Greve Gusten Värnamo af Sauss fann denna höst då och då vägen till Jerikokapellet. Han brukade slå sig ned på en av de hårda stolarna, pustande, röd i synen och med sin osäkra vindande blick riktad uppåt någonstädes i närheten av taket, som om han väntat att någon strimma av det himmelska ljuset däruppifrån skulle dyka ned på honom. Han gick till att börja med dit därför att hans mor bett honom om det.
Sångerna tilltalade också hans lättrörda hjärta. Ibland tänkte han på tyskarna. Han hade väl glömt att bedja, han kunde inte riktigt få fatt i de rätta orden, men han önskade så ivrigt att de skulle segra, som om deras seger kunde varit någon triumf för hans personliga fåfänga, som så ofta under hans kringflackande ungdomsår sårats av fransmännens, de latinska människornas spydighet och ironi över hans klumpighet och brist på förmåga att assimilera sig med deras språk och vanor - och så kände han ju att han själv liksom så många tyskar tillhörde de från födseln hopplöst misslyckade. Men ofta var det som om de brusande rösterna omkring honom ropat något till honom. Hans själ flöt omkring ensam i detta hav av sång och orgeltoner och sökte simmande och flämtande att nå land.
Han trodde att han skulle drunkna. Då sökte han haka sig fast vid något. Minnen från den tiden han som yngling rest i främmande länder med sin fars andra hustru, hotelluppasserskan Lotty Lager, döko då upp ur det förgångnas dunkel som glänsande pärlor. De två hade dock haft en härlig tid tillsammans. Toute une jeunesse, som en roman som han en gång försökte läsa på franska, hette. En hel ungdom! Och den strålande, muntra, mörka Lotty hade icke endast varit hans nominelle fars hustru, hon hade ocksa varit hans riktige fars dotter, en halvsyster till honom själv. Det var en krydda sorn han började sakna.
Han var trött på Kiss Nilsson, han kände äckel för den lille Elias Vanselin. Han tyckte att han hängde fast vid ett vidrigt odjurs svans och slängde hit och dit, nästan kvävd av den avskyvärda stank som strömmade ut från vidundrets lemmar. Och då längtade han efter Lotty. Han mindes henne knappast mera riktigt, det hade kommit så mycket sedan. Men när han mötte Agda Wising ibland, tyckte han sig i Agdas ljuvt mogna skimrande ungdom, i hennes egendomliga skönhets djupa glans, spara något av det, som gjort att han en gång för länge sedan fäst sig vid Lotty som ändå varit så olik Agda till sitt väsen. Och han visste nog att han hade skäl att tycka så. Han hade alltid känt till vem Agda var.
Greve Gusten var sjukligt lättrörd och sentimental, och han hade den efter ett förspillt liv i förtid åldrades fruktansvärda rädsla för att dö. Det var ett mörker där vid slutet av vägen, som alla måste gå, som sög honom till sig. Han kände alltid på sig att han inte var frisk. Hans tjocka kropp svällde upp, och han trodde den skulle kväva hans hjärta som dunkade med rädda och ynkliga slag där innerst inne i fetthöljet. Jacob Levin, hos vilken han nyligen varit uppe, hade också med betänksam min lyssnat på det med stetoskopet och efter undersökningen sett ännu betänksammare ut och plirande med ögat yttrat att han "nog gjorde klokast i att sätta sig in i att det var slut med det roliga".
Sådana kvällar då han satt i Jerikokapellet längtade han efter en hand att trycka. Någon skulle sitta bredvid. En kvinna - och han skulle viskande förtro sig åt henne. Ty det var underligt att han som älskat så många unga gosskroppar, kände så säkert att ingen annan än en kvinna, och ingen annan än just Agda, skulle ändå förstå honom. Kanske var det därför att hans mor älskade honom med en sådan outtröttlig kärlek, kanske var det därför som ett förlåtande och förstående väsen till sist alltid tog en kvinnas och den milda Agdas gestalt i hans tankar. Men Gusten visste att det också berodde på annat. Han hade en gång levat med en kvinna, Lotty, som var en syster till honom. Nu måste han återvända till kvinnan, men det måste vara en kvinna som Agda, som var som en syster till Lotty. Ibland hade han ju också tittat på Frideborg, men hon var numera för yster för honom och passade honom därför ej, trots att hon ännu långt mer än Agda, åtminstone till karaktären, liknade de gångna årens Lotty.
Han hade behållit psalmboken som hans mor lånat honom, då han följde med på Hans von Pahlens begravning. Ibland tittade han i den och läste de rader hans mor strukit för. Men andra stunder slängde han den lilla boken långt utåt golvet. Han förstod ingenting. Orden gällde alla - bara inte honom. Och så blev han sittande och såg åter för sig Agdas mörka drömmande ögon. När han drunknade i sångerna som fyllde den lilla fula salen i Jerikokapellet, tyckte han att den egendomliga unga flickan stod på den strand som han förgäves sökte nå. Skulle hon lyfta honom och draga honom upp till sig? Han gjorde grimaser, hånande sig själv. Vad hade han med denna flicka att göra, en liten sömmerska som måste arbeta för sitt uppehälle? Men inom honom fanns intet tvivel om den saken. Hon stod honom djupt och innerligt nära.
Han var visserligen svullen av adelshögfärd. Ingen borde ju vara god nog åt honom, greve Gusten af Sauss. Men han genomfors av en rysning då han såg den nakna vägen, hans väg, som ledde in i mörkret.
En gång hade han räddat en liten hundvalp från att drunkna. Hans mor brukade påminna honom om det. En gång hade han gjort en god gärning. Han mindes ännu hundvalpens bruna tacksamma ögon. Då såg han sig triumferande omkring i Jerikokapellet. Han hade räddat en hundvalp från att drunkna!
Vad ha ni andra gjort som trängas här omkring mig? tänkte han stolt. Varför skulle han inte fortsätta sin goda gärningar? Nu glömde han att det ju var han som behövde hjälp. Han föreställde sig själv som Agdas bålde räddare. Han skulle ta henne bort från den fattigdom och den tillvaro av yttersta obemärkthet, vari denna nobla dotter av förborgad härkomst försjunkit, och göra henne till en grevinna af Sauss,såsom hans egen mor en gång plötsligen ur folkdjupet hade lyfts upp till att bliva en grevinna af Sauss. Han trodde det skulle vara en god gärning. Som grevinna af Sauss skulle hon följa honom till Berlin - till detta Berlin där Lotty sedan åratal levde. Och han skulle i dubbel bemärkelse åter få genomleva sin första ungdoms äventyr med Lotty.
Allt detta genomkorsade Gustens hjärna inne i Jerikokapellet. Men han såg inte något sätt att fullborda sina planer. Han var för slapp. Han orkade inte sträcka ut handen mot den unga kvinnan som gick förbi honom så snuddande nära, men ändå så långt borta, som om ett stormande sjungande hav varit emellan dem.
Han lät sig också länge nöja med sina fantasier. Inom sig trodde han väl heller aldrig att de skulle bli verklighet.
Nästa gång Kiss Nilsson med smidigt vaggande höfter slingrade sig fram till honom, riktigt tiggande om hans ynnest, glömde han Agda och alla goda gärningar i världen för den vällust pojken skänkte honom.
Men så hände det en dag någonting som med ens tvingade honom till handling.
Han gick denna dag upp till Bell von Wendens bostad vid Wahrendorffsgatan. Agda hade börjat ta danslektioner för Bell igen. Dct var greven som bett henne om det. Han hade lockat henne med Berlinresan. Hon skulle ju medverka i deras kabaré. Agda lydde endast motvilligt. Hon tyckte sig ha fått nog av Bell von Wenden, och hon kände en dunkel ångest inför henne. Inte var hon heller säker på att hon ville följa med till Berlin. Hon var rädd för hela resan och hela det där sällskapet.
Greven gick långsamt uppför de många trapporna. Hans tankar sysslade med Stellan von Pahlen och Frideborg. Den där förbindelsen roade honom och gjorde honom samtidigt sällsamt upprörd. Stellan hade grinande av förtjusning berättat hur Frideborg blivit alldeles tokig av glädje och fallit honom om halsen, då han uppenbarat för henne att han skulle gifta sig med henne. Frideborg! Frideborg! tänkte greven. På vilka vägar går du? Ser du då inte vad Stellan är för sort? Begriper du då inte att Bernard Landborg betalar den vämjelige Stellan för äran att få dig?
Greven var uppe vid Bells dörr nu. Han hade hennes nyckel på sig. Hon hade stuckit till honom en av sina nycklar så att han när som helst kunde komma upp och se på lektionerna, utan att hon skulle behöva besvära sig med att gå ifrån för att öppna.
Han vred alltså upp dörren. I tamburen hängde han av sig hatt och rock. Han höjde sig vresigt på tå för att nå rockhängaren, som satt alltför högt för honom. Så öppnade han dörren in till salen. Han förvånade sig över att han icke hörde någon pianomusik och kände sig litet lättad. Bells pianospel gjorde honom alltid nervös. De hårda takterna dunsade mot hans huvud. Men nu spelade ingen.
Han såg sig en smula förvirrad omkring i salen. Den var tom. Plötsligt stöttes dörren upp till Bells inre rum. En ung kvinna kom utspringande därifrån. Hon höll händerna för ansiktet och skrek. Det var Agda. Hon såg inte greven. Men när hon sprang förbi honom, sträckte han ut handen och grep tag i henne. Då blickade hon upp till honom. När hon fick se vem det var, ville hon åter fly, men han höll fast henne.
För en gångs skull upphörde hans blick att irra. Han var åter den där pojken som räddade den lilla bruna hundvalpen ur slottsdammen. Han betraktade Agda med ögon som plötsligt blivit klara. Hon var alldeles naken. Dessa svarta byxor, som brukade sluta sig tätt om länderna på henne, höll hon nu över armen. När hon fick se greven, tryckte hon dem framför sig liksom för att skyla sig. Hon kunde varit en ung gosse, som blivit skrämd av något ohyggligt. Men under hennes runda bröst lekte den blå underbara skugga, som brukade göra Bell von Wenden galen.
Med ens klängde hon sig fast vid honom som för att så bättre dölja sin nakenhet för honom själv.
-Hjälp mig, ropade hon. Bell ville göra något styggt med mig . . . Orden stockade sig i halsen på henne, och
hon brast i gråt.
Men hon hade svårt för att tala om att hon verkligen nyss vilat i Bells armar, förförd av dennas oväntade mildhet.
Långsamt och tafatt lade då Gusten sin arm omkring de vackra nakna höfterna. Aldrig hade någon ung flicka
på detta sätt bett honom om hjälp. Han pressade henne intill sig.
- Gråt inte, min kära syster, sade han med tjock röst.
De stodo där mitt på golvet i Bell von Wendens sal och vaggade av och an som ett par skeppsbrutna som nyss nått land.
Bell von Wendens ögon blevo till två smala lysande springor, när hon nu steg ut på tröskeln och betraktade
dem. Nyss hade hon bitit sig i läppen och en tunn blodstrimma sipprade nedför hennes haka.
- Greve Gusten med en naken flicka i famnen, sade hon och brast ut i ett gällt skratt och skakade så att hon
måste stödja sig mot dörrposten.
Agda skälvde till och sökte göra sig fri. Då släppte greven henne långsamt ifrån sig.
- Gå och klä på dig, sade han. Jag väntar här.
När Agda darrande försvunnit in i sitt rum, gick greven närmare Bell.
- Du tänkte förföra henne? sade han strängt.
Hon slutade att skratta och såg hätskt på honom.
-Vad angår det dig? sade hon och tillade elakt: - Men vill du veta det, så är det redan gjort. Henne kommer
man snart till rätta med.
Greven torkade sig i pannan. Små kalla svettpärlor stego oupphörligt fram. Ja, vad angick det honom? Den
underbara nakna flickynglingen . . .
Jo - hon var ju nästan en syster till honom! Och så hon hade klängt sig fast vid honom! Som om hon verkligen
trott att han ägt någon styrka.
- Om jag förstode vad du har med den där flickan att göra, fortsatte Bell med stigande nervositet. Du har ju
Kiss. Elias Vanselill har du också - och hundra andra. Du har kommit in på fel jaktmarker, greve.
Gusten mötte inte Bells ögon, hans blick hade åter börjat irra, och plötsligt fick han syn på Bell von Wenden och sig själv i den stora spegel som Bell nyligen hängt upp mellan fönstren för att bättre kunna följa de unga flickornas rörelser. Hans mun vreds åter på sned. Han stirrade ängsligt in i spegeln som om han hade sett något avskyvärt. Var det Herren Zebaoth själv, hämndens och vedergällningens Gud, som här i spegeln drev sitt spel med honom? Han såg Bell med blodstrimman alltjämt droppande över hakan och ned på den vita blusen. Hennes ansikte brann av ett onaturligt begär. Eller såg han fel, hade hon redan hunnit släcka sin glöd hos den olyckliga Agda? Hennes händer voro krökta som längtade de att borra sig in i vita och lena kvinnobröst och rosiga jungfruliga kvinnosköten, och bredvid henne syntes den tydliga bilden av honom själv, en tjock röd uppsvälld mansling, märkt av laster.
Två präktiga rivaler om den härliga renhjärtade nakna flickynglingen därinne i rummet, som nu gråtande höll på att klä på sig!
Då greps Gusten av förtvivlan och raseri. Med två steg var han framme vid spegeln och körde sin knutna hand
genom glaset. Skärvorna regnade med ett vinande, krasande ljud över golvet. Han trampade på dem,då han for
baklänges. Bell skrek till av förskräckelse. I detsamma kom Agda in. Hon var nu klädd i en mörk kappa och en
liten hatt med en glänsande nål i.
-Nej, men den vackra spegeln, utropade hon.
Men Bell skrek:
- Där har du din ädle räddare, Agda. Han är tokig av kärlek till dig. Nu krossar han speglar för din skull,
vettvillingen. Men inte kommer han att spräcka dig. Det vet du att stackars föraktade Bell von Wenden redan
närapå har gjort.
Agda ryckte till och en mörk rodnad övergöt hennes gyllne ansiktshy.
Och när hon nu i sitt begär att tjäna ändå med skälvande händer böjde sig ned för att forska plocka upp
spillrorna av den sköna venetianska spegeln, fattade Bell henne hårt i armen och nästan kastade henne mot
Gusten.
- Gå, ropade hon och stampade i golvet. Jag vill inte se er mera här, harkrankar!
Hon kom helt helt nära Gusten och sade in i hans röda, sorgsna ansikte:
- Förstår du inte att nu när du ränner efter en ung flicka är du mer vidrig än någonsin? Nu först är du riktigt
onaturlig. Den där Guden du pratar om kommer att straffa dig!
Gusten lyfte sin hand för att beskyddande lägga den på Agdas.
-Å, greven blöder, utbrast hon.
Men han skakade bara på huvudet. De gingo tysta nedför trapporna. På gatan ropade han an en bil. När de
kommit in i vagnen, frågade han henne skyggt:
-Var - var bor du, kära syster?
Han hade aldrig varit hos henne. Hon sade honom sin adress. När de stannade utanför hennes port nere på
Gamla Brogatan, sade han lågt:
- Säg aldrig greven till mig mer. Jag kallar ju dig vid namn. Säg bror Gusten!
Hon nickade litet förvånad. Hon trodde att han nu skulle fortsätta med bilen hem till sig, men han steg ur och
följde med henne upp. Nu stodo de inne i hennes lilla rum. Det såg fattigt ut här i den skarpa dagern från
fönstret. Agda tittade rodnande på honom. Hon gjorde en åtbörd med sina små bruna händer som om hon velat
säga:
- Så här har jag det. Vad vill greven mig?
Men inom henne var det något som redan sade "broder" och "Gusten" till honom.
Angela skulle ha lett om hon sett de små händernas beskrivande rörelse i luften. Så hade Agda brukat lyfta sina händer, då hon i skolrummet på Ekered berättade sagor för dem som barn.
Då greven nu tog av sig handskarna, blottades åter såret han fått på handen.
- Vänta, jag skall förbinda det, Gusten, sade Agda milt. Och redan sade hon Gusten.
Hon gick efter en av sina egna näsdukar, fuktade den i vatten och lade om såret. Hennes mörka ögon sågo
spörjande upp på honom.
-Gör det ont? frågade hon.
Han skakade på huvudet. Utan att hon bad honom om det, slog han sig ned på ottomanen. Här härskade samma outsägliga frid som inne i hans mors rum. När Agda rört vid honom med sina lätta händer, tyckte han att hon strök bort något ont och styggt ur hans hjärta. Han kastade en blick mot spegeln, rädd att åter få se den där förfärliga bilden som skrämt honom hos Bell von Wenden. Men Agda hade blommor i en vas framför sin spegel, och han såg bara deras kalkar som doppade sig i spegelglaset som i ett stilla vatten.
Han ryckte till vid tanken på Kiss Nilsson. Vad han skulle skrattat om han sett Gusten nu! Men han drev otåligt bort tanken på Kiss och alla de andra.
Agda stod och såg på honom. Hon visste inte riktigt varför han var här. Hon brukade aldrig ha några män
uppe hos sig. Hon levde i sin egen lilla värld, besynnerligt obesmittad av alla dessa människor hon så länge
sällskapat med och varit modell åt. Det var något hos henne som gjorde att ingen ända tills nu vågat röra henne.
Och fortfarande var hennes inre rent, obefläckat av de smekningar hon nyss undergått och varåt man endast
kunnat tvinga hennes kropp att låna sig. Hon tyckte synd om greven som hon tyckte synd om Bell. Kanske hade
hon alltid gjort det. Ocksa nu kände hon det nästan moderligt för honom.
-Är handen bättre, Gusten? frågade hon blygt.
-Kom närmare, bad greven.
Då lutade hon sig fram mot honom. Hennes strålande ögon logo mot honom. Nu var han nära att säga henne
det. Nu ville han be henne alltid vara hos honom. Men han vågade inte. Det var underligt, men han vågade inte.
I stället reste han sig för att gå.
-Får jag snart komma tillbaka? frågade han.
-Javisst får greven. Visst får du, Gusten, log hon, rättande sig.
När han gått, blev hon sittande och fingrade på sin klänningskjol. Hon log alltjämt, nu litet sorgset, för sig
själv. Så tog hon upp en sömnad från bordet och började flitigt arbeta.
