- Mamma, det är brev från Sven.
Betty stod uppe i övre våningen på väg att gå ned till frukosten, då hon hörde Gotthards rop. Hon rusade så fort
hennes tunga kropp tillät det nedför trappan. Men när hon kom ned i hallen, var Gotthard redan inne i matsalen.
Betty trädde flämtande över tröskeln.
-Du stygga pojke, utbrast hon. Var har du brevet ?
Gotthard vinkade med ett vitt kuvert.
-Du borde ta dig en kopp kaffe först, mamma, innan du läser Svens prosa, föreslog Gotthard okynnigt och stack
kuvertet bakom ryggen. Så kanske den glider ned lättare.
Men Betty nappade åt sig brevet. Med förtjusta blickar betraktade hon stilen och såg nästan ut som en förälskad
kvinna som tar emot ett kärleksbrev. Gotthard, som redan slagit sig ned vid bordet, tittade skrattande på henne
och sträckte sig efter ett ägg.
-Medge att du är tokig i Sven, mamma, sade han. -Ja, visst är jag det, svarade Betty. Men hon var ifärd med att
bryta kuvertet.
Leende började hon läsa, i det hon tankspritt tog en mjuk brödskiva utan att se på den. Men hon hade bara
hunnit några rader, då brödskivan plötsligt smulades sönder under hennes fingrar. Gotthard tittade förskräckt
upp.
-Vad är det, mamma? frågade han.
Betty hade blivit vit i ansiktet. Hon svarade inte. Hon fortsatte att trasa sönder brödet. Så föllo alla smulorna ned på bordduken, och Betty sträckte en tom och famlande hand ut i luften.
Gotthard sprang upp och fattade hennes hand. Han slöt handen i sitt starka grepp och böjde sig över Betty. Då
såg hon upp, och ögonen voro fyllda av tårar.
-Bess har fått missfall, viskade hon. Det lilla barnet! Det finns inte något barn mer. Bess har fått...
Hon slog händerna för ansiktet. Brevet bredde ut sig framför hennes tallrik. Gotthard läste hastigt igenom det.
Ja, Bess hade fått missfall och låg nu på Jacob Levins nya privatklinik som just blivit färdig. Hon var väl en av de första patienterna där. Gotthard, som kände Jacob Levin ganska väl och tyckte om honom, tänkte att hans morbror väl skulle anse detta att ta hand om ett förolyckat och havererat havandeskap som ett dåligt omen, ett slags fatal invigning av hans nya hem, vilken endast kunde bebåda en mörk och osäll framtid för det. Han gick nedstämd tillbaka till sin plats. Solskenet strömmade alltjämt vänligt och glatt in i rummet.
Betty lyfte långsamt ansiktet ur händerna. Det var svullet av gråt.
Gotthard slog i en kopp kaffe till henne.
-Drick nu det här, mamma, sade Gotthard uppmuntrande.
Betty drack några klunkar, så såg hon sig förbittrat omkring. Solen lyste alltför triumferande klart på denna
sorgedag.
-Rulla ner gardinen, Gotthard, sade hon. Det är för mycket sol här.
Gotthard gick fram till fönstret. Han såg gårdsplanen därute bada i solen. Stenarna i gruset blixtrade och
blänkte.
-Vad skall mamma göra nu? frågade han, medan han långsamt och motvilligt rullade ned gardinen.
-Jag reser naturligtvis till Stockholm, sade Betty hastigt. Ingen annan än jag kan ändå trösta Sven. Du får ringa
upp Lilian åt mig. Styr om det, är du snäll. Jag får säkert ligga hos Lilian. Hon har ju en så stor våning.
Gotthard var alltför glad att få lämna rummet. Halvskymningen, som nu sedan rullgardinen kommit ned för
fönstret dystert sänkt sig över rummet, gjorde honom nervös. Han gav sin mor en kyss och nästan sprang på
dörren.
-Hu! sade han frysande och ställde sig en stund ute på trappan för att lapa åt sig litet värme.
Betty ringde på jungfrun och lät henne duka av. När flickan gått, satte sig Betty åter framför bordet.
Hon kände det som om ett levande stycke slitits från hennes kropp. Ett nytt liv hade hindrats att bli till, och därför tycktes allting Betty så sammanhangslöst. Hon såg blodet rinna fran Bess' sköte, och hon skakade av gråt.
Hon har inte följt mina råd, hon har begått ett eller annat ödesdigert misstag, tänkte Betty åter och åter.
Och hon greps av en häftig misstro mot den unga svällande Bess, som icke kunnat föda sitt barn. Nu var det för evigt förlorat för Betty. Och Betty gav ifrån sig ett litet klagande rop, som ekade i den mörka, tomma salen.
Hon sörjer inte som jag, tänkte hon då, och hon nästan hatade Bess.
Det var som om denna händelse varit en särskild orätt som begåtts mot Betty själv. Hon satt och stirrade med vredgade ögon framför sig ned på duken. En stor otäck fluga som dröjt kvar sedan sommaren kom plötsligt slött vandrande över den ljusa duken.
Den var fet och uppsvälld. Då och då stannade den och putsade sitt svarta knappnålshuvud med sina trådtunna framben. Betty såg på den med uppspärrade ogon. Det var som om denna smutsiga svarta fluga vädrat lik. Den promenerade långsamt och välbehagligt fram över spillrorna av Bettys lycksaliga drömmar och det nya barnet som skulle kommit. Den satte fläckar på dem.
Betty grep efter flugan. Men hon lyckades inte fånga den. Hon slog och slog åt den, men då höjde den vingarna och flög med ett tjockt surrande läte runt hennes grå hår.
Surrandet jagade upp en vidskeplig, galen fruktan hos henne. Något hade grumlat livets klara källa. Ett smutsigt svart litet djur hade grumlat vattnet för Betty och hennes barn. Ett liv i vardande hade brustit, innan det blivit till. Varför? Vem hade vågat röra det?
Och Betty slog tungt handen i bordet, men hon kom inte åt det flygande odjuret. Då drog hon upp en stor vit näsduk och torkade sig i ögonen med den.
Släkten, familjen var ju för Betty ett underbart blommande träd som suckande av vällust sträckte sina grenar ut över jorden. En kvist som vissnade ned eller bröts av kunde betyda döden för henne och hennes familj.
Vilka äro nu också dessa Rosenrauchs? Varifrån ha de egentligen kommit? tänkte Betty hätskt och slog ut med
händerna som om alla medlemmarna av denna nu plötsligt misstänkta familj vore lika många sjukligt feta,
höststinna flugor från vämjeliga dynghögar, som man måste få att upphöra med sitt tröttsamma och skrytsamma
surrande. Hon såg den väldige docenten, medicine doktor Simon Rosenrauch, Bess' far, för sig. Hans leende var
ju flottigt och avskyvärt, liksom hans mullrande skratt lät som när man stjälper en kärra gråsten. Att hon inte
märkt det förut! Kanske var det han som genom ett sedeslöst liv åsamkat familjen någon sjukdom? Var det väl
för intet som han valt sig en så otäck specialitet?
-Man kan aldrig lita på judar, mumlade Betty.
De ha alltid något smygande otyg i sitt gamla förgiftade Moseblod från Egypten.
Hon tänkte inte på att hon därmed dömde sig själv och sitt eget blod. Men när hon nu lyfte sitt tunga huvud, såg hon rätt in i spegeln som satt på väggen mitt emot henne. Då gned hon beslutsamt sin stora böjda näsa, och ögonen under de kupiga vita ögonlocken fingo ett förgrymmat uttryck. -Judar! mumlade hon. Ingen annan än en jude fick använda det ordet som skällsord, men judarna använde det också desto flitigare så. Betty hade i sig det förtalade och framför allt sig själv förtalande Israels ständigt molande misstänksamhet, som vid minsta personliga obehag som drabbade någon medlem av rasen först och främst riktades mot de andra medlemmarna. Så överrumplade henne åter sorgen över barnet. Å, hon hade redan i tankarna levt med den nyfödda. Hon hade tryckt sin stora svällande mun mot dessa späda barnalemmar, som hade en doft av mjölk och honung. Svens barn - hennes barn! Hon hade i sina tankar frimodigt uteslutit modern!
Betty reste sig äntligen från bordet. Hon måste packa. Hon hade tusen saker att göra i ordning innan sin avresa.
Snart var hon uppe i sitt rum och öppnade skåp och byrålådor. Men när hon nu drog ut en låda, föllo hennes blickar pa en liten skär kofta hon virkat åt barnet. Hon tog den ömt och tafatt mellan sina händer. Så glad och flitig hon varit! Det fanns bara goda tankar invirkade i det där lilla skära löjliga plagget.
När Gotthard kom upp, fann han Betty gråtande med den lilla tingesten, som hon tryckte mot sina ögon, avtorkande sina tårar.
Då gick Gotthard hastigt över golvet. Han gjorde det enda rätta just då.
-Du har alldeles övergivit mig, sade han förebrående. Jungfrurna springa som yra höns därnere. De ha inte ens
serverat din son något förmiddagste. De tro visst att jag fallit i onåd. Vad har jag då egentligen gjort?
Då släppte Betty förskräckt vad hon hade för händer och slog häftigt armarna om Gotthard.
-Du har ju ända mig kvar! Jag skall väl också gifta mig, du. Och räkna på mig, jag kommer att skänka dig en
hel barnskara, sade Gotthard.
Nu log Betty tätt invid hans bröst. Hennes tankar gingo snabbt till Angela. Kanske... Vem kunde veta? Hon
gned sin kind mot Gotthards sträva jacka. Ett par tårar föllo på tyget, men hon torkade leende bort dem.
-Ja, du är lyckligtvis ingen Rosenrauch, sade hon stolt.
Och Gotthard förstod. Rosenrauchs voro allena skulden till den här olyckan. De så mycket bättre utrustade
familjerna von Pahlen och Levin hade nu att åtaga sig ansvaret för släktens fortbestående genom tiderna.
-Lilla dumma mamma, viskade han glatt. Ge mig nu något att äta! Frukosten blev så utspädd.
Och Betty sköt undan honom. Hon märkte inte att det lilla skära plagget föll i golvet. Hon var så ivrig att
komma ner för att få ta fram något gott till teet åt sin son.
