Betty försökte suckande sätta sig till rätta i en av stolarna i Lilians herrgårdseleganta salong i guld och vitt. Det hade varit en obehaglig frukost. Lilian hade på sitt skarpa sätt förebrått Stellan att han tagit Frideborg till modell. Och Stellan hade hållit på att välta omkull sin kaffekopp, medan han ivrigt svarat och gestikulerat till dess han slutligen rusat på dörren under ett hysteriskt gnäggande skratt. Peter hade generad och sorgsen mött Bettys blick. Sedan hade han också gått, följd av Paula. Betty hade med ett stygn i hjärtat lagt märke till att Peter såg åldrad ut.
Vi bli gamla, tänkte Betty bedrövad, där hon förgäves bemödade sig att finna något stöd mot en av de förgyllda salongsstolarna.
Varje dag besökte hon Bess på kliniken. Med Bess var det ingen fara, och hon skulle nu snart vara återställd. Men Bettys ansikte var alltjämt tärt och hade ett uttryck som om hon blivit gäckad, skamligt bedragen. Sven hade Betty inte sett mycket av. Han var ständigt sysselsatt, och när han kysste sin mor var det på ett förstrött och brådskande vis, som om han hade huvudet fullt av annat. Ja, Stockholmsresan var en besvikelse för Betty. Hon ämnade snart fara tillbaka till Ekered. Hon tog tankfullt upp en tidskrift från bordet. Så tittade hon häpen på den och måste småle. Hon hade i sina händer fått ett litet religiöst veckoblad som hette Jerikobasunen. Det var fyra små sidor fyllda av förnumstiga förmaningar och svulstig salvelse. Hon visste inte varför, men medan hon bläddrade i den lilla illa tryckta tidskriften fick hon ett intryck av en uppblåst groda som försiktigt kväkande i varje öra börjat taga även detta hem i besittning. Var det så? Var det möjligt att det här lilla korkade bladet stod i direkt samband med orsaken till hennes svägerska Lilians förändring ?
Ty Lilian hade verkligen blivit märkbart förändrad. Hon blandade ofta och alldeles omotiverat in ord och citat ur evangelierna när hon talade, och en afton när Betty gläntade på hennes dörr för att säga godnatt hade hon fångat en glimt av Lilian som lång och mager i sitt vita nattlinne legat på knä framför sängen försänkt i ett tillstånd som väl skulle föreställa bönens. Nu mindes Betty också att Paula på sitt nedstämda sätt berättat något om att hennes mor börjat deltaga i några möten som en liten pietistiskt sinnad menighet anordnade i någonting som kallades Jerikokapellet. Betty hade alldeles glömt bort detta, men med "Jerikobasunen" på sitt knä erinrade hon sig det nu. Höll Lilian på att bli "andligt väckt" ? Betty hade av Petra hört historien om hur Alexandra Vind-Frijs lämnat Lilian i somras, driven till raseri på grund av att Stellan gjort en elak teckning av henne. Kanske var det i saknaden efter den ljuva Alexandra, som Lilian nu tillgripit religionens surrogat. Peter var tydligen för alltid ur räkningen.
Betty såg hastigt upp vid ljudet av en dörr som öppnades. En ung flicka stod på tröskeln. Med ett hastigt
"förlåt" tänkte hon åter stänga dörren, då hennes ögon mötte Bettys. Då gav hon till ett litet utrop av förtjusning
och steg utan vidare in i rummet. Det var Agda Wising. Betty kände strax igen henne. Hon reste sig och
omfamnade henne ivrigt.
-Så roligt att se dig igen, Agda. Det var länge sedan, ropade Betty glatt.
-Jag kom hit för att hämta ett par saker som Frideborg som tjänade här glömt kvar. Och när jag så skulle gå, tog
jag fel dörr, sökte Agda förklara.
-Frideborg har jag träffat, en trevlig flicka, hon var på något konstigt sätt lik dig och ändå så olik, sade Betty
och såg på henne. Hon mindes den gången hon skickat bort sin son Sven, därför att han blivit förälskad i denna
underbara Agda. När Betty nu betraktade den sällsamt vackra flickan tänkte hon med en liten suck, att hon den
gången varit oförståndig. Den här skogsfriska unga varelsen, ändå så nästan sötaktigt sydländskt Ijuv, så
blomlikt utslagen och mogen, skulle säkert aldrig få något missfall, som hennes sonhustru Bess.
Betty frågade henne om vad hon nu hade för sig. Hon fick en känsla av att hon borde ha haft ett visst ansvar för Agda, och så hade hon i stället nästan glömt henne. Agda måste strax gå, hon skulle till sin kostymateljé, men hon fick lova Betty att med det snaraste söka upp henne.
När hon avlägsnat sig, sjönk Betty åter ned i stolen. Ett litet lyckligt leende dröjde på hennes läppar. Fastän den ljuva Agda ännu var ung till åren, hade hennes åsyn erinrat Betty om den härliga för länge sedan försvunna tid då barnen ej ännu voro vuxna och då Hans med drömmande blick strövade omkring på Ekereds ägor.
Då öppnades dörren igen. Betty vände muntert sitt huvud ditåt, hon trodde det var Agda, som kom tillbaka, men nu trängde sig en storväxt gestalt i svart långrock in genom dörren.
Betty kände sig helt förvirrad. Hon betraktade mannen som med små bugningar och förlägna leenden och
skrapningar med foten kom emot henne.
-Känner inte fru godsägarinnan igen mig? sade han och stannade framför henne. Det är ju Josef Wahlbom. Jag
hade den äran att vara inbjuden att spisa hos herrskapet på Ekered för ett par år sedan. Det var under den
middagen herr godsägaren blev så hastigt sjuk. Och då såg Betty plötsligt hela scenen vid middagsbordet på
Ekered framför sig: den rödblommige predikanten, som raskt slukat hennes mat, Hans som med blekt ansikte
givit till ett rop av smärta och gripit om sin arm, den magra Adèle Holmström, som fått rödvin på sin vita spökklänning.
Hon tvingade sig till att säga: -Jag kände verkligen först inte igen pastor Wahlbom. Har inte pastorn
lagt ut litet?
-Herren livnär ju sina små, sade då Josef fryntligt och befriade sina händer från några små böcker i svarta
pärmar som han burit med sig.
Han staplade upp dem på salongsbordet och sköt samtidigt med ett uttryck av helig fasa undan en liten herdinna av Meissenporslin som graciöst visade sina vackra ben.
Bettys goda lynne som fått en liten törn vid åsynen av predikanten, återkom fort, då hon såg honom röra vid
porslinsfiguren.
-Tycker inte pastorn om vackra konstsaker? sade Betty och satte åter den lilla figuren på sin plats.
Men Josef Wahlbom låtsades ej se den mera, utan mumlade endast något obegripligt, kanske om att "dem
renom är allting rent". Det var mycket han fick försöka att blunda för nu sedan han genom sitt samarbete med
grevinnan Carola Sauss blivit införd i många kända societetssalonger. Hos grevinnan Sauss funnos Gudilov inga
frestelser för öga och sinnen, som kunde locka en bort från Herrens ljuvliga stigar, försåvitt icke sonen
greve Gusten nyss förut avlagt besök och råkat glömma kvar något album med anstötliga nakna balettbilder som
han måst skaffa sig för sina studier. Men flera av de nya själar pastorn på sista tiden vunnit hade ännu icke
lyckats helt frigöra sig från världens slagg och smuts.
-Hur kommer det sig att pastorn är här? frågade Betty nyfiket. Hon önskade inom sig att Peter varit där och sett
hur illa predikanten passade i hans fordom glada våning. Men Peter var för foglig, han skulle säkert ej vågat
köra bort honom.
Vid Bettys fråga blev Josef Wahlboms ansikte ännu rödare än förut. Han såg verkligen en smula brydd ut.
-Det är min uppgift att driva själar in i Guds fålla på den himmelska ängen, sade han, och jag har därvid även
kommit att söka upp friherrinnan Lilian. Utan blygsel vill jag tillstå att jag så mycket lättare erhöll tillträde till
fru kanslirådinnans hus som jag kunde åberopa mig på att jag kände nådig godsägarinnan och ätit vid godsägarinnans
bord.
-Jaså, sade Betty road.
Även de frälsta måste tydligen ha introduktioner och förstodo nyttan av goda sociala förbindelser.
-Jag ser att fru von Pahlen studerar Jerikobasunen. Det är grevinnan af Sauss som bekostar denna fromma
tidnings utgivande, sade Josef Wahlbom blitt. Hon hugnar oss och bespisar oss rikligen med sina överflödande
håvor. I själva verket bär fru grevinnan oss alla på sina händer, hur magra och kraftlösa de än kunna förefalla.
Också jag har numera min verksamhet förlagd till Jerikokapellet där vi samlas flera gånger i veckan till Guds
ords betraktande. Även denna verksamhet uppehålles nästan enbart genom frikostigt ekonomiskt stöd av fru
grevinnan. Hon har haft många sorger, jag kan ej berätta av vilken art, men Gud har tagit alla hennes bekymmer
och vedermödor på sig. Underbart haver Herren hulpit.
- Jag har hört talas om grevinnan Carola, sade Betty, avbrytande hans berättelse.
Och Betty mindes från Hans' begravning en förskräcklig typ, som sett ganska gammal och härjad ut fastän han
skulle vara helt ung, bara en trettio år, och som man sagt var grevinnans son, greve Gusten Värnamo af Sauss.
- Jag kommer idag med ett dyrbart budskap till vår goda fru Lilian, sade Josef Wahlbom utan att bry sig om
Bettys korta sätt. Jag har av Herren blivit korad att med varandra försona två Guds barn som ovänskap skilt uppå
vägen, nämligen friherrinnan Lilian von Pahlen och fröken Alexandra Vind-Frijs, som i dag genom Herrens nåd
åter skall infinna sig i detta signade hus.
-Kors då! sade Betty nytert. Skall den gamla harpan komma hit igen? Då skall ni få se att Lilian snart kommer
att överge både er och kapellet.
Josef gav henne en förebrående blick, men samtidigt log han litet ursäktande, som om han åtminstone ifråga om fröken Alexandra Vind-Frijs’ yttre skapelse i hemlighet haft samma åsikt som Betty, under det han dock ogillade hennes tvivel på en välsignelserik utgång av hans mission.
Det var nu under krigets första månader kanske flera damer än någonsin ur de finaste kretsarna som sökte sig till Jerikokapellet, där pastor Josef Wahlbom predikade och ledde väckelsemöten. Den ena efter den andra tittade in på bönestunderna och rekommenderade sedan kapellet till någon väninna, precis som man rekommenderade ett nytt konditori eller en bod där det såldes spetsar förmånligt och billigt. På det sättet var det Alexandra VindFrijs börjat bevista sammankomsterna i kapellet - kanske var det också för att hon visste att grevinnan Sauss stod bakom deras anordnande.
Grevinnan Sauss, som numera helst skulle kallas fru Johansson, fast ingen enda kallade henne så, fick man
vanligen icke vidare beröring med, men desto mer med den rödblommige Josef Wahlbom. En gång hade
Alexandra, som längtade lika mycket efter Lilian som Lilian efter henne, förtrott sig åt Josef, och Josef hade nu i
tysthet arbetat på att sammanföra de två i fordom så ömma väninnorna. Betty vände sig hastigt om. Dörren till
salongen stöttes upp som om en hård vind rusat emot den, och in rusade Alexandra Vind-Frijs. Hon hade gråtit i
trappan, och hennes näsa sken röd och blank av tårarna. En liten droppe dallrade på nästippen, och hon skakade
förargad bort den.
-Var är Lilian? väste hon. Jag skall träffa henne nu, nu genast på fläcken.
Betty hälsade på henne, men Alexandra hade knappt tid att räcka henne handen.
-Allt är förlåtet, stönade hon och sjönk ned på en stol.
- Vem säger fröken Vind-Frijs det till? frågade Betty leende. Skulle jag mig ovetande ha förorättat fröken
Vind-Frijs?
Lilian kom in i rummet utan att veta om att Alexandra var där. När hon fick syn på henne, ryggade hon först tillbaka som om hon blivit rädd. Hon hade inte sett sin Alexandra sedan i somras, och hon hade alldeles glömt hur röd hennes näsa brukade skina vid högtidliga tillfällen.
Alexandra såg på henne med glittrande ögon och upprepade nu, fast inte fullt så triumferande som nyss:
-Allt är förlåtet.
Nu inträdde Josef Wahlbom i verksamhet. Ingenting gladde honom så, som när två gamla vänner som båda
kunde vara honom själv till gagn, beslöto att icke låta solen gå ned över sin vrede. Han gned händerna mot
varandra som en med frisk aptit utrustad man som mysande närmar sig ett gott smörgåsbord.
- Det är jag som fört hit vår syster i Jesus Alexandra Vind-Frijs, sade han med en liten bugning.
Men redan såg Lilian inte ens åt honom. Betty gick tyst ut ur rummet. Hon kände det som om någon gjort
hemfridsbrott i den hygglige Peters våning. Scenen ingav henne vämjelse.
- Guds barn äro ofta alltför fjolliga, mumlade hon för sig själv och stängde så försiktigt efter sig dörren till
denna Guds barnkammare, som om den varit locket till en sådan där trollask, varur en ful gubbe så snart man det
minsta trycker på sagda lock oupphörligt far upp och ner grinande på ett djävulskt sätt.
Men Lilian viskade oavlåtligen bara: -Lilla Alexandra.
Och tårarna runno strida utefter hennes kinder, medan samma viskning pressade luften framför sig: -Lilla Alexandra, lilla Alexandra.
Det hade varit ett värkande tomrum kring Lilian, sedan Alexandra givit sig av. Hon hade inte haft någon att rådfråga. Ingen att tala med! Ingen att gråta ut sina små sorger hos! Peter hade inte varit värst vänlig. Hur kunde han förresten ersätta Alexandra? Vem skulle kunnat det?
Plötsligt reste sig Alexandra. Hon gav predikanten en omärklig blick som betydde frid och farväl, och han gick
motvilligt sin väg. När han försvunnit, voro de två väninnorna äntligen ensamma.
- Jag har kommit tillbaka, sade Alexandra patetiskt.
Som om hon behövt tala om det! Rummet var redan fyllt av hennes atmosfär som hade en stank som av en unken katta. Hennes kappa låg över en stol. Av handskarna, som hon liksom i yrsel dragit av sig, doldes åter helt den graciösa Meissenfiguren, som Josef Wahlbom förgäves sökt gömma.
Men Lilian inandades lukten av Alexandras kläder, som om hon njutit av dem. Blundande av sällhet, gick hon trippande som en docka rätt i Alexandras famn.
Alexandra smekte henne över kinderna och mumlade ord som Lilian inte hört på tre månader. Hon ryste av välbehag vid smekningarna. Hennes ansikte var blekt av rörelse.
Så funno de två såta väninnorna, båda på sitt sätt lika hjälplösa och ensamma, varandra igen. De sutto på nytt viskande om sina tusen små futtiga och fattiga upplevelser ända till middagstiden. Då kom Peter. Intet ont anande hade han sprungit uppför trapporna, hungrig på sin middag. Ännu hade han en obehaglig känsla i maggropen efter den tråkiga frukosten, då Lilian och Stellan grälat. Nu gnolade han sorglöst och hoppades att familjens goda lynne åtminstone i någon mån återvänt.
Han slog upp dörren till salongen och stannade på tröskeln. Hans blickar mulnade. Halvt dold av skymningen
syntes en grupp i soffan: två damer sittande med armarna omkring varandra. - Alexandra! skrek han till.
- Ja, kuttrade Lilian glatt. Kan du tänka dig, Alexandra har kommit tillbaka!
Peter flyttade inte fötterna fran tröskeln. Hans strupe var torr, och han slickade läpparna med tungan. Det såg
ett ögonb!ick ut, som om han räckt ut tungan i en fruktansvärd grimas.
- Alexandra . . . upprepade han. Har Alexandra kommit tillbaka?
Å, så han hatade att se Lilian i hennes armar!
-Jaså, är det i gång nu igen? mumlade han förtvivlat.
Det var sagt både åt Lilian och Alexandra. Åt Lilian som ånyo flytt till Alexandras famn och åt Alexandra som
triumferande vänt tillbaka för att ånyo taga henne och hans hem i besittning.
