Det snöade litet ute. Hela dagen hade mörka moln hängt över hustaken, och nu drevo några vilsekomna flingor i luften, men smälte genast, så fort de berörde gatstenarna. Löjtnant Bernard Landborg såg med bekymrad blick upp mot en gatlykta, som lyste med ett dimmigt och frostbitet sken. Hade hans tankar klarnat nu? Var han äntligen riktigt säker på hur han skulle förfara med Frideborg ?
Han var på väg för att be Stellan von Pahlen gifta sig med henne. Tanken hade slagit rot inom honom. Han måste naturligtvis erbjuda Stellan en rundlig ersättning i penningar, men han var ju rik nog för att kunna göra det. Och han ville ordna på bästa sätt för flickan, så han aldrig mer skulle behöva tänka på henne. Hon skulle komma att tacka honom på sina bara knän. Kanske kittlade honom också tanken med ett slags skadeglädje. Den sköna äktkvinnliga Frideborg och den flickaktiga Stellan, vilket par! Han skulle rent av spela rollen av deras goda ande, men samtidigt skulle han göra Stellan om möjligt ännu löjligare än han var och av båda åstadkomma något riktigt vederstyggligt som man kunde få sig ett gott skratt åt. Det skulle han också göra för att hämnas på livet för den döda Stanny.
Men fastän Bernard tänkt ut detta, skar honom lika fullt det sjukliga gula skenet från gatlyktan så i ögonen, att han måste blinka som en som blir ertappad med något. Han var visst trots allt inte stark nog än.
Det var flera personer som denna afton gingo omkring i gatlyktornas sken och kände sig besynnerliga till mods. Kanske var orsaken den första snön, kanske också de där krigslöpsedlarna som med jublande jättestilar just i kväll för alla skymningens skumraskfigurer förkunnade särskilt "stora segrar". Bell von Wenden som liksom Bernard Landborg var på väg till Kiss Nilssons ateljé vid Blasieholmstorg halkade över en slipprig spårvägsskena. Förlamad av fasa, hörde hon spårvagnen närma sig. Redan såg hon sig krossad under hjulen, men i sista stunden vaknade hon upp och flydde med skräckslagen min till trottoaren. Hon föreställde sig hur det skulle varit om hon blivit krossad. Ett liv forlorat: hennes liv. Ja, Bell von Wendens olyckliga liv! Men därute krossades varje sekund unga starka lemmar under de framvältrande krigsvagnarna. Det var ju vad de där rysliga löpsedlarna mässade om.
I ett gathörn stötte hon ihop med Judy Rosenrauch och Ida af Idestam som fnittrade. Också de skulle till Kiss,
som ibland fick oförklarliga och nästan sjukligt verkande anfall av gästfrihet - låt vara en ganska njugg
gästfrihet.
- Jag höll på att bli överkörd nyss, sade Bell tonlöst.
- Men du lever ju, log Judy Rosenrauch.
På det svarade inte Bell. Hon kände de unga flickorna nära sig, och färgen steg åter i hennes ansikte. De gingo förbi en rödblommig man i svart rock. Det var Josef Wahlbom som kom från sitt bönemöte, men de visste inte vem han var. Judy fnittrade i alla fall åt honom - han såg så frisk och rar och levande ut.
Stellan kom ut från sin port. Han slog upp rockkragen och önskade innerligt att han inte tagit sina tunna blankskinnsskor. Frideborg hade lovat titta upp till honom, men hon hade inte infunnit sig, och han kände sig förargad över hennes brist på ordhållighet. Ändå hade han ju något av rätt stort intresse att berätta för henne.
Bernard Landborg hade nämligen ringt upp honom och velat stämma möte med Stellan, men denne, som lovat sig till Kiss Nilsson på kvällen, hade bett Bernard komma dit i stället. Han var ganska stolt över att få presentera sin vän löjtnant Landborg för gänget. Det kanske kunde bli en beställning också för en enda gångs skull, och han skulle nog hålla ett öga på Kiss så att denne inte snappade bort den. Men inte heller Stellan kände sig riktigt väl till mods.
Han stannade framför en löpsedel, men brydde sig inte mycket om vad han läste. Vad rörde kriget honom? Hans egen värld var trång och liten, men den var alldeles tillräcklig för honom. Och nu undrade han vad Bernard ville honom. Det måste gälla Frideborg. Och hon, den slarviga flickan, som inte kom! Vid tanken härpå kände sig Stellan verkligt upprörd. Nå, då träffade han väl henne hos Kiss. Han svängde på sig där han gick gatan fram. Snöflingorna tvättade näsvist hans skära flickansikte.
Men uppe hos Kiss fanns heller ingen Frideborg. Greve Gusten Värnamo af Sauss halvlåg på schäslongen och
såg dyster ut. Kiss höll på att klä sig och hade fasligt besvär med sin krage just när Stellan steg in genom dörren,
som blivit lämnad på glänt. Medan han tog av sig rock och hatt, såg han hånfullt leende på Kiss som nu knäföll
framför Gusten och bad om hjälp. Greve Värnamo lyfte sin feta slappa hand. Med en min som om
han velat strypa den ödmjuke Kiss fäste den magnifike greven sin unge skyddslings krage.
-Vilken vacker bild ur livet! anmärkte Stellan och trippade in.
Greven grymtade. Men Kiss drog sig genast åt sidan. Han stred alltjämt en ojämn strid med Elias Vanselin om första platsen i grevens svampiga hjärta. Detta hjärta hade blivit ytterligare uppluckrat denna tid, vilket sammanhängde med att greven till sin egen och allas häpnad ganska flitigt börjat besöka Jerikokapellet. -Det är för mammas skull, sade han ibland, då man frågade honom.
Och han såg så hjälplös ut, när han sade "mamma", att inte ens Stellan hade lust att driva med honom.
-Det snöar därute, sade Stellan för att försöka inleda en konversation.
-Nämn något nytt, sade Kiss lakoniskt.
- Pigga upp er, slöfockar, fnyste Stellan och sträckte fram sitt glas för att få whisky i det.
Kiss hällde i litet Black and White och gick så efter sin rock, en violett sammetsrock med snörmakerier som på en husaruniform, vilken hängde över en stol. Stellan mönstrade honom grinande. Han försökte se hånfull ut, men just en sådan rock skulle han velat ha. Sedan hans far måst lämna igen allt vad Stellan fått av Alexandra, hade Stellan blivit mycket kort hållen. För det mesta hade han numera ytterligt litet pengar att röra sig med. Och han grubblade jämt över hur han skulle skaffa sig någon ny inkomstkälla. Nu hade ju Alexandra kommit tillbaka, men hennes känslor för Stellan tycktes under den tid hon ej sett honom hunnit svalna. Inte vågade Stellan heller försöka några närmanden av rädsla för att hans far skulle märka det.
Han väcktes ur sina tankar av att greven reste sig och gick över golvet fram till en karta, som han själv spänt
upp på Kiss Nilssons vägg. Det var en karta över Europa, och med knappnålar markerade greven tyskarnas
frammarsch. Nu flyttade han fram dem ett par streck och såg triumferande på Kiss och Stellan.
-Mina tyska gossar äro duktiga, sade han och strök sig om den breda fettvalken i nacken. De ha bombarderat
Reims. Trehundrasextio gamla bildhuggeriarbeten ha blivit förstörda på rådhuset eller om det nu var katedralen.
Säger och skriver trehundrasextio.
-Ja, ja, sade Kiss otåligt. Trehundrasextio. Men vad ha vi för nytta av det? Det kan vara synd på de gamla
konstverken, när vi unga ändå inte få göra några nya i stället.
Greven lät sin alltid osäkra blick irra ovanför Kiss Nilssons huvud.
- På konsten sätta tyskarna sina hjältemodiga bakar, sade han med tjock röst. Fråga löjtnant Macson. Han kan
ge dig besked om vad som väger tyngst.
Och plötsligt yttrade greven något han nu i flera dagar tänkt på: -Om vi skulle ta och fara till Berlin.
Och när han sagt det, sjönk han åter ned på ottomanen och tände en cigarr.
Kiss som börjat knäppa guldsnörena över sitt smala bröst höll upp så hastigt att hans fingrar stannade i luften i
en fånig åtbörd. Stellan flinade blekt.
- Nu mitt under kriget? sade han. Vi kunde få en kanonkula tvärs genom skallen. -Tvärs genom skallen,
upprepade Kiss läspande med uppspärrad mun. Fast dig, Stellan, skulle det väl inte skada så mycket...
Men greven som denna tid dyrkade "die deutschen Buben" log ett snett cyniskt leende åt de små svenska
piltarnas tydliga feghet:
-Aldrig blir det krig inom Tysklands gränser! Kom ihåg det, små pysar!
Han knäppte med fingrarna som om han haft lust att ackompanjera sina ord på något stränginstrument.
-Man kan gott resa till Berlin i all trygghet. Ingen kommer att så mycket som nypa er i näsan en gång. Vi skulle
ju kunna starta någon verksamhet där.
- O, utbrast Kiss, och hans mun blev så komiskt liten i detta o!
Kissnisse betraktade Stellan. Han var stoltare än någonsin över greven. En rik herre som välvde planer innanför
sin klotrunda panna. Riktiga internationella planer! Och vad mera var - som säkert skulle kunna realisera dem!
Försiktigt hörde han sig för:
-Vad då för sorts verksamhet, söta snälla Gusten? Säg det strax, jag blir så rysligt nervös. Ingenting för
försvaret väl, söta du?
Greven sade sömnigt, medan hans ögon i hemlighet lurade på vilket intryck hans ord skulle göra:
- Det skulle naturligtvis vara en konstnärlig verksamhet. Jag tänker närmast på en artistkabaré. Vi skulle ge de
tyska officerarna och soldaterna litet kultiverad förströelse från höga norden, när de komma hem på permission.
På annat sätt är det ju oss tyvärr förmenat att uttrycka vår anslutning och sympati. Men på den här kabarén, som
jag hade tänkt kalla Värnamobaletten eller Svenska Lösen, skulle vi ändå kunna skörda både tacksamhet och
kanske till och med pengar. Elias Vanselin skulle uppbära det hela. Jag har redan talat med
honom. Han föreslog att man skulle ta med Bell von Wenden, Ida af Idestam och några utvalda till. Du, Kiss,
skall naturligtvis bli vår dekorationsmålare. Lämplig lokal har jag redan i ett hus i närheten av Friedrichstrasse,
där jag sedan många år har de värdefullaste försänkningar - ja som jag halvt om halvt är delägare i.
Kiss Nilssons ansikte förvreds av förtjusning, men innan han hunnit säga något, hade Stellan redan läst hans
tankar.
- Bravo, skrek han utom sig av förbittring över att greven ännu inte nämnt hans namn bland de uppräknade.
Kiss får måla himmelsblå bakgrunder med stjärnor på för lilla Elias. Du målar ju råttor så utmärkt, Kiss. Måla
fullt med råttor bland stjärnorna också, så kommer Elias att slå huvudet i taket och hoppa jämnfota i
förskräckelse. Kissnisse, Kissnisse, vilken härlig framtid för dig! Grevlig råttmålare för Elias Vanselin! Du
kommer att bli lika berömd som råttfångaren från Hameln.
Greven nöp Kiss i låret.
-Bry dig inte om den styggen, skrattade han elakt. Avlöper allt väl, skall jag sedan vidtala någon av mina
vänner bland de tyska småfurstarna att han nobiliserar dig och då får kalla dig för Kiss von Hammel. Men min
plan är inte riktigt klar och utarbetad i detalj ännu. Det tar tid att tänka. Sådant ha ni, gossar, ingen aning om.
Men du, Kiss, och du, Elias, som alltid ha bistått mig, ni måste i alla fall bli mina förnämsta fältherrar.
- Menar du verkligen allvar då? frågade Kiss och gned sitt lår.
-Jag kan inte gå här hemma sysslolös och inte göra något för mina bröder i Tyskland, sade greven salvelsefullt.
- Särskilt om man kan förtjäna pengar på hjälpverksamheten, mumlade Stellan elakt.
Han trodde inte på grevens nya religiösa ton, varav ett stänk hördes då och då mitt bland de gamla cynismerna. Men Kiss halvlåg redan på ottomanen och stödde sin slanka kropp mot grevens runda knän. Med fuktiga läppar viskade han med greven. Nu brann han redan av reslust. Han hörde inte, när Bell von Wenden med Judy Rosenrauch och Ida af Idestam stego in i ateljén.
Men när han sedan fick syn på dem, gjorde han en så häftig rörelse att han mjukt rullade ned på mattan och blev liggande där, sprattlande med benen. Han grep det finger greven räckte honom och var uppe på golvet igen. Han rusade fram till Bell. - Greven har planer, storartade planer! skrek han. På en konstnärskabaré i Tyskland!
Bell såg kallt på honom. Hon strök av sig sina handskar med en min av förakt.
- Du är med i planerna, ivrade Kiss och tog ett par danssteg.
- Jaså, jag får också vara med på ett hörn? sade Bell torrt. Det är jag inte annars bortskämd med just.
-Kom inte med några kallduschar, Bell. Berätta du, Gusten, om vår tyska konstnärskabaré! Flickorna se så
rysligt dumma ut. När skall resan bli av? När skall den bli av, söta Gusten? I ivern läspade Kiss mer än vanligt.
Gusten Värnamo af Sauss rullade sina svullna tummar om varandra.
- Om Gud vill... började han högtidligt. Det var ett uttryck som Josef Wahlbom ofta begagnade.
- Inte skall du väl ändå ta Gud med dig på din kabaré, Gusten? sade Bell och strök honom lätt över pannan med
sina svala och fuktiga handskar.
I detsamma anlände löjtnant Landborg. Han tog av sig rocken litet illa till mods över de skallande skrattsalvor
som mötte honom. Att de ej voro riktade mot honom utan mot grevens inblandning av Gud i kabaréplanerna
visste han ju inte, Stellan fjantade upp och presenterade honom. Bernard var iförd en korrekt smoking. Han
bugade sig stelt och slog ihop klackarna. Kiss hade han träffat flyktigt förr, och han kunde inte riktigt tala hans
inbilska och stryktäcka fasoner.
-Det var vänligt att jag fick komma hit. Jag måste ha ett brådskande samtal med Stellan, för jag kan bli
bortkommenderad vilket ögonblick som helst, sade han allvarsamt.
Han hade blivit du med Stellan den ödesdigra aftonen på Ösa, midsommaraftonen då man i väntan på att solen
skulle stiga upp över havet förbrödrat sig och legat med kvinnor i ett slags rus av vanvett, som om livet varit en
enda lång natt och aldrig skulle sluta i någon blek och nykter dag.
-För privata samtal kan jag lämna min lilla skrubb här, sade Kiss artigt och visade de båda innanför
sidendraperiet, på vilket de vita sagofåglarna alltjämt bildade ett evigt flygande tåg mot f järran okända länder.
Stellan inbjöd Bernard att ta plats på divanen. Han kände sig ganska konstig till mods, men serverade Bernard whisky och skyndade sig att själv ta sig djupa klunkar ur sitt glas. Redan lätt berusad tyckte han nu att fåglarna på skärmen hade något angeläget, något av yttersta vikt att säga honom. De öppnade näbbarna, men det var Bernard som talade.
Hans röst lät ansträngd och forcerad. I själva verket kände sig också han åtskilligt besvärad. Han drog ett tag i
sina byxben för att vecken skulle ligga jämnt och började:
-Förlåt, bäste bror, om jag gör dig en fråga, som möjligen är indiskret. Är du förlovad? Kanske du rent av har
för avsikt att gifta dig inom närmaste tiden? Det låter närgånget, men jag kan inte säga något vidare utan att ha
reda på detta.
Med en liten smäll mot det orientaliska rökbordets bricka satte Stellan ifrån sig glaset han just lyft. Han gapade.
Han såg för ögonblicket fullkomligt idiotisk ut.
- Jag förlovad! stammade han. Jag gifta mig! Han var nära att vissla på Kiss Nilsson, de skulle få sig ett gott
skratt tillsammans, och han spetsade redan sina mjuka läppar, då han varseblev det nästan stränga allvaret i
Bernards ansikte.
-Nej, sådan är jag inte, fnissade han då utan att närmare förklara sig.
Bernard nickade. Det passade honom utmärkt. Han förstod genast vad Stellan menade, och han visste redan
förut hur det var fatt. Just därför, bland annat, hade han ju genast kommit att tänka på Stellan. Män av den typen
voro ofta utmärkta i det äkta ståndet. Fruarna fingo då söka tröst på annat håll, och det hade de i regeln ingenting
emot. Vad angick det Bernard för resten? Han sade hastigt:
-Den där Frideborg är ju din modell?
Stellan nickade. Han tyckte fåglarna på skärmen snattrade. Suset i hans huvud tilltog, och han drack ännu mera
whisky. Bernard sade med ens:
-Jag antar, unga flickor kunna ju aldrig hålla munnen, jag antar att hon berättat för dig om mig.
Det blev tyst. Stellan såg för ovanlighetens skull litet brydd ut, ungefär som om han själv varit en ung flicka, för
vilken man råkat nämna något oanständigt.
- Ja, hon... hon är på det viset, sade Stellan slutligen. Hon skall ha en unge.
Bernard rynkade ögonbrynen. Hans mun, som var äldre än hans ansikte, drogs slappt nedåt. Innan han gick dit
hade han haft klart för sig vad han skulle säga till Stellan, men åsynen av den flickaktige herrn, som sluddrade
litet på målet och hade en så elegant skjorta, violett för övrigt, i samma nyans som han själv gärna bar, kom
honom att glömma sitt inlärda anförande. Plötsligt log han varmt emot Stellan.
-Jag är i en gräsligt obehaglig situation, sade han öppenhjärtigt. Flickan har sökt upp mig. Jag tror inte hon är
en sådan som nöjer sig med ett tillbörligt underhållsbidrag till barnet. Hon vill ställa till skandal eller rent av
gifta sig med mig. Hon är av den ullen.
Stellan nickade medlidsamt. Han fruktade också för Landborgs skull att Frideborg var sådan. Han lyfte ett
varnande finger mot Bernard.
-Res utomlands! Far ifrån fanskapet! sade han som om han fått en storartad idé. Följ med oss. Vårt gäng skall
förmodligen ge sig iväg till Berlin vilken dag som helst.
Bernard förklarade med tilltagande nervositet att en aktiv officer i dessa tider ej fick tillstånd att resa ur landet
utan att vara skickad i särskilt uppdrag. Men plötsligt höll han upp. Han stirrade förtjust på Stellan. Den där, vad
hade han sagt? Att han skulle resa! Det var ju överdådigt. Då kunde han ta Frideborg med sig. Det var inte något
besynnerligt i att en artist plötsligt och oförhappandes gifte sig med sin modell och så begav sig ut på
studieresor av ena eller andra slaget. Inte alls. -Jag kom hit för att be dig hjälpa mig, sade han. Stellan nickade
smickrad. - Jag står helt till din tjänst, sade han.
-Det är jag alldeles säker på, fortfor Bernard. Inte skulle väl du till exempel ha något emot att gifta dig med
Frideborg?
-Med mammas jungfru? flinade Stellan, förbluffad trots allt. Det menar du väl ändå inte?
- Hon är ju din modell nu, påminde Bernard honom.
-Men nyss var hon min mammas jungfru, vidhöll Stellan halsstarrigt.
Bernard förstod att här tjänade det ingenting till att vädja till Stellans medlidsamma hjärta. Det var inte alls
någon idé att tala om i vilken klämma han verkligen var - att han funderade på att själv förlova sig med en ung
högadlig flicka, som möjligen skulle kunna underlätta hans karriär, och hur rädd han var att Frideborg skulle
ställa till skandal och göra hans plan om intet. Nej, för Stellan måste han påvisa de fördelar som för denne skulle
bli en följd av giftermålet.
-Jag skulle naturligtvis inte be dig om den där lilla tjänsten, om jag inte tänkte ersätta dig ordentligt. Jag är, som
du kanske vet, ganska förmögen, eller rättare sagt jag blir mycket rik. Han såg att han slagit an den rätta
strängen. Det kom en girig glimt i Stellans utstående ljusblå ögon. Bernard fortsatte torrt och sakligt:
-Redan nu har emellertid pappa utbetalat ett skäligt kapital åt mig för att jag inte alltid skall behöva be honom
om slantar. Det är bra att ha dryga fickpengar, om man i hast ville köpa sig en ridhäst - eller bli av med en
älskarinna.
-Att bli av med Frideborg ställer sig allt åtskilligt dyrare än att tillhandla sig även det förstklassigaste ridsto,
sade Stellan tankfullt.
-Naturligtvis, svarade Bernard artigt och tillmötesgående. Det är ju alldeles naturligt.
Stellan lade sin hand på hans knä. Bernard tyckte det var obehagligt med denna beröring, men han lät inte
märka det. Något förrsiggick tydligen i Stellans hjärna.
- Hör nu, sade Stellan och fnissade till. Det ligger något mera bakom det här - skola vi kalla det för anbudet?
För på sätt och vis är det väl ett slags anbud, när man erbjuder någon pengar mot att den andre gör en en tjänst.
Nåja, det är ju fullt korrekt alltsammans. Du slipper Frideborg, du siktar efter något och vill inte bli störd just när
skottet skall till att brinna av. Men mig förefaller det som om du mitt i ditt eget trångmål vore road av att satta
ihop omaka par. Du tycker det är förfärligt skojigt att tänka pa att Frideborg skall fösas ihop just med mig. Det
är något okynne med spelet. Det känner jag på mig.
-Tvärtom, ni skulle bli ett så vackert par, sade Bernard, nastan drömmande.
Genast var Stellan smickrad. Han blåste ut kinderna och spände bröstet. Så föll han med ens ihop som en urblåst gummidocka. Han lyssnade slött till rösterna utanför skärmen. Han kunde höra att de nu diskuterade Berlinresan. De voro mycket ivriga. Hur skulle han få pengar att resa med? Greven tänkte tydligen inte bekosta utgifterna för några andra än sina två tvillingälsklingar, Kiss och Elias. För Stellan var det ett så enastående tillfälle att åter få komma ut i världen - bort från familjen, bort från Lilians gnatiga röst. Och här funnos nu resurser inom räckhåll. Det Bernard tänkte erbjuda honom i första taget skulle säkert vara mer än tillräckligt till resan och en långvarig vistelse därnere både för honom och Frideborg.
Hade Bernard kommit en dag tidigare, kanske han ej träffat Stellan i denna mottagliga sinnesstämning. Nu var han upphetsad av grevens prat om Berlin. Att inte lämnas kvar, när hans kamrater fingo resa till världens centrum just nu, vägde mera i hans tankar än obehaget att gifta sig med Frideborg. Giftermål var förresten något som låg honom så fantastiskt fjärran att han inte uppfattade någon egentlig skillnad mellan att gifta sig med den ena och att gifta sig med den andra. Frideborg var till och med på många vis att föredra - henne behövde han ju inte ha något besvär med.
Kiss tittade i dörren och gjorde en grimas åt honom. Så försvann han igen. Men Stellan brann av begär att fortast möjligt få förbluffa dem.
Vad de skulle komma att baxna! Det här var sannerligen en affär som man inte fick tillfälle att göra varje dag. Stellan frågade försiktigt: -Hur mycket skulle jag få nu då?
Bernard nämnde nonchalant ett femsiffrigt belopp. Ja, det var mycket mer än vad man brukade ge för även den
finaste ridhäst. För Stellan som var van att röra sig med små summor tycktes det vara en sagolik rikedom. I sitt
hjärta hade han redan gått med på Bernards förslag. Men hans stolthet fordrade att han inte skulle falla tillföga
strax.
-Jag vill ha en liten betänketid på mig, sade han dröjande, rädd att Bernard skulle bli ond.
Men Bernard drog en suck av lättnad.
-Ja, men då får du ge ditt hedersord på att inte beröra våra underhandlingar för någon, sade han.
Stellan nickade tvärsäkert:
- Mitt hedersord, bästa bror! och tänkte redan på hur roligt det skulle bli att genast tala om alltsammans.
Plötsligt kände Bernard sentimentalt att han kanske ändå förlorat något. Han mindes Frideborg sådan hon varit
mot honom på midsommaraftonen. Hon hade dock skänkt honom en viss njutning. Och han sade ömt till Stellan:
-Lova mig också att vara rädd om henne.
- Som om porslin, sade Stellan. Jag skall inte skada henne. Det har ingen fara.
Sedan Bernard tagit avsked, tumlade Stellan ned på ottomanen mellan greven och Kiss Nilsson. Han drack ur ännu ett stort glas whisky, ehuru Kiss sökte försvara flaskan med båda händer. Sedan katastrofen med Alexandra och den därefter inträdda penningknappheten hade han blivit omåttlig, så fort tillfälle bjöds att vara det gratis, vilket ju visserligen inte var ofta.
Därefter strök han sig häftigt över pannan.
- Har inte Frideborg kommit än? viskade han.
Nej, hon var inte där. Vad hade hänt henne? Stellan vickade på sitt stora huvud. Han kände sig berusad. Innan
han visste ordet av, hade han berättat hela samtalet med Bernard för de andra. Det retade honom att han inte
lyckades överraska dem så mycket som han hoppats. Ingenting i transaktionen berörde egentligen någon enda av
dessa blaserade ungdomar utom Judy som såg litet häpen ut och ej riktigt kunde följa med. Greve Gusten brast i
ett rungande gapskratt. Han kunde omöjligen föreställa sig Stellan som brudgum.
-Du ordnar det storartat för dig, mumlade Kiss, redan i sin ordning avundsjuk. Du blir äkta man och far med en
gång och behöver inte lägga dig i ett enda dugg. Vägen ligger redan jämn och banad för dig.
-Just det ja, viskade Stellan förtjust.
Men Bell von Wenden mumlade melankoliskt: -Skall Stellan få lilla Frideborg?
-Du skulle sjalv vilja ha henne eller hur? frågade Stellan redan stridslysten. Det vore allt en läckerbit för dig,
vad?
Kiss drog Stellan i en vrå.
-Nu när du snart får pengar, högg han in lömskt, skulle du väl vara i stånd att låna mig en stackars tia?
Stellan nyktrade hastigt till.
-Ånej, sade han. Pengarna äro för Frideborg och vårt barn.
Kiss brast i ett ondskefullt skratt.
-Jag undrar vem som tänker ömmast på de där två, du eller din frikostige löjtnant Landborg, sade han.
Stellan gick åter tillbaka till ottomanen. Han kände sig litet illamående. Med huvudet tungt tillbakalutat stirrade han på skärmen. Han tyckte att fåglarna rörde på sig. Han skulle flyga med dem. Och han viftade oroligt med armarna som om de varit ett par vingar, som kunde bära honom bort - bort till den heliga tyska rikshuvudstaden.
Han gick och hämtade fram Zolas Nana i svensk översättning, ett par tummade små volymer i gulbruna
omslag, och läste andaktsfullt slutraderna i den sista av dem:
-Till Berlin! Till Berlin! Till Berlin!
