Dagern silade in genom de färgade fönstren till Ekereds kyrka. Den kastade reflexer av röda och gröna rutor på gångarna och de bruna målade träbänkarna. En Kristus i vit gips sträckte sorgset ut sina armar från altaret. Han log sitt eviga sötaktigt melankoliska småleende mot dem som nu kommo in genom dörren, vilken öppnades av en med nycklar och lås hårdhänt slamrande gammal gumma. Greve Gusten Värnamo af Sauss som gick i spetsen för sällskapet tog av sig sin lilla rundkulliga hatt och såg upp mot de grå valven. Så föllo hans irrande blickar på Agda, hans brud. Hon stod stödd mot en av bänkarna. Hennes milda sköna ansikte hade fått ett litet skyggt och nästan räddhågat uttryck som om kyrkan och den vite Jesus skrämt henne.
Frideborg och Ida af Idestam sprungo omkring med lätta, nästan dansande steg och provade bänkarna. Deras fötter gåvo eko i kyrkan. Frideborgs röda hatt lyste i dunklet. Mitt framför altaret stötte hon ihop med löjtnant Bernard Landborg som gått uppför gången. De stannade båda framför Kristusbilden med de välsignande armarna.
Det kunde varit han och jag som skulle vigas i stället, for det genom Frideborgs hjärna, O, det hade varit mycket roligare!
Hon såg en smula vindande upp till honom och tog sig ofrivilligt mot sin kropp, där hennes och hans barn
vilade. Också han kände en snabb ånger över att han låtit henne gå. Han böjde sig fram mot hennes vackra
ansikte.
-Är du lycklig nu då? sade han en smula obestämt. Hon svarade inte.
I detsamma hörde de ett flåsande bredvid dem. Det var Josef Wahlbom som plötsligt dök upp. Frideborg blev litet blek om kinderna. Hon visste ju att Josef kände till hennes historia. Hon hade ju själv berättat den för honom den där gången hon så lydigt följt med honom upp på hans rum. Tvehågsen och litet flämtande stod hon mellan dessa två män som båda ägt henne, och hon slog ned ögonen. Men under de långa ögonhåren sipprade blicken fram. Hon såg deras händer skälva. De ville nog ha henne igen. Hon märkte tydligt att hon väckte deras begär på nytt. Nu hörde hon Stellans röst därborta Han som om några timmar skulle vara hennes brudgum hade ännu inte röjt minsta tecken till att vilja göra anspråk på henne. Kanske skulle han aldrig ta henne! Hon tilltrodde honom knappast så mycket. Hon darrade till litet. Brösten lyftes under den tunna sidenblusen som hon skaffat sig för Bernards pengar. De båda männens blickar hängde vid henne. Hon tänkte med tindrande ögon: I morgon kväll när bröllopsnatten inbryter går jag kanske till Bernard och gör om vår midsommaraf ton.
Frideborg såg upp och mötte Bernards blick. Det var en fågel som ropat så underligt längtansfullt där i
skogarna kring Ösa den där förtjusande midsommaraftonen. Hon tyckte sig höra den igen. Bernard - han tyckte
allt han varit god och ordnat det bra för henne, när han själv inte ville gifta sig med henne! Hon anade, och
träffade väl rätt, att denna idé som runnit upp hos honom var en lek med tankar, ett löjligt experiment som det
roade honom att genomföra för att visa sin och penningens makt över sådana varelser som Frideborg och
Stellan. Men hon hade också lust att visa sin makt. En gång, en gång skulle han få erfara det!
-Det är ett allvarligt steg Frideborg står i begrepp att taga, sade Josef högtidligt.
Frideborgs läppar öppnade sig i ett glittrande leende. Hon såg Josef in i ögonen och log hånande. Hon skulle velat berätta för Bernard vilken filur den där prästen var. Josef blev rädd för henne. Hans samvete bet honom. I sanning underbar hade denna unga kvinna varit. Ett härligt Guds verk, i sin fullkomning prisande sin skapare! Men Jesus betraktade nu dem båda och läste i Josef Wahlboms hjärta. Då vände Josef tvärt på klacken, rädd för Frideborg, rädd för sig själv, och rusade med flygande rockskört ifrån henne nedför stora gången.
Det såg mycket besynnerligt ut. En präst som sprang som för livet inne i Guds eget hus och tempel!
-Vad tog det åt honom? frågade Bernard road. Frideborg drog Bernard in i skuggan av en pelare. Hon gned
skrattande sitt huvud mot hans rockärm. Hatten föll till golvet. Den underbara elfenbenshyn glänste. Då böjde
sig Bernard ned och gav henne en förstulen kyss. Hon tog emot den flämtande, allt under det hon med ett
betaget uttryck stirrade på altartavlan.
-O, tack, sade hon, och lade huvudet på sned, det var länge sedan jag fick en sådan kyss. Det var gudomligt.
-Tyst, sade Bernard. Stellan kom emot dem.
-Vad göra ni här? frågade han misstänksamt. Kom nu, Frideborg. Vi skola gå uppför gången, så vi veta hur vi
skola bära oss åt i morgon. Pastor Wahlbom skall spela bröllopsmarschen.
Och i detsamma fylldes kyrkan av orgelns brus. Frideborg tog Stellans arm och följde honom, i det hon
oupphörligt såg sig om på Bernard. Uppför gången kommo nu Agda och Gusten. Han höll tafatt hennes arm och
såg rörd ut med rinnande ögon.
- Vi måste gå bredvid varandra, bestämde Stellan. Vi få gott rum fyra i bredd. Kiss Nilsson hoppade
baklänges framför dem för att se hur de togo sig ut.
- Upp med huvudet, söta Frideborg, kommenderade han läspande, som om han tänkt fotografera dem. Ta helt
små steg! Små nätta steg skall det vara! Så där ja! Särskilt viktigt är att ni tänka på att marschera i takt. Besinna,
att en hel kristen församling kastar sina blickar på er.
Orgelbruset svällde mäktigt ut och dränkte hans läspande röst. Jesus sträckte ut armarna mot de omaka paren, i sin gränslösa godhet välkomnande dem till sitt bord med samma särskilda hjärtlighet, varmed han alltid hälsat syndare och skökor.
Gusten bar en sportkostym av grå vadmal. Han såg så uppblåst ut i den. De rinnande ögonen försökte likväl fromt blicka rätt fram mot Jesus, fast blicken irrade upp och ned för altaret. Men när nu Agda närmade sig altaret, fick hennes ansikte något nästan genomskinligt. Den vackra dagen hon nyss vandrat i därute trängde in i henne: tystnaden, den klara luften, den blå himlen högt däruppe, de vida fälten. Hon kände hur de renat henne, gjort henne till ett litet barn som med öppna händer ville ta emot alla goda gåvor som ströddes över henne. När hon kände det så, tyngde inte Gustens feta oformliga hand hennes arm. Ibland hade hon eljes tyckt att den där handen sett grym ut med sina trubbiga fingertoppar. Vad hade hon fatt det ifrån? Den skulle icke slå henne. I morgon i bröllopsnattens heliga tystnad och dunkel skulle den smeka. Deras händer och kroppar skulle tuktigt förenas, och det skulle hjälpa dem att tryggt vandra fram genom livet.
Kiss Nilsson tog ett skutt över altarringen, vars röda sammet var övertäckt av vita skynken för att inte skadas.
Stellan flabbade till. Hans mun dreglade. Han kittlade okynnigt Frideborg i sidan så att hon skrek.
- Var så snälla och håll er tysta, läspade Kiss. Nu stå ni framför prästen, Så där ja. Stellan och Frideborg,
Gusten och Agda. Gud, vad ni se söta ut. Vad tusan vill käringen?
Han avbröt sig och tittade på den gamla grå kvinnan som kom linkande upp till altaret.
- Herrskapen få inte ta av skynkena, sade hon gnälligt. Jag måste se till allt. Herrskapen försäkrade ju att
kyrkherrn lovat er att hålla till här en stund?
- Javisst, visst så, sade Kiss. Stör oss nu inte, min snälla gumma. Vi ha viktiga saker för oss, men skola inte
rubba en sten i kyrkans heliga valv.
Hon gav honom en sned blick och muttrade litet för sig själv.
-Jag tror gumman talar i skägget, sade Kiss glatt. Nå, vad skall nu gå av stapeln?
Orgeln däruppe hade tystnat. Dess brus tycktes dröja kvar i luften under valven. En ljusstråle trängde in och
darrade på greve Gustens nästipp.
Gusten började treva i fickorna på sin sportkostym. Så fiskade han upp en bok och grep sig an med att bläddra i
den. Det var kyrkohandboken. Jaha, där var brudvigseln! Han hade nu läst igenom formuläret flera gånger, men
hade ändå glömt bort vad han läst. Kiss kom fram och sneglade i boken.
-Här står det ju, sade han.
Han placerade sig åter framför dem och frågade allvarligt Gusten: - Inför Gud den allvetande och i denna för samlings
närvaro frågar jag dig greve Leo Lars Lorenzo Medici då Värnamo af Sauss... - Man säger inte titeln,
avbröt Stellan honom. - Gör man inte? Det är bara för du endast ar simpel adelsman, som du inte vill att Gusten
skall få heta greve, sökte Kiss göra troligt. Men Stellan visade honom triumferande boken och Kiss måste ge sig.
- Så många vackra namn Gusten har, log Frideborg och sköt fram sin lilla mage. Men Gusten var djupt allvarlig.
Han tyckte om att höra alla sina klingande namn upprepas av Kiss. - Ja nu, gossar och flickor, sade Kiss, skola
ni sätta på varandra en ring. Se här, låna min så länge.
Han drog av sig den signetring av smaragd som han fått av Gusten själv.
- Ramla på nu, Gusten, sade han.
Gusten läste från boken. Hans röst lät svag och darrande som en gubbes:
-Jag Leo Lars Lorenzo Medici da Värnamo af Sauss tager dig Agda Wising nu till min äkta hustru att älska dig
i nöd och lust och till ett vårdtecken giver jag dig denna ring.
Utan att se upp sträckte han fumlande fram ringen, men Agda höll plötsligt undan sin hand.
I en plötslig glimt hade något skymtat för henne som hon förut bara tyckt sig ana. Hon såg Kiss' ögon dröja vid
den glänsande ringen i greve Gustens hand. Från ringen gingo hans blickar till grevens ansikte. Hans ögon hade
fått ett på en gång djärvt och inställsamt uttryck. Ringen hade greven förärat honom som tack för nätter de
tillbringat tillsammans. Var det detta han mindes nu och var det skuggorna från de där nätterna som fläckade
hans ögon? Agda visste ju tillräckligt om arten av det besynnerliga band som fanns mellan dessa män, då Bell
ingående hade berättat henne därom. Men var det för vanlig uppfattning mycket annorlunda än det underliga
band som knutits mellan henne själv och Bell? Hon fann det ju helt annorlunda: att unga flickor eller unga
kvinnor utbytte smekningar hade väl alltid skett så länge världen varit, och omständigheterna kunde väl göra att
smekningarna gingo hur långt som helst och blevo de intimaste möjliga. Men helt onaturlig blev väl
saken i alla fall endast då, när en onaturlig drift, som var helt vänd bort från det motsatta könet,
förestavade smekningarna, och det visste hon ju med sig att förhållandet aldrig varit så hos henne, om också
möjligen hos Bell. Hos sig själv kunde hon icke framkalla någon uppriktig skuldkänsla eller finna att hon gjort
sig skyldig till något onaturligt: hon fann sig vara helt och fullt kvinna. Ja till och med Bell fann hon i det mesta
av hennes uppenbarelse, hennes sätt och väsen vara helt och fullt kvinna och icke förete något oskönt eller
motbjudande. Men dessa besynnerliga herrar, unga eller halvgamla, som tyckte om varandra och bland
vilka de tillbedda älsklingarna antogo behagsjuka och bortskämda kvinnors sätt, de voro ju uteslutande löjliga
och frånstötande! Bell hade berättat henne att vackra sådana förbindelser existerat i forntiden och visst ännu
existerade bland de primitiva folken och att antikens största författare skrivit hänförda sidor om deras skönhet
och värde, men i det nutida Europa måste de ha blivit enbart vederstyggliga. Och när Gusten nu hastigt såg
upp på Kiss Nilsson var det som om något så alltför vidrigt slemmigt snuddat vid henne, så att hon flyttade sig
litet åt sidan och gömde sin darrande hand. Det var som om de glömt henne, den blivande bruden, och nu
vädrande sögo till sig doften från gemensamma upplevelser, som kommo deras munnar att draga sig skeva i
äckliga leenden och deras ögon att bli trånande. Men när Stellan såg Agda sticka sig undan, sträckte han fram sin
egen flickaktigt smala hand och mottog med glänsande ögon och fuktig mun detta heliga "vårdtecken",
som han så länge hade avundats Kiss. Kiss brast ut i ett lågt fnitter.
- Å, Gusten, stammade han förtjust, du har givit ringen åt lille Stellan. Där stodo de tre, seende på varandra,
leende åt hemliga minnen, som plötsligt kastats upp framför dem. :-
Agda kände att någon såg på henne. Hon vände litet på huvudet och mötte Bells ögon. De hade ett hatfullt
hotande uttryck, och när hon betraktade Agda gjorde hon ofrivilligt en rörelse som om hon ville taga emot henne
i sina armar. Men som Agda nyss ryst tillbaka för Kiss Nilssons och grevens blickar vände hon sig nu också if
rån Bell.
Hon såg då att Dora Macson vänligt och uppmuntrande log mot henne. Hon tyckte att något gled ifrån henne:
den starka förtröstan hon haft på sin egen styrka att kunna hjälpa och stödja den där mannen, som först givit bort
sin ring åt Kiss och nu åt Stellan. Men Doras ansikte skänkte henne tröst. Det strålade av en ljuv kvinnlighet och
en kärlek som lyste och spred ett sken omkring sig. Åtminstone tyckte Agda det. Och hon räckte åter fram sin
skälvande hand mot greven som fått tillbaka ringen av Stellan och nu trädde den på
hennes finger. Men Kiss, som var rädd om sin ring, tiggde genast om att han för all del skulle få den tillbaka.
Agda gav honom den litet dröjande. Hon kände sig så underlig till mods och fann plötsligt allting så svårt.
Eftersom Gusten emellertid släppt hennes arm smög hon sig ned och satte sig på en av bänkarna. Hon såg nu hur
Stellan lät Kiss Nilsson och Bell von Wenden gå uppför gången och knäfalla framför altaret. Han ropade att han
ville se hur det tog sig ut. Lille Elias Vanselin grep också Ida af Idestam i armen, och även detta par lekte nu
brud och brudgum.
Gumman betraktade dem misstänksamt. Angela satt på en av bänkarna tillsammans med Jacob Levin och Dora Macson. Hela tiden sjöng orgeln däruppe från läktaren. Agda tyckte att det lät som bruset från ett väldigt vattenfall som borde sopa dem alla med sig. Men de sopades inte bort. De dröjde alla kvar i den lilla lantliga kyrkan. Nu kom Bell ned för gången hand i hand med Kiss Nilsson. Agda frös som om hon fått feber. Vad var detta för spel? Vad menade de egentligen? Halva människor. Stumpar av liv. De utbytte blickar av hemligt och oblygt samförstånd. De hörde samman och kunde inte komma ifrån varandra. Agda mindes de där stunderna uppe hos Bell, då Bell tryckt henne in i sin heta famn. Det var som om en man slagit sina armar omkring henne då. Män till män. Kvinnor till kvinnor. Skulle de nu försöka spela naturliga och mannen söka kvinnan i stället? Skulle de inte trasas sönder i försöket?
Och Agda kände bävande att också hon var trasig. Också hon hade ju i alla fall varit utsatt för frestelse och fallit-åtminstone några gånger hade hon fallit. Så skulle hon nu söka trygghet i Gustens famn!
Men han kunde ju överge henne, och kunde han över huvud ge sig åt henne eller ta henne som en verklig man tar en verklig kvinna? Funnes kanske icke längre i världen män som i sann mening förmådde det? Var allt förstört och trasigt?
Åter mindes hon hur Gusten sett på Kiss. Det var som om kyrkgolvet sakta gungade under henne.
- Gud hjälpe oss alla, bad hon tyst och såg på Jesus som sträckte ut armarna.
Medan de andra nu därnere i kyrkan bildade par på par som övade sig i alla en brudvigsels svåra konster, höll Alexandra Vind-Frijs till uppe på läktaren hos Josef Wahlbom. Hon hade lagt hatten på en bänk bakom sig. Hon var flamröd i ansiktet. Orgeln fick det att sjunga och ringa i hennes öron, ja det var Som om hela hennes väsen förnams som en stor snäcka som gungas hän, rasslande mot all havets sand. Josef satt högt uppflugen på orgelbänken. Alexandra satt litet nedanför honom, men så tätt bredvid honom hon kunde komma. Med sina glupska utstående ögon följde hon de stora feta händernas rörelser på tangenterna. Dessa ackord, dessa löpningar berörde henne angenämt. Det var som om fingrarna tagit på henne själv och försökt framtvinga en melodi ur henne. Den förenade sig med det väldiga susandet. Ja, det sjöng inom Alexandra Vind-Frijs. Alla torkans år voro kanske förbi? Var det inte de, som rasslade bort som sand? Hon mindes inte längre sin söta väninna Lilian von Pahlen, som hon plågat och kuschat och älskat.
Långt nerifrån kyrkan stego spridda ord ur vigselformuläret framläspade av Kiss Nilssons flickröst upp till henne. Vigsel, o! Brud och brudgum som gå uppför gången för att låta förena sina famlande händer, som längtande sträckas efter varandra. Ibland såg Josef Wahlbom med ett oljigt leende ned på henne. Han tyckte att han spelade henne till sig. Och med henne kommo slantar och guld rullande. Han skulle inte längre behöva leva i ett torftigt rum i ett fattigt kvarter. Nej, de skulle kanske komma att bo på något förstklassigt hotell i själva kejsarens Berlin. Hans ande skulle må gott av överflödet. Herren skulle förvisso icke bli lidande på att Josef Wahlbom fick det bra och erhöll tillfälle att giva Caesar och världen det Caesar och världen tillhörde. Han skulle predika som aldrig förr. Alla skulle ryckas med av hans dundrande röst. Jesus, fattig vandringsman, hade predikat fattigdom och ringhet för sina lärjungar. Men det var andra tider och mindre krav på livet då. Nu gick det nog ej längre så alldeles med fattigdomens och armodets evangelium. Hur hade Adèle icke sett ut! Åldrad, vissnad! Han kunde inte stanna hos henne. Han måste vidare, ständigt vidare. Och utan kvinnor kunde han heller inte leva. Det är ej gott för mannen att vara allena. Hans tankar gjorde en liten avvikelse och träffade på Frideborg. Hennes bröst under sidenblusen! Han hade vilat mot dem, sugit kraft ur hennes sköte. Så väl ända att han ej gift sig med henne! Den rike löjtnant Landborg skulle törhända låtit den fattige frikyrkoprästen gå otackad till. Hur mycket kunde Stellan ha fått? Å, dessa löjliga, men kloka adelsynglingar, de visste nog att taga för sig.
Josef såg åter ned och mötte Alexandras blickar. Här kunde han inte sitta hela förmiddagen och trampa orgeln för de andra därnere på gången. Han var ju dock inte deras tjänare. Han hade spelat så hans händer voro fuktiga av svett.
Plötsligt slutade han och drog upp sin stora näsduk för att torka av händerna på den. Alexandra tog ifrån honom den, och med ödmjuka rörelser började hon ömt torka hans klibbiga händer. Hon hade längtat efter ett tillfälle att få vidröra dem. Nu log hon sjukt och torkade dem med näsduken. Ja, hon såg alldeles förvirrad ut. Det roade honom att se en fin dam upptagen av att torka av honom svetten. Nu tappade hon näsduken på golvet. När han skulle ta upp den, passade hon på att åter gripa hans mjuka händer och tryckte dem hysteriskt mot sitt ansikte. Så gott, så varmt det var! Det var som att krypa in i en annans skinn. Vällusten fick henne att skälva.
Då böjde han sig ned för att kyssa henne. Men hon lyfte så hastigt sitt ansikte mot honom att han stötte emot hennes stora kraftiga näsa, som alltid varit henne i vägen. Han gned förläget sin panna. Men Alexandra hade slutit ögonen och väntade på hans kyss. Alla de torra sandåren väntade med henne. Han skulle fukta dem. Han skulle finna vägen rätt in i henne. Hon mindes helt flyktigt den där unge jägaren hon bjudit till sig under bondetåget. Hon hade försökt locka honom till sig, men det hade ej lyckats. Och Stellans lek med henne ville hon ej ens tänka på - Stellan hade ju varit ett sådant barn!
Alexandra öppnade ängsligt ögonen, rädd att Josef nu också skulle draga sig tillbaka. Men då kom kyssen. Hans svällande röda läppar mötte hennes. Hon suckade av glädje. Om hon kunnat skulle hon ätit honom som en stor vetebulle. Hennes stund var där. Den var salighet och oro och ljuvaste yrsel.
Då ryckte de till för ett lätt buller. De sågo upp och fingo se Lilian stirra på dem. Lilian hade kommit åkande
till kyrkan med Gotthard och genast sprungit uppför trappan för att träffa Alexandra.
- Detta kan inte vara sant, Alexandra! viskade Lilian liksom för att kalla tillbaka sin väninna.
Men Alexandra vände ett par tokiga ögon mot Lilian. Det dröp om hennes mun. Hennes händer slöto och öppnade sig som om de fångade något. Josef lyfte upp henne. Han uthärdade inte Lilians blick. Han drog klumpigt Alexandra med sig nedför trappan.
Lilian hörde deras steg. Näsduken låg kvar.Hon sjönk ned på en bänk och höll Josef Wahlboms svettindränkta näsduk för ansiktet.
Hon grät. Så fann henne löjtnant Macson´uppe på den skumma läktaren. Han hade nu också kommit till
kyrkan, och man hade bett honom säga till Lilian. Kyrkan skulle stängas. Han hade en fågel han nyss dödat
hängande med brustna ögon och blodigt huvud från sin arm. Lilian såg på fågeln och skrek till. Det var som
om hon själv hade fatt ett dödande skott.
-Kom med ner, vet jag, sade löjtnant Macson, skrattande utan att låtsa om Lilians förgråtna ansikte.
När han böjde sig ned för att hjälpa henne upp, snuddade fågelns ännu varma kropp vid henne. Då rusade hon ifrån honom och ut i solskenet. Löjtnanten kom makligt efter. Fågeln, som den grå gumman velat han skulle lämna utanför, dinglade och svängde för varje steg han tog.
Agda som såg honom komma med den döda fågeln tyckte att solskenet plötsligt försvann. Ett moln svepte förbi
över den vackra dagern och fick också den att långsamt dö bort.
