa dem. Han hade haft en känsla av att de begått ett mord. Men endast
vattnet föll i klara rena droppar ifrån dem. Det var så skönt att stå där i solskenet och betrakta dessa händer som
icke begått något brott. Solen torkade vattnet på dem. De kändes nu svala, goda och mjuka. Han stack dem i
rockfickorna och vände sig leende om och stod ansikte mot ansikte med Petra. Han hade inte hört hennes steg.
- Vad gör du, Tord? frågade hon.
-Jag doppar händerna i regnvatten, svarade han pojkaktigt.
De sågo på varandra och logo.
Petra gick fram till tunnan och stack också hon ned sin hand.
-Ja, det känns ljuvligt, sade hon.
Hon tog upp sin näsduk och torkade sig på den.
- Jag tänkte gå ut i skogen ett tag, fortsatte hon. Följer du med?
-Jag tänkte också titta ett slag på skogen, sade då Tord. Man måste liksom gå husesyn ibland. Skogen behöver
det.
Sida vid sida gingo de ned genom parken. Det var första gången sedan Petra kommit hem som Tord fick vara
ensam med henne. En okänd god ande måtte sänt henne till honom nu som en tröst ovanpå nattens marritter.
Han öppnade grinden för henne, och hon gick snabbt förbi honom ut på andra sidan. Vad han älskade hennes
gestalt! Hennes mörkbruna hår under den bruna sammetsbaretten! Han hade fått smeka de där mjuka glänsande
hårslingorna med sin hand. Han hade pressat den där slanka gestalten intill sig. Munnen hade han kysst. Det gav
honom en smula yrsel att tänka därpå nu. Han gick ikapp henne och rättade sina steg efter hennes. Skogen kom
emot honom med famnen full av minnen. Här hade hon suttit på ett nerfallet träd och sett på honom. Här hade
han första gången kysst henne! Här hade han funnit henne medvetslös och blödande, träffad av Adèles sten.
-Du säger ingenting, sade Petra, sedan de en stund gått tysta.
Tord gjorde en hjälplös åtbörd.
-Jag tänker på det som varit, sade han endast. Men Petra ville just nu inte tänka på det som förefallit mellan
henne och arrendatorn. Hon påskyndade sina steg. Den barrdoftande luften slog mot hennes ansikte. Hon fick ett
regn av droppar över sig, då hon böjde undan en gren.
-Varför stod du egentligen där och doppade händerna i tunnan med regnvatten? frågade hon plötsligt.
Tord som kommit efter henne var med ett par långa steg ifatt henne.
-Stanna, Petra, spring inte så, bad han.
Då stod hon stilla och såg upp till honom.
-Vill du veta det? sade han allvarsamt. Jag tvådde mina händer rena. Jag tyckte det hade kommit blod på dem.
Så hett längtade jag i går kväll efter att mörda någon.
Hon behövde ju inte fråga vem han ville mörda.
-Är det så illa? viskade hon. Har Adèle gjort dig så mycket ont?
-Ja, det är värre än någonsin, sade Tord.
De fortsatte med ens att gå. De hade snart hunnit utanför Ekas ägor och hade kommit in i skogen kring Ekered.
Tord märkte till sin glädje att deras skog var mera vårdad. Gotthard, den spolingen, tycktes ändå inte hinna med
att vaka över allt.
-Kanske vi skola vända nu? sade Petra tveksamt. Vi ha gått så fort att vi redan äro nära Ekered.
-Det är så roligt att gå med dig, svarade Tord. Jag glömmer allt svårt. Mina nätter...Adèle... Du behöver inte
tala. Det är nog för mig att få gå här bredvid dig... som förr.
Petra gav honom en snabb blick. Hans svar gladde henne på något sätt. Hon hade haft en särskild avsikt, då hon
föreslagit Tord denna promenad. De måste tala öppet med varandra. Han fick inte tro att hon nu för alltid skulle
undvika honom. Men han hjälpte henne inte med att komma fram med det hon hade på hjärtat. Ännu drömde
han tydligen om deras forna förtrolighet, om deras kyssar. Men allt detta måste ju vara slut.
-Titta, sade Tord plötsligt och grep tag i Petras arm. Där ligger det gamla ödeshemmanet. Jag hade glömt att det
fanns kvar.
Också Petra stannade. Det grå förfallna huset med sin utslagna fönsterruta låg där i solskenet. Svängeln reste sig över brunnen, men trähinken bredvid var multnad, övervuxen med grön och svart mossa.
Det var så tyst, så underligt stilla här, som om man kommit till ett annat land - kanske till gränslandet mellan livet och döden och förmultnandet. Solskenet flöt i en bred blank flod runt det ruttna staketet. Man måste vada över denna overkliga flod för att komma in på gården, och när man väl var där, frös man som om alla skogens skuggor mumlande samlats på denna övergivna plats.
Petra hade blivit blek. Hon kände det som om hon varit här förr, ehuru hon aldrig hade gått förbi huset. Det var som om ett minne varit förknippat med det. Men hon hade ju icke något minne av detta ödeshemman. Hon visste ju inte att här hade Hans en gång kommit med sin bössa beredd att taga sitt liv och att här hade han firat sitt skogsbröllop med den vackra Dora Macson.
Tord sköt redan upp den bristfälliga dörren. Då måste Petra stiga över tröskeln tillsammans med honom.
-Jag tycker om sådana här övergivna ställen, sade Tord. Det är som om de vore fulla av hemligheter. -Ja,
svarade Petra.
Hon satte sig på den väggfasta bänken. Tord gick runt i rummet. Han sparkade till en bleckmugg som låg
framför den öppna tomma spiseln. Den gav ett vresigt ljud ifrån sig, rostigt och elakt, som om den hatat att bli
störd. Men Tord stannade framför spiseln. Han hade upptäckt ett par hål i väggen ovanför spiselkransen. Det var
mot den där väggen Dora skjutit bort lille Hans von Pahlens kulor.
- Det ser ut som om någon skjutit av sin bössa här, sade Tord tankfullt och stack ett finger i ett av de runda
hålen. Strax hördes ett rassel av glidande murbruk.
-Å, låt bli, bad då Petra och rörde sig oroligt på bänken. Jag är rädd för att det här huset vill begrava oss.
Tord vände sig om. Han stödde handen mot spiselkanten. Strax ovanför hans ljusa hår stirrade de tomma hålen
från väggen som ett par utslitna ögon.
-Jag önskar att det här huset skulle rasa över mig, mumlade han. Inte över dig! Du skulle hinna rädda dig. Men
jag skulle bli liggande kvar här och aldrig mer skulle Adèles röst nå mig.
Petra kröp ihop på bänken.
-Kom hit, Tord, sade hon.
Det var mera av den forna ömheten i hennes röst än hon själv visste om. Tord lystrade till. Med tunga steg kom
han över golvet fram till Petra. Han slog sig ned bredvid henne och bet sig i läppen. Så vände han bort ansiktet.
- Varför kunna vi inte vara vänner? sade Petra. Vår vänskap för varandra kunna vi ju inte ha förlorat. Det var
det jag ville säga dig. Vi stå inte ut med att gå här på Eka och ständigt undvika varandra. Bada älska vi ju det
gamla stället. Vi ha mycket att rådgöra om för dess skötsel. Vi måste träffas som förr...
-Men ingenting är som förr, sade Tord förtvivlad.
Och han beslöt sig äntligen att se på Petra. Då förvånade han sig över att han inte förut varsnat att hon förändrat sig. Det var inte den Petra han en gång hållit i sina armar och varit nära att äga. Det var en frimodig, stolt blick i hennes ögon. Fast hon nu talade om att de skulle bli vänner och rådgöra med varandra om allt de hade gemensamt, såg hon ändå ut som om hennes tankar voro borta i något annat - i något Tord inte kände till. De hade inte längre något gemensamt som förr.
Jag har kysst henne, tänkte Tord igen, fast nu vredgat. Men mina kyssar ha inte lämnat några spår. Det steg upp
något tjockt i halsen på honom. Hur hade han kunnat vara så enfaldig att tro att Petra en gång skulle komma
tillbaka till honom? Hon hade ju inte givit honom något hopp. Men i hemlighet hade han ändå närt sig med detta
hopp, som nu syntes honom vansinnigt. Hon hade låtit en annan äga sig. Det hade hon ju själv sagt
honom. Men denna Petra såg inte ut att kunna tillhöra någon man. Så stolt hennes nacke höjde sig! Vad hade
hennes liv fått för nytt innehåll?
-Du har förändrats, sade han lågt. Då log Petra och lyfte sina händer.
Men Tord såg bara de kalla skuggorna som kröpo utefter väggarna. Världen var full av dem. Hade inte en
skugga tagit honom själv fången, just nu i detta ögonblick när Petra lyfte sina händer utan att närma dem till
honom?
-Jag önskar bara att vi skulle vara vänner, sade Petra igen.
Hennes röst hade fått ett bedjande tonfall.
-Du vet inte hur mycket du betytt för mig, sade då Tord bittert. Jag fick glömma Adèle. Du hjälpte mig att hålla
livet samman.
Petras leende slocknade. Hon såg sig omkring i det kala rummet och kände att hon frös.
-Och kan jag inte nu hjälpa dig med att vara din vän? frågade Petra sakta.
Men när Tord teg och såg ned i golvet, fortsatte Petra ivrigt:
-Minns du att du i somras, när jag var här några dagar, sade mig att jag en gång skulle komma tillbaka till Eka?
Och du försäkrade mig att den gamla kära gården och träden i parken skulle göra att jag återfann mig själv. Jag
skullekänna mig trygg i gårdens hägn. Nu har jag kommit tillbaka, och det har gått mig som du
trodde. Det är även något annat som kommit till, men det är inte min hemlighet, och därför kan jag inte tala om
för dig vad det är. Inte ännu. Men nu är jag hemma igen, och jag är trygg här. I vår kärlek till Eka måste vi ända
hålla samman.
- Men jag är inte trygg, utbrast Tord.
Han steg upp och gick fram till det trasiga fönstret. Han såg på den förfallna trädgården och brunnskaret som låg där så övergivet, halvt dolt av växande mossa. Och han önskade att den mjuka mossan också ville växa över hans hjärta. Det skulle inte göra så ont då. Hörde han inte steg i gruset? Han slöt ögonen och tyckte att det var hans mors steg. Så hade hon gått fort, med vanvett i blicken, jagad av sina svåra tankar. Honom hade hon aldrig sett på.
Han började tala hastigt utan att vända sig om mot Petra. Han föraktade sig själv för att han blottade sitt hjärta,
och han undrade, om han gjorde det för att väcka hennes medlidande, så att hon i förbarmande äntligen åter
skulle närma sin mun till hans. Han talade om Adèle - om sitt olyckliga hemliv. Och han knöt händerna för att
inte brista i gråt. Slutligen vände han sig om med bleka kinder.
-Jag känner det som om jag skulle vilja mörda henne, sade han. Jag fick en lust till det, när jag såg henne stå där
vid det röda draperiet i går kväll. Det var det jag drömde om i natt.
Petra reste sig upp. Det blixtrade till av vrede i hennes mörkblå ögon. Hon gick hastigt över golvet fram till
Tord.
-Hör på, Tord, sade hon häftigt. Det är fegt att mörda! Det är andra gången på ett par timmar du nu talar om
det. Första gången sved det till i mitt hjärta av medkänsla. Jag tyckte så synd om dig. Men nu ser jag att du sjalv
blivit rädd för de tankar du går med. Man kommer inte ut ur eländet genom att göra galenskaper. Du har
så mycket vackert inom dig, Tord. Jag vet det. Jag tror pa dig. Så ofta i mitt liv har jag förlorat min tro på de
människor jag hållit av. Men min tro på dig vill jag inte förlora.
Tord ljusnade litet.
- Har du verkligen hållit av mig? sade han.
Petra rätade pa sig och mötte öppet hans blick.
- Ja, jag har hållit av dig. Jag förstår det nu. Men äntligen har jag funnit att det finns annat i livet av värde än
just kärleken mellan man och kvinna. Du har sett rätt, jag är en annan nu än den du kände för bara ett par år
sedan. Och jag är stolt över att ha blivit en annan. Jag är fri nu. Och stark.
Men Tord böjde sig framåt och såg uppmärksamt på Petra.
-Det brinner ändå kärlek i dina ögon, mumlade han försagd. Du vet det kanske inte själv. Men det är som en
eld.
Då slog Petra ned ögonen för att han inte skulle komma hennes och Angelas hemlighet på spåren.
Tord stod en stund tyst och betraktade henne. Det var något hos henne som mäktigt grep honom. Och när hon
nu räckte honom sin hand fattade han den med ivrig värme. Denna mjuka fasta hand gav honom styrka. Han
glömde den onda röda natten, som strömmat förbi honom som en ström av blod.
- Nå? sade Petra och betraktade honom leende. Skola vi bli vänner då?
-Ja, svarade Tord.
Sakta släppte hon så hans hand och gick mot dörren. Tillsammans lämnade de ödestugan.
Och när de vandrade sida vid sida tillbaka genom skogen, samtalade de om gårdens skötsel som ett par goda
kamrater. Då och då smög Tord sig till en blick på Petras mun. Vad var det för hemlighet hon dolde för honom?
Det måste vara något nytt och underbart som så förvandlat henne. Men Petra gick oberörd raskt framåt. Hon
längtade att åter vara hemma hos Angela.
