Samma dag Betty kommit till Stockholm och besökte Bess på Jacobs nya klinik satt Stellan uppe på sin ateljé
vid Stallgatan intill Norra Blasieholmshamnen. Hans utstående ögon kisade muntert och kallt närgånget på en
mörk ung skönhet i spansk schal som poserade för honom.
-Upp med huvudet, Frideborg, sade han.
Varför skall du då alltid lägga huvudet på sned så där fånigt? Du ser ut som en sjuk hare, när du har dig så där.
Frideborg log ursäktande. Med händer som darrade litet av trötthet smekte hon över den granna silkesschalen. Hon var höljd i den. Skulle händerna ett ögonblick slappna i sitt grepp om den, kunde den ju glida av henne, och där sutte hon naken. Stellan hade sagt ifrån att så ville han ha det, därför att han mitt under målningen kunde få en idé att hon skulle blotta en skuldra, visa en bit av sin nakna rygg eller bara ett runt litet bröst. Till en början hade hon protesterat mot att klä av sig. Men efter ett par gånger hade hon funnit sig till rätta också med det att vara naken under den vackra schalen.
Det hade gått upp för henne att Stellan alls inte betraktade hennes nakenhet som väl en vanlig man skulle ha gjort det. Det var inga tillbedjande eller begärfyllda blickar han kastade på henne. Hon kände sig - ja hon kände sig inför honom som om hon varit tillsammans med en flicka.
Stellan hade föreslagit henne att hon skulle sitta för honom. Mycket hade han gjort det för att reta sin mor Lilian som sagt upp Frideborg, men också av ett slags slapp beundran för flickans sällsamma fägring. Agda, vars skönhetstyp ägde något påfallande befryndat, men verkade allvarligare och ädlare och i regeln också företedde ett mycket mildare och lugnare uttryck, hade han nu målat så ofta att han tröttnat på henne. Men eftersom Frideborg ej längre hade någon bostad, hade han fört henne samman med Agda, och Agda hade låtit Frideborg bo hos sig nere på Gamla Kungsholmsbrogatan så länge. Ibland kom Agda och hämtade Frideborg, och då granskade Stellan dem nyfiket som om han hoppats att han skulle komma på spåren något fräckt och oanständigt i de till färg och drag så besläktade, men till uttryck och väsen så olika unga flickornas förhållande till varandra. De kände hans blickar och rodnade utan att veta varför.
Frideborg som var över fyra år yngre än Agda, som nu fyllt tjugufem, beundrade henne på sitt fladdrande, fågellika vis. Ibland om kvällarna kröp hon tätt intill henne och kysste henne blygt - små snabba, rädda kyssar, som hade en söt smak. Agda skrattade då åt henne, men hyste ett ömsint medlidande med henne därför att hon visste att Frideborg väntade en liten.
Frideborg kände sig så trött denna dag. Oupphörligt föll hon ur sin pose och rätade upp sig igen på ett ansträngt och för Stellan ingalunda inspirerande sätt. Han blev alltmer förargad och till sist nästan ilsken. Men hon satt i tankar och märkte knappt hans missnöje. Flera gånger hade hon nu utan att säga vem hon var ringt upp till Landborgs och frågat efter löjtnant Bernard. Härom dagen hade en tydligen ny tjänstflicka givit henne den upplysningen att löjtnanten nu var i staden. Kanske hade han åter blivit förflyttad hit och skulle stanna här. Frideborg måste träffa honom. Hon hade inga andra förtjanster än de småbelopp hon erhöll på att sitta modell för Stellan och vilka hon ofta hade ganska stor svårighet att få ut, då Stellan själv hade ont om det och dessutom gärna ville inbilla henne att det skulle vara mycket fördelaktigare för henne att ha dem innestående hos honom "så att hon inte skulle gå och slarva bort dem". Även om så inte hade varit, skulle hon ändå ha förstått att den snåle Stellan aldrig skulle gå in på att låna henne ett öre. Så mycket hade hon lärt känna honom, medan hon varit kanslirådinnan Lilian von Pahlens husjungfru.
Hennes hätska funderingar på att hämnas på Bernard hade alltmer sjunkit undan för en hjälplös förtvivlan. Vad skulle hon ta sig till? Hon hade en vacker röst, men kunde inte gärna ge sig till att gå omkring och sjunga på gårdarna om sådant annars var tillåtet för vem som helst. Inte heller orkade hon skaffa sig något ordentligt arbete. Ännu syntes det emellertid inte på henne att hon väntade ett barn. Hon var alltjämt slank. Hon visste att många kvinnor kunde bibehålla sin figur oförändrad länge. Någon längtan efter att föda kände hon heller inte. Tyckte hon sig i spegeln se det minsta tecken till att midjan förändrats och svällt, klämde hon genast åt korsetten. Det var kanske inte så bra för barnet, men vad brydde hon sig om det?
Ibland vaknade hon om natten med ett litet virrigt skratt. Då hade hon oftast drömt att det var midsommarafton nere på Ösa. Nejden låg i ett underligt skimmer. Hon hörde dansmusik på avstånd. Bernard tryckte henne ned mot gräset. Hon skrattade med händerna för ögonen. Å, varför hade hon blivit så lättsinnig? Alla safter i kroppen hade strömmat till för att lent och mjukt låta denne okände löjtnant, som såg så bra och flott ut, tränga in i hennes sköte. Det var i sådana stunder av stilla, fuktigt översvämmande extas ett barn blev till. Sedan hade hon ju sagt honom den gången inne i skogen att han gjort henne med barn, och han hade nervös och irriterad stuckit till henne ett par hundralappar. Ett par hundralappar för ett helt nytt människoliv!
Stellan slängde plötsligt med en vissling penseln ifrån sig. Han reste sig och stampade i golvet hysteriskt som
en ung flicka, när hon vissa dagar i månaden inte känner sig riktigt väl till pass. Hans gälla röst väckte Frideborg
ur hennes tankar. Hon spratt till, och hennes schal gled av henne. Hon försökte fånga den i flykten, men den
ormade sig ned efter hennes vackra kropp och lämnade henne naken och rysande uppkrupen på den höga stolen.
- Ge fan i att åma dig så mycket, kan du inte sitta stilla?
Stellan räckte henne ursinnig schalen.
-Du är ingen modell, du är bara en piga, väste han elakt.
Då brast Frideborg i gråt. Hon grät, på nytt inkrupen i schalen som en stackars snigel i sitt hus.
Stellan såg upp. Vad tog det nu åt henne? Det misshagade honom egentligen inte alls att hon grät. Han hade
visat sin makt, och nu var hon väl rädd för honom. Fnittrande gick han fram till henne och lyfte på en flik av
schalen.
-Du är bara fånig, sade han.
Men hon drog åt sig sidenet och vätte det med sina tårar. Han grälade: -Förstör i alla fall inte min dyra schal. Ge fan i det där, säger jag dig.
Då försökte Frideborg att torka sina tårar. "Var inte fånig!" "Ge fan i det där!" "Förstör inte schalen!" Sådana ord förstod hon. Hur hade inte hans mor ständigt klagat på henne och befallt henne: "Akta överdraget!" "Damma ordentligt!" "Sopa upp det här!" "Slå ut det där!" På samma befallande sätt borde Frideborg kanske ha sagt till löjtnant Bernard: "Gör mig inte med barn!" Men hon hade inte den rätta kommandotonen att säga till sådant med. Hon var förstås alldeles för ödmjuk. Den ödmjuka får alltid ta emot.
När hon nu steg upp, halkade hon på den eländiga schalen och föll framstupa över Stellans schäslong. Stellan fick en nyfiken glimt i ögonen. På tå gick han över go!vet, slog sig ned bredvid henne och tog varsamt över de nakna guldbruna skuldrorna. Men denna lena hud gav honom inte någon sensation, sade honom ingenting.
Frideborg som kände hans händer kastade sig med ens över hans knän. För att söka skydd? För att tröstas? Hon hade ett litet djurs instinktiva begär att smyga sig tätt intill den som rörde vid henne.
Stellan gjorde en grimas. Han var road nu. Naturligtvis måste jag kyssa henne, tänkte han. Han böjde sig också
ned och kysste henne på kinden. Det var en blöt flickaktig kyss som fick Frideborg att le en smula med små
gropar i kinderna.
- Nå, berätta nu, sade Stellan, så vi få höra hur det är fatt?
Och då berättade Frideborg, med huvudet in mot hans runda knän, om sin upplevelse med löjtnant Bernard
Landborg. Oupphörligt sade hon "löjtnanten", hon tyckte det lät så fint och visade att hon var en flicka som inte
lät sig tas av vilken drulle som helst. Och här var Stellan genast med henne.
-Herre Gud! utropade han. Menar du verkligen att du fått ligga med den där stiliga löjtnant Landborg?
Ja, Stellan var imponerad. Om han själv varit flicka, skulle han varit smickrad av att ha en sådan beundrare. Men han misstrodde Frideborg. Kanske ljög hon. Kanske väntade hon bara en unge med någon lagerbokhållare eller rent av med något järnhandelsbiträde som råkat henne någon kväll på något danspalats och övertalat henne att följa med hem och dricka punsch.
Han frågade ut henne om detaljer. Äntligen trodde han henne. Han njöt av att höra om andras kärlekshistorier. De tände honom på samma sätt som franska pikanta fotografier tände honom. Han hade en parisisk kollektion "Bröllopsnatten" som han fnissande brukade ta fram ibland. Själv hade han inte mycken lust att ge sig in i leken.
Men han var i alla fall missnöjd med att hon skulle ha barn. Kvinnor som skulle föda liknade oformliga kossor.
Han blev fysiskt illamående bara av att se på dem. Han försökte i tankarna passa in dem i en modern målning
innanför kuber och cirklar, men tavlan skulle bli alltför grotesk. Ibland tyckte han det var konstigt att han som
hade så litet sinne för kvinnan som könsvarelse ändå alltid använde henne till modell.
-Till något skall man väl begagna henne, kunde han då skrattande säga.
Men det var väl så att han i de kvinnliga mjuka formerna fann något som liknade honom själv och att det
tilltalade hans egenkärlek.
-Vad skall du nu ta dig till, arma Frideborg? småflinade han. Det här blir nog inte lätt för dig.
-Jag måste träffa löjtnanten, mumlade hon, alltjämt liggande över hans knän.
-Man kunde kanske försöka ringa till honom, funderade Stellan. Bara han inte blir arg. Det skulle jag bli.
-Det skulle inte bekymra mig ett dyft, förklarade Frideborg käckt med glittrande ögon. Men jag har redan ringt
många gånger, och man känner visst igen min röst, tror jag.
Stellan skrattade.
-Jo, jo, dig skulle jag inte vilja råka ut för, sade han beundrande. Du skulle haka dig fast vid en olycklig
stackare.
-Hittills tycker jag ändå just inte jag varit till nämnvärt besvär, svarade Frideborg.
Stellan knuffade undan henne, och hon rullade mjukt i golvet. Då sparkade han henne lätt med sin välputsade sko, steg upp och gick fram till telefonkatalogen. Frideborg satt kvar på golvet. Med lurande blickar följde hon hans rörelser. Skulle han verkligen besluta sig för att hjälpa henne? Det var väl inte likt honom.
Men Stellan, som tyckte om att vara förtrogen i kärleksaffärer och spela mäklare mellan älskande på samma
sätt som han tyckte om att röra sig i kvinnokläder, sade och vätte fingret, medan han vände bladen i katalogen:
-Jag skall ringa upp Landborgs. Om jag talar riktigt artigt, kanske vi få löjtnanten att komma till telefon.
-O, så rart, snälla herr Stellan, sade Frideborg och lade huvudet på sned.
- Se här ha vi numret.
Och Stellan ringde upp bankdirektör Landborgs. Han satte luren till örat. Nu svarade någon. Med tillgjord röst
och bugande frågade han efter herr löjtnant Landborg. Frideborg satt tyst. I detta ögonblick nästan älskade
hennes ibland litet enfaldiga hjärta Stellan! Han var väl snäll! Stellan lyssnade.
-Tack så mycket, sade han och ringde av, alltjämt bockande.
Han gick fram till Frideborg och såg ned på henne.
- Nu behöver du endast gå och möta honom, sade han triumferande. Han är på väg hem från kasernen för att
äta en sen lunch. Du kan ju laga att du är utanför hans port. Hinner du inte dit innan han kommer, är det ju bara
att vänta på honom till dess han går tillbaka igen om en timme eller två. Sedan har du bara att sköta dina kort
bra. Att börja med följer du honom ända fram till hans kasern, en sådan där sprätt är alltid rädd att bli
sedd och skandaliserad på något sätt.
- Ser jag så skandalös ut då? frågade Frideborg, och tårarna stodo henne genast i ögonen, på samma gång som
de logo helt kokett.
-Ba, sjåpa dig inte mera för himlens skull, skrek Stellan ond. Har jag inte hjälpt dig mer än du förtjänar?
- Jo, jo, tack, snälla herr Stellan.
Frideborg sprang efter sina kläder. Hon ville skynda sig att sätta dem på sig, men Stellan tog dem ifrån henne.
- Du glömmer ritualen, sade han kort.
Och Frideborg, som skälvde av otålighet efter att få komma iväg, måste nu foga sig i Stellans nycker. Han hade upptäckt att det var särskilt roligt att klä på den här, eftersom hon var så barnsligt glad i alla sina kläder från strumporna till hatten. Det var den enda glädje han hade av henne som kvinna, men den var också ganska stor. Det var en utsökt njutning för honom att ta hennes linne mellan sina händer och trä det över hennes huvud. För detta nöjes skull hade han övervunnit sin snålhet och köpt henne rosafärgade brösthållare av siden. Nu knäppte han resårbandet i ryggen. Silket stramade åt över de höga spetsiga brösten. Han lät fingret glida över det. Så behagligt det kittlade mot hans hud! Saliven fuktade hans gom och läppar. Han vände och vred på flickan, som om hon varit en sällsynt vacker vaxdocka. Det var nästan synd att hon var av kött och blod. Han knappte också på henne korsetten och tog ett okynnigt tag om midjan. Frideborg hängde med huvudet. Hon för sin del tyckte inte alltid så mycket om denna dåraktiga lek, hur lidelsefullt hon än själv älskade sina kläder. Men det var ju som om han bara brydde sig om dem och inte alls om hennes lemmar som hon ändå visste voro så väl skapade och vackra även de. Nu drog han ner henne på sitt knä för att sätta på henne byxorna. Dem hade hon köpt själv. De voro av tunn battist, vida och rynkade, med en stor eldröd sidenrosett vid knäna.
Då ringde det på dörren. Stellan släppte Frideborg med ett litet utrop av förargelse. Han grep schalen och
slängde den över henne, som om hon varit en ofullbordad skiss han måste dölja. Han öppnade dörren. Där stod
hans faster Betty, litet andfådd efter att ha gått alla trapporna. Han hade alldeles glömt att han bett henne komma
upp och se på hans tavlor.
- Stig på, ropade han glatt. Det är bara min modell som sitter där.
Och han knuffade lekfullt fram Frideborg för att hon skulle niga och hälsa. Frideborg räckte halvnaken, röd i
ansiktet och utan byxor fram handen och neg.
- Jag känner så väl igen fröken, sade Betty med sin djupa vänliga röst. Fröken var hos min svåger i våras.
Hon fattade Frideborgs hand. Frideborg kände också igen Betty. Det var den där snälla damen som varit uppe i
Stockholm för att jordfästa sin man. Frideborg hade med verklig medömkan hört henne gråta ut sin sorg, och
hon hade inte kunnat glömma henne. Hennes lilla själ som ibland bara var en fågels själ, fast den ibland kunde
räkna ganska väl med mynt och kalkylera fiffigt nog med hämndeakter, flög genast mot Bettys barm. Den
tiggde om skydd där. Något av det Frideborg kände steg upp till hennes ögon som voro fästade på Betty.
-Ni är ett vackert barn, sade Betty ofrivilligt.
-Avsluta din klädsel bakom skärmen, Frideborg, och var inte oblyg, kommenderade Stellan viktigt.
Han låtsades inte om att han nyss själv varit sysselsatt med att sätta på henne byxorna, fast inte just av anständighetsskäl.
Betty gick runt i ateljén och betraktade leende tavlorna. Hon fann dem äckliga utan att förstå varför.
Stellan tassade efter henne. Hans ögon hade fått ett bedjande uttryck.
-Du köper väl snart något av mig? föreslog han ödmjukt.
I detsamma sade Frideborg adjö.
Stellan vände sig inte ens om, men Betty nickade vänligt åt henne. Hon tyckte synd om henne.
- Kanske jag köper något längre fram, svarade hon förstrött på Stellans vädjan.
Och Stellan svalde långsamt en argsint suck som höll på att bana sig väg från hans snåla hjärta. Folk avvisade
honom gärna med ett "kanske" och ett "längre fram". Han var alltför van vid det och började bli trött på det.
