Paula rörde sig tungt och tafatt i Agdas och Frideborgs rum på gästgivargården. Bröllopsdagen var äntligen
inne och brudarna skulle klädas. Att de just bett Paula hjälpa dem, berodde mindre på att de tilltrodde henne
någon särskild skickligbet än därpå att de tyckte så mycket om henne. Hon var vänlig och snäll, och fastän hon i
dag föreföll snarare något bedrövad, tyngde hon icke ned någon. Nu stod hon framför bordet, där två små
myrtenkronor lyste mörkt gröna. De hade beställts i Stockholm, och Paula tyckte att de voro förtjusande. Stellan
som hade svårt att hålla sig från rummet hade nyss varit inne och sett på dem. Men han hade inte delat Paulas
åsikt.
-Det skulle varit kronor av rubiner och andra gnistrande stenar, hade han sagt och spärrat upp munnen.
Brudkronor skola vara något sagolikt, något skimrande över alla gränser. De här små gröna bladen är jag rädd
för ha löss på sig. De se faktiskt ut som om de hyste en massa ohyra.
Men då hade flickorna förtrytsamt puffat ut honom ur rummet.
-Jag har hjälpt till att klä dig så många gånger, Frideborg, hade han då mumlat tjurigt. I dag på vår egen
bröllopsdag skulle jag väl fått gå före utomstående.
Och han gick stött utför trappan och sade att han skulle gå till kyrkoherden och höra efter om församlingen icke hade någon gammal anrik brudkrona som hans och Gustens blivande fruar kunde få smycka sig med på sin högtidsdag.
Det var som om de två brudgummarna och bröllopsgästerna som funnos på gästgivargården icke riktigt visste vad de skulle taga sig till denna förmiddag, medan brudarna skrudade sig. Alla voro gripna av en viss misstämning, kanske därför att gästgivargårdens rankiga sängar ej erbjödo någon vila, och alla voro nervösa och en smula bleka i ansiktena. Det var heller ingen värme i den stora salen som löjtnant Macson fyllt med illaluktande rökmoln från sin pipa, som han envisades att i ett streck röka här på landet. Han hade skickat en pojke ned på järnvägsperrongen efter en packe tidningar, vilka han nu läste med rynkad panna och självbelåten uppsyn, som om han hade sitt finger med i det stora spelet därnere och varit med om att tutta på de rykande vådeldarna på Europas brandplatser.
Bell som suttit och sett på honom en stund sprang plötsligt upp och slog till bladet han just höll framför sig.
- Jag tål inte höra det där prasslet, sade hon gällt med blekt ansikte. Jag får ont i huvudet. Han kikade på henne
över tidningens kant.
-Är fröken von Wenden ledsen över att det stundar till bröllop? frågade han föraktfullt. Det ser inte bättre ut.
- Nej, sade hon hårt. Han brydde sig inte om henne.
-Ryssarna ha lidit nederlag, skrek han förtjust. Titta här. Hindenburg har vunnit en ny stor seger över ryssarna!
Men hos oss begravs i dag änkehertiginnan av Dalarna. Det var väl ändå ett egendomligt sammanträffande! Det
måste väl ändå uppfattas symboliskt. Så se våra sorger och bekymmer ut!
Jacob Levin och Dora sutto vid det stora bordet. De stödde bägge händerna mot bordsskivan och betraktade stumt Bell och löjtnanten. Dora hade gråtit igen. Det var som om en del av hennes friska skönhet flutit bort med tårarna, Jacob som var ond på sig själv över gårdagens uppträde på kyrkogården gav henne då och då en förstulen blick. Men fastän de sutto så nära varandra och som av gammal vana intagit precis samma ställning, voro de oändligt långt borta ifrån varandra. Dora tyckte att hon vandrade på en väg, som aldrig ville taga slut, i en trakt som med ens blivit ödslig. Inom henne bultade hjärtat doft och smärtsamt. Hon hade gråtit över Jacobs svekfulla nedrighet. Alltjämt tyckte hon att han höll upp sina smala bruna fingrar räknande. Skulle aldrig hans kalkyler bli färdiga?
Löjtnant Macson kastade tidningen och drog upp ett par blanka tärningar ur fickorna. Han kom fram till bordet,
där Jacob och Dora sutto.
-Kom, så spela vi tärning, Jacob, sade han. En bröllopsförmiddag som den här måste man ta sig något före.
-Ett knektspel, sade Jacob och vägde tärningarna i handen. Det är sådant här ni fördriva tiden med i
officersmässen.
- Det kan väl passa dig också då? sade Dora.
Det skulle låta näbbigt och elakt, men hennes röst var bara fylld med förtvivlan.
-Aha! Ett äktenskapsgnabb, tror jag?
Löjtnanten såg från Jacob till Dora. Han förstod att de blivit ovänner, och det roade honom ogement. Eljes låtsades han aldrig om, när han var tillsammans med dem båda, att han kände till deras förhållande. Det var bara när han skulle vinna någon fördel av Jacob som han brukade antyda att han hade reda på allt ut och in. Han var själv för starkt upptagen av vården om sitt dyra fosterland och sitt eget erotiska trassel med småflickor, för att ha tid över att hysa något allvarligare intresse för Jacobs och Doras intima liv. Dem om det! brukade han säga till sig själv.
Jacob slungade nu som på trots ut tärningarna, efter att ha nämnt ett tal. Osborn och Jacob följde med blickar av spänning tärningens dans på bordet. Jacob vann. Det retade löjtnanten, och snart voro de inne i spelet. Också Josef Wahlbom, som suttit i soffan med Alexandra, närmade sig de båda spelande, spinnande och mot sin vilja intresserad, ehuru med en min som tycktes vilja säga att han ur religiös synpunkt på det bestämdaste ogillade allt dobbel och spel med kort eller tärning.
Då slogs dörren upp, och Gusten kom invaggande med en stor ask som han mödosamt kånkade på. Utan att
bekymra sig om de rullande tärningarna satte han den mitt på bordet. Ett par småpojkar, som följt honom från
stationen och som han frikostigt skänkt några stycken kopparslantar, kikade nyfiket in. Han lyfte nu upp locket
och blottade en mängd blodröda rosor och darrande blad.
-Brudbuketterna, sade han högtidligt. Macson schasade åt honom som åt en katta.
Men greven protesterade.
- Inte spela tärning på min bröllopsdag, sade han sorgset.
-Vi äro redan utleda på de här urfåniga bröllopen, sade Macson hånskrattande och klirrade med tärningarna i
sin hand. Vi höra ju aldrig talas om annat. Kunna ni inte komma i säng utan att dagen i ända klämta i era
förbannade bröllopsklockor? Här skall min själ bli annat ljud i skällan.
Stellan återvände nu från besöket hos kyrkoherde Morot. Denne hade upplyst att det verkligen fanns två antika,
synnerligen dyrbara och praktfulla brudkronor som donerats till socknen av ingen mindre än gamle greve
Carolus Laurentius Bogislaus Gustavus Sauss på Hönsekinds slott, Gustens och hans moders egen köttslige far.
Men donationsbrevet föreskrev mycket strängt att de endast finge bäras av brudar, som efter behörig
undersökning av barnmorska eller legitimerad läkare befunnos ännu vara i oomtvistlig besittning
av sin jungfrudom. Slokörad och förargad hade då Stellan avlägsnat sig med tomma händer och utan
brudkronor. När han framförde det besked han fått, mötte honom emellertid en övervägande glad stämning. En
ljuv purpurrodnad överfor Agdas ansikte, men det var tydligt att den sköna flickan nog trodde sig komma att
bestå provet, hur grundlig undersökningen än bleve, ehuru hon ingenting ville säga av hänsyn till Frideborg,
vilken hon nu tillsände en frågande, vänlig blick. Frideborg åter satte utmanande fram magen, skrattade högt och
sade att hon i så fall ville bli undersökt av doktor Jacob Levin, vilken hon funnit mycket trevlig och som hon
hade allt förtroendeför. Då det likväl var uppenbart att det blott kunde bli tal om att den ena av brudarna skulle
få skruda sig med den legendariske vällustingen gubben Sauss' donerade kyskhetsbelöningar, avstod
man från tanken under allmän munterhet. Den enda som icke delade denna var greve Gusten, donators son, som
under vigselakten och bröllopsfesten gärna skulle ha velat hedra sin framlidne fader, vilken därigenom också
skulle ha kommit att från andra sidan graven frambära sin hyllning till den sedesamma Agda. Stellan saknade
visserligen också mycket de säkerligen dekorativa antika brudkronorna, som han brunnit av begär att få försöka
på sitt eget stora gungande och ihåliga huvud, men småflinande tröstade han sig dock snart och
kom nu i stället framtrippande till den av Gusten medförda asken med brudbuketterna.
-O, sade han och lyfte upp en bukett.
Den var jättestor, som ett hjul. Den skylde hans kavaj, och gnolande på bröllopsmarschen började han hoppa av och an med buketten i handen. De måste skratta. Han såg för löjlig ut. Men Dora höjde ögonbrynen. Hon fann leken med brudbuketten på något sätt oanständig. Alla ting Stellan dessa dagar tog tag i eller sökt komma över, från den där ringen i kyrkan, som skulle föreställa den äktenskapliga sammanlevnadens och trohetens vårdtecken, till de antika guldbrudkronorna, som kyrkoherden icke velat anförtro honom, och till brudbuketten han nu fått fatt på, fingo i hans händer eller i hans ordande därom något groteskt över sig. Det var som om han upptäckt och för alla ville demonstrera någon hemlig, överväldigande komik i alla dessa traditionella och för många så heliga saker. Och han var så inne i maskspelet att det föreföll som om han omöjligen förmådde nöja sig med att vara brudgum och ej kunde bärga sig med mindre han själv finge stå brud.
Paula som just kommit in mindes, när hon såg Stellan svassa där av och an svängande buketten, hur han som
liten pojke klätt sig i hennes klänningar och sett ut som en flicka. Hon gick fram på golvet och tog buketten ifrån
honom.
-Nej, sade Bell kiknande. Lat Stellan få brudslöja också!
-Ja visst, skrek Stellan. Varför skola bara brudarna få styra ut sig så där fint? Gusten och jag komma att se ut
som svarta fåglar i våra frackar - en tjock svart uggla och en annan liten svart pippi till pingvinunge. Det är
orättvist, tycker jag.
Men Paula hade med sig två små myrtenkransar, som voro ämnade till herrarnas frackuppslag. Stellan tog en
av dem med yttersta fingerspetsarna.
-Det är löss på bladen, säger jag, sade han.
Bells mun drogs till ett litet leende. Hon tyckte Stellans ord kastade en sann belysning över hela tillställningen.
Löss på brudkronornas och kransarnas blad! Löss som små och osynliga borrade sig in överallt där det fanns
rutten hud och sjukt blod.
-Ja, de tycktes denna dag ha tagit sin bostad i själva solen som sken blekt och missnöjt över jorden.
- Kabaré Svenska Lössen, sade hon för sig själv.
Nu hördes Josef Wahlboms röst. Han talade till Gusten, men tog ej illa upp att även de andra lyssnade.
-Jag har varit hos grevinnan Carola nu på morgonen. Hon vill så gärna vara med om högtidsstunden i kyrkan,
och som greven vet har Herren i sin nåd givit mig en förunderlig makt att styrka henne. Han såg anspråkslöst på
sina feta händer.
-Jag stryker lätt över henne med händerna och förnimmer själv granneligen hur kraft flyter ifrån mig över till
grevinnan, Hon kände sig så kry när jag gick. Låtom oss tacka och lova Herranom.
Stellan tassade runt kring predikanten. Så höjde han sig på tå och viskade ganska hörbart i hans öra. Josef blev röd i ansiktet, som Agda nyss, fast icke så vackert. Stellan hade flinande bett att han även skulle försöka meddela honom kraft, manlig kraft för att värdigt begå bröllopsnatten med den fagra Frideborg som de båda tävlat om.
Josef trodde att Stellan menade allvar, men Stellan fnissade bara oavlåtligen på sitt vanliga sätt. Då tittade predikanten förläget bort till Alexandra, som med blossande kinder betraktade honom. Hon såg ut som om hon längtade efter dessa handpåläggningar som givit Josef ett stadgat rykte för att vara en helbrägdagörare av första ordningen.
Uppe i brudarnas rum hade Agda och Frideborg nu kommit så långt att de skulle sätta på sig sina klänningar.
Det var vita sidendräkter med besvärliga släp. Paula hade kallat till sig Bell von Wenden för att få hjälp att
fästa slöjorna. Bell var så skicklig. Frideborg hade svårt att få igen sin klänning om livet. Hon blev andfådd och
måste sätta sig på en stol och dricka ett glas vatten. Agda stod tyst och såg sig i spegeln. Bakom sig skymtade
hon Bell, som höjde och sänkte sina händer för att fästa slöjan. Deras ögon möttes. Agda darrade till litet. Snart,
snart skulle denna Bell och den otyglade längtan hennes ögon rymde bara vara ett minne som alltmera skulle
blekna. Men Bell kunde inte slita sina händer från Agdas panna, där de sysslade med brudslöjan. Det var som
om hon velat trycka in ett märke, ett hemligt signet, mot den vita huden, där ådrorna blå och genomskinliga
drogo fram.
-Ingen skall ända älska dig som jag, mumlade hon som om hon läst en besvärjelse. De hörde Stellan och
Gusten i rummet bredvid där de höllo på att klä om sig. Agda lyssnade till Gustens röst, som ljöd suddig och
otydlig genom väggen. Hon fick plötsligt en ängslande lust att springa sin väg ut i skogen och borra sitt ansikte
ned i någon tuva av svart och doftande mossa.
Men hennes blickar föllo på Frideborg som satt där så förnöjd med sin lilla utskjutande mage och händerna över den. Hennes tillstånd framträdde mycket mera nu, därför att hon dragit upp kjolarna omkring sig. Och Agdas tankar flögo mot en snar framtid, då hon kanske själv skulle vänta ett litet barn. Hur lycklig det skulle göra henne!
Nu hörde de hur vagnarna började rulla fram nedanför fönstren. De som fingo plats skulle åka till Ekereds
kyrka. Agda och Frideborg tryckte ansiktena mot rutorna och sågo en skymt av grevinnan af Sauss som satt
tillbakalutad i en av vagnarna med knäppta händer. Agda hyste en skygg, men djup medkänsla med denna bleka
böjda kvinna, som alltid tycktes tyngas av övermäktig, evigt gnagande sorg.
-Vi måste skynda oss, sade Paula.
Hon tänkte på Gotthard som inte ägnat henne en blick dessa dagar. Det var därför Paula såg så ledsen ut.
Innan de nu visste ordet av var rummet fullt av en mängd personer som hade kommit uppför trapporna för att beskåda Agda och Frideborg.
Lilian kunde inte förmå sig att omfamna Frideborg. Hon såg högdraget på henne, fastän Josef Wahlbom
bevekande viskade att hon borde kyssa henne. Han ville göra allt så gott, Josef. Men Lilian betraktade honom
bara med dimmig blick, som om hon ännu sett Alexandra hänga kring hans hals. Peter däremot gick strax fram
och gav Frideborg en smällkyss på kinden. Då neg Frideborg, som om hon ännu varit familjens tjänstflicka och
just anmälde att det var serverat.
- Ni äro strålande vackra båda två, sade Gotthard med tindrande ögon. Nu fattas bara brudgummarna.
Sven tog Agdas hand, och de rodnade båda två litet åt ett minne långt ur det förgångna: minnet av en lada i skogen och hur Agda leende knäppt upp sin kappa med de blanka knapparna för skolgossen Sven, och åt en halvt brännande, halvt retande tanke: i kväll skulle Agda knäppa upp allt för en annan, därför att det så var hennes plikt.
Adèle trängde sig också fram. Hon hade en spöklikt utstofferad klänning, som hon var mycket stolt över. Den lämnade den magra halsen naken -alltför naken, tyckte de som sågo på henne. Hon tittade hastigt och skarpt på de två brudarna Så skrattade hon tyst och elakt och sökte med ögonen Josef Wahlbom som stack sig undan bakom de andra. Angela och Petra hälsade vänligt. Angela hade en vit sidenklänning. Hon såg på Frideborg, som nickade mot henne och höjde ansiktet för att få en kyss. Angela visste ju att Frideborg hade reda på hennes hemlighet. Den hade hon ju gissat redan i somras på Nybo. Och de kysstes i plötsligt samförstånd som om de mötts i något de båda sedan länge hade gemensamt.
De gingo ned till vagnarna. Alla hade nu hunnit klä om sig. De fröso litet när de trädde ut i den grå och frostiga höstluften. Det såg fantastiskt ut med dessa baltoaletter som skymtade fram under pälsverken. Folk från trakten av stationen hade samlats i en liten grupp utanför gästgivargården. De gapade nyfiket och gjorde anmärkningar sins emellan.
Innan greven steg upp i vagnen, gick han fram till sin mor. Han kröp in på sätet bredvid henne som om han varit en liten gosse. Men det var som om grevinnan, om också blott för en hastig sekund, sett honom sådan han verkligen var där han vaggade svullen i sin frack med rödsprängda rinnande ögon och spritluktande andedräkt. Hennes son, hennes och hennes skörlevnadsman till faders värdige avkomling i deras gruvliga blodskam! Hon ryste till och flyttade sig hastigt undan. Men lika snabbt försvann den ohyggliga synen, och den blinda kärleken som så barmhärtigt och så länge dolt hans nuvarande jag för henne tog åter plats i hennes hjärta, och hon kysste honom innerligt och gång på gång, mumlande välsignande ord.
Vagnarna gungade bort. Brudparen trängdes i den främsta. Brudarnas slöjor föllo lätt över Stellans och Gustens
knän. Nu sågo de båda herrarna lika förvirrade och handfallna ut som om de blevo bortförda mot sin vilja.
Greven fiskade mödosamt i sin rock och fick upp en liten plunta. Han lutade sig stönande tillbaka och tog sig en
djup klunk.
- Du blir drucken, bannade Stellan. Du kommer att trilla över oss allesammans.
Men Gusten skakade bara sorgmodigt på huvudet. Rosorna som fyllde brudarnas knän sände ut en tung, nästan kvävande doft. Stellan hade inte längre någon lust att leka med brudbuketterna. De sutto där alla fyra mitt emot varandra och stirrade med en plötsligt påkommen sorgsenhet in i varandras ögon. Hästarnas hovar slogo mot den hårda landsvägen. Under suffletten skymtade de ett grått landskap: stenmurar kring svarta åkrar och en himmel som redan fått ett dok av skymning över sig. Det föreföll dem bra besynnerligt att de nu skulle vigas. Bara i går hade de ju tågat uppför kyrkogången, men det hade varit på lek och de hade pratat och skrattat. Nu skulle det bli allvar.
Greven anlitade åter den lilla flaskan. En frän stank av alkohol blandade sig med blomdoften. Stellan tog
pluntan ifrån honom och drack även han en klunk. Frideborg och Agda sågo förskräckta på. Plötsligt sträckte
Agda ut handen och ryckte till sig flaskan. Hastigt slungade hon ut den på ett gärde som de just rullade förbi.
Hon såg själv alldeles häpen ut över vad hon gjort, men försökte förklara sitt tilltag:
- Förlåt mig, men jag blir så rädd, om ni dricka mera.
-Nu ser du hur äktenskapet kommer att gestalta sig, skrattade Stellan.
Men greven grep Agdas hand och sade med tjock och rörd stämma:
-Tack att du vakar över mig, kära Agda.
Stellan böjde sig då spontant fram mot Frideborg. Vagnens lätta skakning förde deras ansikten mycket nära
varandra. Frideborg vindade lätt. Liksom Kiss kunde hon aldrig se någon rätt i ögonen. Då kysste Stellan henne
flyktigt på hennes röda mun och frågade fnissande:
-Nu är du väl riktigt förlägen över att du snart skall i brudsäng?
