När Frideborg kom ut på gatorna, hade skymningen redan börjat falla. Hon hade inte märkt det uppe i Stellans ateljé. Där hade det ännu varit full dager.
Tämligen liten och späd och en smula framåtböjd sprang hon mellan de höga husen. Hon tyckte det var kallt efter värmen uppe i ateljén. Hon borrade ner hakan i den nötta pälskragen. En snyftning undslapp henne. Snart skulle hon återse Bernard. Hon förstod nog att han skulle vara hård mot henne. Kanske skulle han åter ge henne en gammal solkig hundralapp, som hon måste tacksamt ta emot.
Nu var hon strax framme. Vinden fattade tag i henne, då hon vände om ett hörn. Hon rusade fram mot den utan
att se upp och stötte i nästa ögonblick samman med en smärt officer som kom ut från en port. Hon stammade
fram ett "Förlåt" och såg upp. Då lade hon handen över munnen för att inte skrika till. Det var Bernard själv.
Han såg häpen ned på henne. Över handen som hon höll över sina läppar blickade hennes dunkla rådjursögon
upp på honom. Det var en ganska obehaglig sensation för honom att känna igen henne.
-Frideborg, sade han. Är du här?
Hon nickade. Hennes ögon fylldes långsamt med tårar.
Ibland hade han tänkt på henne. Alltid när han mindes Stanny trädde denna flicka från midsommaraftonens lätta rus fram. Han hade väl egentligen mest tagit henne för att glömma Stanny, och nu var det förfärligt att han ej kunde minnas sin syster utan att samtidigt blixtsnabbt se den dumma vackra Frideborg för sig och höra hennes retsamt obegripliga skratt. Han hade ibland undrat, om Stanny anat hans förhållande till Frideborg. Hade hon det, kanske vetskapen om detta hans äventyr bidragit till att hon tagit sitt liv. Sista gången han promenerat med Stanny i skogen där nere, hade ju Frideborg ställt sig i deras väg. Han hade måst gå med Frideborg och lyssna till vad hon hade att säga, rädd att hon eljes skulle röja deras hemlighet för Stanny. Och när han kommit tillbaka, hade Stanny sett på honom med en mörkt spörjande blick och han själv hade icke kunnat finna på annat än att mumla något idiotiskt om att Frideborg tycktes ha drömt att han kysst henne. Och Stanny hade rusat sin väg, rusat rätt in i död och skumhet för att aldrig mer återvända till hans famn.
Något av allt detta trängde sig nu åter på honom, då han fann sig ansikte mot ansikte med Frideborg. Han kunde inte behärska sig. Han makade henne ovänligt åt sidan och gick raskt förbi henne. Detta hade inte Frideborg väntat - hon hade väl trott att han åtminstone skulle tala till henne. Hon visste ju inte att hon väckt till liv hans svidande längtan efter Stanny, och hon kunde ju inte se att Stannys skugga gick snabbt och smygande i hans fotspår.
Hon tvekade ett ögonblick. Så skyndade hon efter honom. Han hörde henne komma bakom sig och bet sig hårt
i läppen. Så förstod han att han måste bli av med henne, innan han nådde fram till kasernen. Det kunde ge
anledning till prat och skvaller, om han komme dragande med en flicka av så otvetydigt enkel samhällsställning.
Bara hennes hatt som han nu erinrade sig, en eldröd, skrikig hatt, kunde ju bringa en från sina sinnen.
- Vad är det egentligen du vill? frågade han och stannade.
Hon lyfte handen för att rätta till hatten, men så var det som om något fallit henne in och hon sträckte mjukt
fram båda händerna mot honom, som om hon velat räcka honom något.
-Jag bär ju på ditt barn, sade hon.
Då stramade det i hans ansikte. Hon hade ju sagt honom det i somras. Men man kunde inte se hennes tillstånd på henne, än åtminstone. Kanske ljög hon för resten. Det var så med Frideborg att man aldrig var säker på om hon talade sanning.
Och minnet av midsommaraftonen nere på Ösa gled långsamt in mellan de två, som stodo där med bleka ansikten och fröso mitt emot varandra på gatan. Och med ens var det så ofattligt för dem båda att de en gång varit så fruktansvärt intima.
Deras kroppar hade sökt varandra. De hade smält samman med midsommaraftonens skimmer omkring sig och dansmelodier ringande i sina öron. Och nu var det höst, och nu mognade långsamt den skörd de satt i ett ögonblicks yra. Bernard såg spänt på henne som om han i hennes ansikte letat efter vad han i den stunden kunde ha så hett åtrått. Han erinrade sig att hennes röda mun varit för mjuk. Den hade berett honom missräkning. Den hade känts nästan motbjudande mjuk och så alltför villig. Så olika hans syster Stannys mun som varit frisk som ett äpple att bita i! Han kunde inte fatta vad han så brännande åstundat hos denna flicka. Han hade samma förnimmelse som om han sökt upp en gammal favorithäst från fjolåret och funnit den plötsligen helt obrukbar.
Långsamt började han åter gå framåt. Men hon var strax vid hans sida. Hon visste inte alls hur hon skulle finna ord för att beveka honom. Hans blankskinnsstövlar knarrade på ett sätt som hon förr skulle ha beundrat, men som hon nu fann otrevligt och högfärdigt. Hon frös också så alltför mycket i sin tunna kappa. Hon hade inte haft råd att köpa någon vinterkappa. Villrådig gnuggade hon händerna mot varandra. Han hörde ljudet och även det retade honom. Det var som om det ytterligare betonat, bevekande velat understryka hennes fattigdom. Nu hade de kommit upp till Sturegatan. Bilar rasslade förbi dem. En spårvagnsklocka pinglade ursinnigt. Bernard mötte en bekant som hälsade på honom. Han tyckte att den mötande såg förvånad och misstänksam ut. Då grep han häftigt Frideborg i armen och drog henne in i en port. Han ville inte utsätta sig för att möta flera av sina bekanta i detta sällskap.
De befunno sig nu inne i en mörk förstuga, men Bernard ryckte med ens till. Hela förstugan genljöd plötsligt av
sång, som strömmade ut från en dörr bakom honom. Från en springa i dörren föll ett svagt ljussken.
-Vad är det här för något? frågade Bernard och höll på att svära till.
Frideborg fnittrade lågt.
-Det är inte något dåligt ställe alls, det här, det är ett frikyrkokapell, sade hon. Jag vet det för att friherrinnan
von Pahlen brukade gå hit sista tiden jag var hos kanslirådets. Det är en grevinna Carola Sauss som har skänkt
det här kapellet till en församling av troende bröder och systrar. Så det är ett fint och bra ställe. Det kallas för
Jerikokapellet.
-Låt oss gå, stönade Bernard.
Han tog sig över pannan. Den var fuktig av svett.
-Jag fryser, sade Frideborg bestämt. Här är det åtminstone varmt. Kapellet med alla människorna värmer.
Känner du inte det? Vill du inte följa med in, så kan jag kanske göra dig bekant med grevinnan, om hon är där i
dag? Bernard hoppade till. Han var obehagligt berörd redan av att hon sade du till honom. Men han tänkte åter
att det kanske var mycket bättre att de gjorde upp sitt mellanhavande här i halvdunklet än på gatan. Det stod ett
par stolar ute i förstugan. Kanske någon glömt att flytta in dem.
-Prata nu inga dumheter. Men vi kunde väl sätta oss här ett tag, sade han trött.
Frideborg kröp tätt intill honom i mörkret.
-Du förstår väl att jag måste få hjälp med barnet, sade hon med en bedjande, längtansfull röst som om hon tiggt
honom om en kyss.
-Hur mycket begär du för ögonblicket? frågade Bernard.
Och han tyckte att församlingen därinne med tusen tungor upprepade: "Lön, lön, vilken lön!" Men det var om
himlen de därinne sjöngo.
Frideborg blev plötsligt utom sig över hans kalla fråga. Hon såg för sig de sedlar han skulle sticka till henne,
och hon teg. Han kände sig besvärad av hennes tystnad. Inte kunde hon väl vänta heller att han skulle underhålla
någon fortsatt förbindelse med henne bara för att han haft henne en enda gång. Det var väl illa nog att hon blivit
med barn - om det nu verkligen var sant. För en tid sedan hade han i societeten träffat en ganska trevlig högadlig
ung flicka, inte så rik, men med inflytelserika släktförbindelser, och han hade börjat fundera på att göra ett
förstklassigt giftermål. Han var nästan säker på att den högadliga unga damen inte skulle säga nej. Det hade
ingenting med hans känsla för Stanny att göra. Ingen kunde ersätta henne. Men detta giftermål skulle kanske
stärka hans ställning och hans befordringsutsikter. Nu hörde han Frideborg med låg röst gnola med i sången.
-Tyst, sade han häftigt. Det där låter så slamsigt. Någon kan komma.
Då förde hon åter förskräckt handen mot munnen som när hon stött emot honom ute på gatan.
-Jag tänkte inte på att jag sjöng, viskade hon förläget. Är det opassande här?
-Minns du midsommaraftonen? sade hon därpå.
Bernard ryckte otåligt på axlarna.
- Jag drömmer ibland om vad vi gjorde då, fortsatte hon oförtrutet. Jag drömmer att jag är i dina armar. Det var
så skönt med dig.
Men hennes ord väckte endast till liv minnet av Stanny. Stanny i riddräkt! Stanny som med hatten och piskan i
handen steg in i biblioteket! Stanny som med knäet tätt mot hans så lydigt drack ur sitt vin, därför att han givit
henne glaset!
- Du plågar mig, sade han ursinnig och reste sig.
Men hon drog honom ivrigt i rockärmen, så att han åter måste sätta sig. Nu talade en salvelsefull röst därinne. Han kunde inte höra orden. Det var väl en predikant som svamlade sirap eller svavel om evigheten. Vad ville Frideborg? Ville hon börja på nytt? Skulle hon inte bli nöjd, förrän han kysste henne? Han kände det som om han blivit infångad i denna skumma förstuga utanför kapellet. Han blev rädd så att han frös vid tanken på att en svartklädd prästman plötsligt skulle träda ut och fråga om de väntade på att bli vigda. Fast det här var ju ett frikyrkokapell.
Då började Frideborg berätta om sig själv. Hon talade om att hon fått sluta sin plats hos kanslirådets och att hon
nu arbetade som nakenmodell åt Stellan von Pahlen.
- Står du modell? fragade Bernard förvånad. I det tillstånd som du säger att du är i?
-Det märks inte det minsta på mig, kan du tänka dig, sade Frideborg självupptaget och lade huvudet på sned.
Jag undrar sannerligen själv ibland var barnet gömmer sig.
Då vredgades han därför att hon talade så egenkärt och lättsinnigt om detta nya liv som väl ändå hade något av
hans eget blod i sig. Men vad skulle han göra? Vad skulle han göra med henne? Hans tankar trevade sig fram. Så
tyckte han med ens att en port öppnades för honom. Stellan! Han mindes honom förträffligt från sommaren på
Ösa. Porten öppnade sig vidare. Kanske Stellan skulle komma honom till hjälp? Den där unge mannen som såg
ut som om han kunde göra vad som helst för en tillräcklig summa pengar.
-Han är väl närgången mot dig, den där glopen Stellan? hörde Bernard sig själv fråga.
-Nej, hur kan du tänka dig att jag skulle tilllåta? Förresten tror jag inte han är någon riktig man, svarade
Frideborg och smålog underfundigt i mörkret.
Bernards tankar arbetade. Den här flickan skulle komma att bli efterhängsen. Vem vet vad hon kunde ställa till för trassel för honom? Även om han betalade henne aldrig så mycket, skulle hon kanske ständigt vara efter honom. Hon kunde till och med skvallra för hans mor, och sedan skulle modern sticka honom ännu värre med vassa och hånfulla ord. Nu stod han ju nästan i begrepp att förlova sig, och Frideborg skulle säkert ej tveka att skandalisera honom för hans blivande brud. Hans fästmö kanske inte skulle vilja ha en man med så färska och så enkla historier. Frideborg skulle ju också lätt kunna göra honom löjlig. Hon var ingenting för en militär att ha haft till älskarinna - hon var alltför besynnerlig, ja verkligen alltför pittoresk. Just pittoresk - i en genre för artister, målare, just något om inte för en Stellan så för någon stor penselns mästare. Men han, Bernard, var absolut tvungen att göra sig av med henne.
Frideborg anade inte hans tankar. I hennes lilla hjärna brann en fantastisk idé. Kanske! Kanske ändå Bernard ville gifta sig med henne! Hela sitt liv hade hon drömt om att bli gift med en man som stod högt över henne på samhällets trappstege. Sådant hände ibland fattiga och enkla flickor. Och Frideborg hade ju sitt vackra och ovanliga ansikte. Hon var stolt över sitt utseende.
Frideborg kände inte till något annat sätt att beveka en man än att väcka hans åtrå. Plötsligt när hon stack handen i sin ficka fann hon att där låg en tändsticksask.
Stellan hade inte något elektriskt ljus i sina trappor, och där var en lång vindskorridor som man skulle igenom. Därför brukade hon lysa sig med tändstickor. Hon var även så förskräckligt mörkrädd. Nu stämde man upp en sång därinne. Tonerna smögo sig ut i halvdunklet till dem. Sången fyllde med ett triumferande ljud hela förstugan.
Frideborg kände sig lycklig över sången. I ett feberaktigt begär att visa sin skönhet för Bernard strök hon eld på
en tändsticka.
- Se på mig åtminstone, viskade hon. Då på midsommaraftonen sade du att jag var vacker.
Bernard spratt till och såg häpen pa henne. I det fladdrande skenet från tändstickan som hon höll upp mot sitt ansikte lyste hennes hud elfenbensvit. Det var mörka skuggor under stjärnögonen, också munnen dolde sig i en mörk skugga. Han sade sig förbittrat att han glömt hur vacker hon var.
Stickan brann långsamt ut. När den nådde hennes hand, kastade hon den med en liten suck och tände en ny.
Ljuset belyste nu hela hennes ansikte. Det var något fantastiskt overkligt med detta flickansikte som med ens
blommade upp i mörkret vid hans sida i den kalla förstugan. Han såg inte längre den smaklösa och skrikande
röda hatten. Håret föll i en mjuk våg ned mot de fina ögonbrynen. Inne i ögonen brann det. Munnen svällde röd,
het av längtan efter att bli kysst. Nu slocknade tändstickan, och en ny blossade upp med ett litet frasande ljud.
Nu försvann det skimrande ansiktet, och han kände hennes våta läppar långsamt tryckas mot hans.
-Lilla syster, mumlade han yr i huvudet av denna lek med hans sinnen. Lilla syster.
Hon hörde honom inte. Det var bilden av Stanny som motståndslöst lagt orden "lilla syster, lilla syster" på hans tunga. Och minnet av hans förhållande med systern gjorde honom galen av skräck. Kanske var det då meningen att han på allvar skulle göra något för den här tösen som så löjligt lekte med sina tändstickor? Han måste få ro att tänka. Med ett stönande släppte han hennes mun och sprang upp så hastigt att han välte ikull stolen. Det skramlade till mot stengolvet, ekot väcktes upp i alla hörn av huset, men dog bort igen, och sången från den hänförda troende församlingen slog åter i vågor mot hans öron.
Han störtade på dörren. Han grep om det kalla dörrvredet, som om det varit en hjälpande hand som i sista
stunden ville draga upp honom ur en brusande flod.
- Jag skall låta höra av mig med det snaraste, sade han.
Så var han ute på gatan. Porten slog med en duns igen efter honom.
Frideborg gick inte. Hon satt kvar med hopsjunken kropp. Tändsticksasken föll i golvet, men hon brydde sig inte om den längre.
När dörren in till kapellet öppnades och åhörarskaran strömmade ut, drog hon sig längre in i förstugan Hon stod där stödd mot väggen och med slutna ögon, som om hon somnat. Hon såg inte Josef Wahlbom som kom sist, förande grevinnan Sauss vid sin arm ut till en väntande vagn. Men när grevinnan tagit farväl av predikanten, fick denne syn på flickan i ljuset från den öppnade dörren till kapellet.
Josefs rödblommiga ansikte med de skinande runda ögonen och den blonda kransen av skägg kring kinderna
antog ett förbluffat uttryck.
- Vad gör ni här, mitt barn? sade han i en hes viskning.
Frideborg slog upp ögonen. Hon såg drömmande på Josef Wahlbom och sträckte instinktivt ut handen. Då tog
han den strax i sin stora varma. Nyss hade han haft en härlig stund därinne. Han hade talat om vägen som för
arma själar fram till Guds tron - Guds så bländande oskuldsvita tron. Grevinnan Sauss hade också tackat honom
innerligare än vanligt. Hennes bleka sorgsna ögon hade fått en gladare blick. Josef Wahlbom var icke
okänslig för tacksamhet från ett sådant håll. Över alla de gamla såren i hans egen själ hade nu bretts en mild och
välgörande balsam, och hans fromma, andäktiga sinne ville flöda över av sin honung.
-Är det ett av Herrens små förvillade lamm som icke hittat in i fållan? sade han lent.
Men då lade Frideborg huvudet på sned och fnittrade lågt. Hon kände väl igen Wahlbom, hon hade öppnat för honom en gång han bugande och krumbuktande varit uppe och gjort visit hos friherrinnan Lilian - hos kanslirådet Peter von Pahlens.
Josef Wahlbom blev inte stött. Ingenting kan kränka en man, som är stadd i Guds ärenden.
- Ni skulle varit med oss därinne nyss, vilsegångna syster, sade han glatt. Gud var hos oss. Han kommer till alla
som ha ett rent hjärta.
Frideborg blev slagen av hans ord. Ett rent hjärta! Och här så nära Gud hade hon suttit och strukit eld på tändstickor för att visa sin skönhet för ett världens barn, en löjtnant.
Hon erinrade sig ett par ord hon brukade säga vid sådana här tillfällen på frälsningsarmén. De stego nu osökt
upp till hennes röda läppar. Hon var så lätt påverkad av andra.
- Bed för en ångrande synderska, goda pastorn, sade hon och lyfte ett par mörka ögon mot Josef Wahlbom.
Han såg på henne forskande. Vad ville hon att han skulle bedja om? Hennes röda hatt stack honom i ögonen
som ett förförelsens redskap.
-Jag skall bedja att du ej måtte bola härefter, sade han hårt.
Men nu blev Frideborg ond över det förfärliga ordet som hon kanske aldrig hade hört, men vars innebörd hon
genast förstod. Det var som om den där mannen med all sin gudaktighet okynnigt dragit av henne linnet. Strax
ville hon försäkra honom att hon aldrig, aldrig hade "bolat"! Men då hon icke förmådde det vred hon sin hand ur
hans och flydde. Hennes klackar smällde mot stengolvet, då hon sprang ut genom porten. Josef såg ömkande
efter henne. Hans fot stötte emot tändsticksasken, och han böjde sig mödosamt ned och tog upp den. Då fick han
se stolarna. Den ena låg på golvet med ena benet mot den andra. Han lyfte mumlande upp den fallna stolen. Nu
stodo de två stolarna som ett älskande par bredvid varandra. Josef Wahlbom strök betänksamt över dem. De
voro ännu som varma efter människokroppar. Kanske den där lättsinniga unga flickan suttit här i
mörkret tätt invid kapellets dörr och i köttsliga begär tryckt sig mot någon ung man. Kanske de rent av förlustat
sig med varandra. Ja, törhända de syndat så nära den himmelska källan, frälsarens egen källa, röd av hans blod.
Josef suckade djupt. Men en stingande avundsjuka ville som en tjuv lista sig över honom och kom honom att gå
in till portvaktsfrun och allvarligt tillhålla henne att under gudstjänsterna vaka över att inga smögo sig in
och hade något ofog för sig inne i den skumma förstugan.
-Finner ni några i färd med sådant, så driv dem icke ut, men säg till dem med vänliga ord att avbryta sitt
förehavande och att i stället stiga in och fröjda sina hjärtan med Herrans heliga ord, sade Josef, under det han
kände sina kinder blossa vid tanken på vad som kanske alldeles nyss förehafts av den vackra syndiga, vars kropp
han ännu vädrade inne i dunklet.
Så gick han tillbaka in i bönsalen. När han satte sig vid orgeln för att gå igenom en andlig sång, hade han ännu
en vällustig förnimmelse av att den vackra flickan med den röda hatten såg på honom igen med de där syndfulla
ögonen. Och han trummade häftigt med knubbiga fingrar mot tangenterna, som om han velat piska bort den
starka upphetsning, vari hennes lena hud hade försatt hans sinnen.
