Jacob Levin öppnade bildörren för sin syster Betty. Hon tänkte just stiga in och sätta sig på det bakre sätet, då
hon ångrade sig.
-Jag vill hellre sitta bredvid dig därframme, Jacob, sade hon.
- Nå, kläm ihop dig bara då, så jag får rum med benen.
Betty steg upp på platsen bredvid Jacob. Han blåste ut ett cigarrettmoln och satte i gång.
-Vänta, du har ju glömt hatten, Jacob, skrek Betty, när bilen frustade till.
Jacob kastade tillbaka det mörka huvudet.
- Jag begagnar sällan hatt, när jag kör bil, sade han mellan tänderna.
Då teg Betty, men medan de körde gatan fram såg hon då och då på sin bror med en min, som om hon varit full
av skratt. Inom sig tyckte hon det låg något otillständigt i att denne omtalade och närapå berömde kvinnoläkare,
vilken hade bekanta som hälsade på honom vid varje gathörn, så där for iväg som en ung pojkspoling utan
någon huvudbonad, Men hon log åt honom därför att det klädde honom så bra att göra vad som föll honom in.
Han satt med huvudet litet nedböjt. De täta ögonhåren skuggade blicken, men Betty visste hur rent av oroande
skarp och forskande hans blick ur de mörka ögonen var. Nyss hade han stått i dörren till Lilian von Pahlens
salong. Han hade knappast hunnit hälsa på Lilian, som på sitt tillgjorda sätt svävat omkring honom och Betty.
-Kom, Betty, hade han sagt brådskande, nästan ohövligt.
Och han hade sprungit före henne nedför trapporna. Sådan mindes Betty honom alltid, ständigt på språng,
gripande med de bruna smala fingrarna omkring sig, hukande sin smärta långa kropp ned, som om han varit
beredd att i varje ögonblick kasta sig över någon, slå klon i ett utsett rov.
-Har du fått det bra nu, Jacob? vågade sig Betty äntligen fråga.
Han tycktes så försänkt i tankar att hon nästan var rädd att störa honom.
-Hur? Vad för något?
Han vände litet på huvudet. Ögonvitorna blänkte till. Så sjönk han tillbaka en smula mot ryggstödet. Han talade
med blicken riktad på gatan framför sig.
-Bra? sade han. Jag är så ärelysten att jag aldrig tycker jag kan få det riktigt bra. Men kanske man kan säga att
jag har det någorlunda. Allt är inte riktigt färdigt än på min privatklinik. Men det skall bli färdigt. Som du vet
har jag med hela familjen nu flyttat upp i översta våningen av huset. Jag lyckades ju skrapa ihop så mycket
pengar att jag kunde förvärva hela det stora villakomplexet vid Floragatan. Det var duktigt gjort av mig. Hur
duktigt, har bara jag själv en aning om. Jag hade obeskrivliga svårigheter att kämpa med.
-Ja, det vet jag, sade Betty likgiltigt.
Han bromsade in bilen litet och lyckades tända en ny cigarrett.
Så gav han henne en halvt road, halvt förargad blick.
-Du? Du vet rakt ingenting om mig, sade han med ett skratt.
Skrattet kom icke från en godmodig själ. Ansiktet stramade till av det. Betty fick honom att minnas Hans von Pahlen. Och att minnas lille Hans var för Jacob Levin detsamma som att påminna sig att han förlorat sextiotusen kronor på ett bräde. Just precis de felande sextiotusen kronorna som han behövt såsom ett tillskottsminimum till hjälp för sitt sjukhus och som han sedan haft ett sådant besvär att få ihop. Han hade för övrigt inte alls lyckats få ihop dem ännu. Han hade fått det att gå i lås ändå. Och här satt nu hans syster Betty och talade i sin oskuld om att han hade det bra. Hon skulle bara vetat om Dora Macsons och hennes älskade mans herdestund där nere på Ekered! Skulle han berätta för henne om hennes otrogne Hans en gång?
Han rullade cigarretten från den ena mungipan till den andra på ett skickligt sätt. Röken kom i små stötar genom hans känsliga näsborrar. Han hade tagit bort Dora Macsons barn i våras, hennes och hans barn. Och här vid hans sida satt Betty och sörjde över Bess' missfall. Livet var futtigt och löjligt. Inte tragiskt. Just futtigt! Man snöt varandra på penningar, ja Hans, den älsklige, hade begått ett fult streck genom att skjuta sig, innan han lämnat Jacob pengarna - betalningen!
Ja, sannerligen en ringa betalning skulle det ha varit för att han legat med Jacobs älskarinna. Dora hade inte varit sig riktigt lik efter den där aborten. Hon gick omkring och såg ut som om hon hade ont samvete. Hon var också mycket ensam nu. Hennes man, Osborn, for omkring på turnéer som något slags marskalk till den krävlande Scholem Aleikoum. Den tappre löjtnanten riktigt dröp av blodtörst och skällde på svenskarna som inte ville följa honom och Scholem Aleikoum ut i det heliga kriget. Ja, han var ett missfoster till djur som skäilde och gol samtidigt. Hundracka och tupp på samma gång !
I detsamma svor Jacob Levin till våldsamt. En ung elegant dam hade plötsligt, till synes alldeles ändamålslöst,
stigit ut från trottoaren och gick nu över gatan på höga klackar som smattrade mot gatstenarna. Bilen stannade
alldeles inpå henne, spottande av ilska. Betty pep av förskräckelse, men Jacob hade blivit vit i ansiktet, ty när
den eleganta unga damen nu såg upp och log litet hjälplöst, fann han att det var ingen annan än Dora. Just när
hans tankar sysslat med henne hade han varit nära att köra över henne. Hon kom fram till vagnsdörren som
Jacob öppnat.
- Förlåt mig, Jacob, sade Dora hastigt med sin silverklara röst. Jag ser mig aldrig för.
Så upptäckte hon Betty vid Jacobs sida och sträckte fram sin behandskade hand. Betty slöt den skyndsamt i sin.
- Tänk, om vi hade kört över dig, viskade hon.
-Ja, tänk, sade Jacob ironiskt med uppdragna ögonbryn. Det hade just blivit en ny fin operation för mig. Gå nu
över på trottoaren, Dora. Eljes blir du krossad av nästa bil och kommer i varje fall på Serafimern. Du borde
faktiskt inte få gå lös.
Dora rodnade under hans blick och drog sin hand ur Bettys. Betty tyckte att hon var gudomligt vacker. Hon
promenerade hastigt fram till trottoaren. Hennes dräkt slöt sig efter sista modet stramt över höfterna. Jacobs
ögon sögo sig fast vid detta ländparti. Han tyckte det såg härligt oblygt ut. Dora gick också alltid till ytterligheter
i sitt sätt att klä sig. Men även nu och efter förskräckelsen nyss väckte hon hans åtrå så häftigt
att han velat kasta sig ur bilen och följa henne. Men han startade på nytt, mumlande något för sig själv. Han var
rädd att Betty nu skulle börja tala om Dora. Plötsligt moralisk fann han något avskyvärt och vederstyggligt i den
tydliga beundran hans hederliga syster hyste för sin mans älskarinna, även om hon ej visste om att Dora varit
det. Och han började åter tala för att hindra Betty att yttra sig.
-Ibland, sade han, tycker jag att den enda glädje jag har över min klinik är att jag väckt Sam Vårdmans vilda
avundsjuka. Du minns väl min hyggliga Sam, han som ser ut som en dum skolpojke - någon lång tafatt räkel
som fått gräl och ovett under lektionen.
-Ja, sade Betty, förvånad över att Jacob redan kunde tala om annat än olyckstillbudet nyss.
- Nå, vi voro ju nästan kompanjoner, bodde i samma hus och rådgjorde ofta med varandra. Jag gick ju raskt om
Vårdman. Jag är sådan att jag måste förbi alla. Vårdman sitter kvar där nere på Norrmalmstorg. Han kommer
faktiskt ingen vart, och det värsta för honom är att han inser att mitt sjukhem är det enda möjliga när han gjort
någon blunder, och därför händer det rätt ofta att han med svidande hjärta måste rekommendera sina patienter
till mig. Det är mycket komiskt.
-Och du behåller dem förstås, sade Betty leende.
Jacob lyckades inte längre se likgiltig ut.
- Sådant där, det är allvarliga saker. Jag har nog och övernog av patienter. Men jag kan ju inte stöta mig med
personer som prompt vilja stanna hos mig, sade han.
-Och pappa då? sade Betty. Nu har han väl det litet ensamt?
- Ånej, sade Jacob. Barnen gå så ofta och hälsa på honom. Jag tror för resten inte han skulle trivas i en modern
våning.
Nu svängde bilen in på Floragatan. Det blev med ens tyst omkring dem, som om storstadens larm sjunkit undan.
Gatan såg så lantlig ut med sin små trädgårdar och trädplanteringar. Betty hade känt sig förvirrad ute på
gatorna. Redan längtade hon tillbaka till Ekered och lugnet oeh ron därhemma på landet.
- Det är en genialiskt funnen plats för en klinik, sade Betty gillande.
Jacob nickade belåtet. Han tyckte om Bettys sätt att beundra honom. Ingen annan än hon hade fallit på den idén att kalla läget genialiskt funnet. Det betydde ju att hon ansåg Jacob vara ett geni och var han inte det? I detta ögonblick kände han att de hörde samman. Han skulle vid sin sida behövt en kvinna, som hyste en sådan beundran som Betty närde för honom. Det skulle styrka och egga honom. Dora brydde sig inte alls om den framåtanda och de armbågsegenskaper han mest värderade hos sig själv. Och Sally, hans hustru Sally - hon var mest som en vimsig höna som kacklade över sina kycklingar. Nej, han skulle behövt ett andligt, ett moraliskt stöd. Hans och Sallys barn voro ju inte stora ännu. Märta hade nyss fyllt elva år, och hon var äldst. Och Dora, åter tänkte han på Dora. Dora hade ju nyss varit nära att få honom inför domstol - inför polisdomstol för vårdslöst framförande av motoråkdon. Allt var hennes fel. Det var ju hennes fel att han så när hade kört över henne. Han hyste en viss med ovilja blandad fruktan för Dora numera, sedan hon tvungit honom till att själv bryta mot sina heligaste principer genom att ta bort hennes barn. Hennes barn - nå, det var väl ändå hans också. Men det gjorde inte saken bättre. Han blev alldeles rasande, när han tänkte på att han blivit tvungen förstöra vad som var hans.
Han stannade bilen framför en grind. Huset var omgivet av en liten trädgård. En cypress stod alldeles innanför
grinden. Först hade han tänkt hugga bort trädet, rädd för att hans patienter vid anblicken av det skulle komma att
tänka på död och begravning, emedan cypresser höra ihop med kyrkogårdar, men han hade snabbt märkt att
ingen bekymrade sig om det dystra trädets tillvaro. När hans patienter foro in genom grindarna, voro de alltför
medvetna om sina plågor för att se sig omkring, och när de lämnade kliniken, voro deras ögon bländade som av
en alltför stark sol, därför att de voro så lyckliga över barnet och den överståndna faran.
- Här är det, sade Jacob Levin och kastade sin lätta kropp ur vagnen.
Hans mörkhylta ansikte smålog triumferande, när han förde Betty in genom porten av ek. Ett huvud tittade ut genom portvaktsluckan och försvann nästan, när frun därinne neg för honom.
Betty knep honom i armen, då de gingo uppför trappan. Den hade en mjuk tjock matta, så att deras steg inte
hördes. Ledstången blänkte, mässingen blänkte. Genom ett färgat fönsterglas droppade solen in och bildade
förgyllda eller hetsigt gröna rutor på mattan.
-De niga så djupt för dig, sade Betty. Du är den högsta rnakten här. Det märks granneligen.
Då glömde Jacob Levin strax sin värdighet och att han måste verka upphöjd och lyft över alla känslor såsom en
man den där red ut stormarna för mer än hundratals människoöden. Med ett egendomligt barnsligt och trånande
leende slog han med ens armarna om sin syster.
-Du förstår mig som ingen annan, mumlade han hänryckt, som om han inte själv förrän nu förstått det. Jag har
snart nått toppen.
Men han talade som en liten pojke talar, då han visar stora syster sina framsteg.
I detsamma öppnades dörren, och en sjuksköterska gick förbi dem nedför trappan. Jacob hann nätt och jämnt
släppa Betty, och han ångrade genast att han visat sig rörd. Vad skulle personalen tro? Rak i ryggen fortsatte han
uppför trappan och höll upp dörren för Betty.
