- Project Runeberg -  Bröllop på Ekered /
XXXVII

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXXVII.

Inne i Stellans och Frideborgs rum hade de icke somnat. När Frideborg kommit tillbaka efter att ha hämtat sin nattdräkt hos greven och Agda hade Stellan dansat fram till henne på tå och uppsluppet frågat:
-Hur hade de det? Hade de kommit i gång?

Frideborg skakade med förnumstig min på huvudet.
- Jag tror greven kände sig litet slak, sade hon med trutande mun.
-Där ser du, fnissade Stellan. Han orkar inte med någon brudnatt längre.

Frideborg gav honom själv en liten blick, men sade ingenting.

Frideborg behövde inte be Stellan om hjälp för att få av sig bruddräkten. Han var strax framme hos henne och knäppte behändigt upp dräkten. Men han stod på släpet, och när Frideborg skulle lyfta av klänningen, kände hon hur den stretade som om en tyngd varit fästad vid den. Då ryckte hon i ivern till. Hon fick klänningen i handen, men släpet blev kvar som en livlös tingest på golvet.
- O, nästan grät Frideborg och lade huvudet på sned. Det vackra, vackra släpet!

Stellan lyfte försiktigt fötterna från det. Han också blev mycket ledsen över den skada han vållat och fick en förlägen min, som om han rövat Frideborg på något. Frideborg satte sig mitt på golvet, som om hon varit rädd att släpet skulle glida från henne. Där satt hon och såg så komisk ut att Stellan trots allt måste skratta.
-Res dig då, skrek han muntert. Du kan väl ändå inte bli sittande på ditt släp hela natten heller.

Då kröp hon upp, vek ihop släpet och lade det ordentligt på en stol.

Därefter började han själv klä av sig. När han samtidigt såg hur Frideborg lät kläderna falla, tog han upp hennes små byxor och trädde dem på sig. Allt som var flickaktigt lätt, mjukt och kokett trådde han ju efter ända sedan han som liten klätt ut sig i Paulas kläder.
-Å, får jag? sade han.

Han var så smärt och rund över höfterna. Undan för undan tog han på sig allt vad Frideborg lät glida av sig. Underklänningen nådde honom strax nedom knäet. Han såg fullkomligt ut som en balettdansös och gjorde förtjust ett par danssteg över golvet.

Frideborg betraktade honom i spegeln. Hon log, men hon tänkte på Bernard. Hela tiden voro hennes tankar upptagna av honom. Det var väl ändå på något vis galet att hon befann sig i det här rummet tillsammans med en brudgum som, upphettad av champagne, bara sysslade med att dansa i hennes underkläder. Nu kom Stellan fram. Han satte sig och drog henne ned på sitt knä. Hon hade fått på sig sin nattdräkt. Han nosade på henne, som om hon varit något gott att äta, någon läcker bakelse.
-Många skulle avundas mig, sade han och tänkte också han på Bernard.

Men han kunde inte hålla henne fast i knäet. Hon gled av honom, på sina egna glatta underplagg. Då lyfte han henne upp igen gång på gång. Han njöt av att sitta där i hennes kläder, som ännu doftade av hennes kropp, och ha henne att halt glida över honom med ett ljud som knittrade av det spända silket.
-Det är så rart, sade han och saliven rann om hans mungipor.

Frideborg borrade in sitt huvud mot hans bröst. Hon kände mot sin kind brösthållaren av silke, som hon nyss burit. Det var besynnerligt alltsammans - som om hon sjunkit in i sig själv. Men det var icke helt oangenämt, ty hon hade alltid känt en sådan ömhet för sig själv.
-Lilla du, sade Stellan. Nu gå vi och lägga oss.

Han lät henne falla på golvet befriade sig långsamt och vällustigt från hennes underplagg och tog på sig en pyjamas. Han hade haft sin njutning, njutningen av att krypa in i en ung flickas skinn. Det var hans bröllopsnatt. Utan en blick på Frideborg, som såg en smula förvånad ut, rullade han över i sin säng.
-Nu skall du sova, sade han dåsigt. Jag sover redan.

Då lade sig Frideborg under täcket och såg tankfullt upp i taket. Ja, Stellan somnade strax. Han var skär och vit om kinderna. Han somnade lätt och trevligt som ett barn bredvid sin barnbrud.

Frideborgs ögon blevo fulla av list. Hon petade föraktfullt till sin brudgum.
- Pu, sade hon och log.

Så smög hon sig upp, svepte om sig sin penjoar och öppnade försiktigt dörren. Korridorens mörker och fuktiga kyla sköljde över henne. Hon tvekade inte mellan dörrarna. Hon öppnade Bernards dörr. Han var ensam nu, sedan Stellan och Gusten flyttat in till sina brudar.

Han stod ännu vid fönstret, smärt och spenslig i sin välsittande frack. När han hörde dörren gå upp, vände han sig hastigt om med cigarretten lyftad i handen. Det steg upp en lätt blå rök från den, som om han i åkallan svängt ett rökelsekar.
-Nej, se bruden! sade han bara, när Frideborg steg in.

Ja, det var den ena av de båda brudarna, det var bruden Frideborg, bruden utan släp och slöja, med ett förstulet leende kring de röda läpparna.
-Är du tokig? fortsatte han ett grand ängsligt.

Hon lyfte handen.
-Stellan sover, berättade hon med glittrande ögon.

Han rörde sig inte. Det här var som det skulle: vad som tillkom honom. Jus primae noctis, hade man ju kunnat kalla det, om inte "första natten" sanningen att säga för länge sedan var överstånden. Hade han inte betalat tillräckligt för henne? Det var inte mer än skäligt att hon gav honom sin bröllopsnatt i utbyte. Och Bernard Landborg resonerade nu alldeles som Jacob Levin skulle ha resonerat.

Han hade inte ägt henne sedan midsommaraftonen på Åsa. Inte heller hade han brunnit av längtan efter henne så, som hon längtat efter honom. Men nu när hon var här, så genomskinlig i sitt begär efter honom, tog han också emot henne.

Han gick över golvet fram till henne, och hon föll genast i hans armar, liksom maktlöst sjunkande ned i dem. Då tryckte han henne häftigt intill sig, lyfte upp hennes ansikte och sökte hennes mun. Nu mindes han hur mjuk den var. Också nu smälte den strax emot hans. De stodo så vaggande av och an mot varandra. Hela rummet snurrade runt för dem. Väggarna tycktes närma sig dem för att hjälpa att föra dem ännu tätare tillsammans.
-Å, Bernard, log Frideborg vekt. Det gör ont i mig av glädje.
-Du bedrar honom på själva bröllopsnatten, viskade Bernard.
- Nej, det är han som velat lura mig på min bröllopsnatt, han sover ju. Men det skall inte lyckas honom, skrattade då Frideborg, som om detta att hennes brudgum sov vore en omständighet som avgjorde alltsamman.

Han förde henne fram mot sängen. Hon kastade en nyfiken blick på bädden, som om hon undrat vad som nu skulle hända, ty hon hade knappast legat ordentligt avklädd i en säng om natten med någon förut.

De föllo båda mot sängen, baklänges som vanmäktiga. Han trevade under de lätta plaggen och kände hennes hud het och brinnande mot sin hand. Hon låg med vidöppna ögon och log sitt lilla underliga leende. För henne hade ju framtiden klarnat. Hon var väl gift, till och med fint och adligt, hon skulle föda sitt barn som gift kvinna, och hon skulle få resa. Nu fick hon dessutom sin bröllopsnatt med Bernard utan några svårigheter.

Plötsligt rullade hon ihop sig som ett mjukt litet djur, så att han inte kunde nå in till henne.
-Du gav oss pengar, sade hon belåtet och spinnande.
-Ja, så mycket var det väl värt att få dig bra placerad, sade han med sin gubbmun.
- Och att bli fri från mig? viskade hon.
- Ja, det också, svarade han lätt.
-Jag hade hellre gift mig med dig, sade hon
-Men det gick ju inte, lilla dumbom. Jag måste ha någon presentabel dam.
- Är jag inte det då? frågade hon med barnslig oro och hade just krängt av sig penjoaren.

Han såg på henne där hon låg och sparkade i det enda återstående lilla silkesplagget.
-Bekymra dig inte om det, sade han. Du är bra som du är. Särskilt just nu!

Hon såg fundersam ut.
-Jag har legat med predikanten också, fnittrade hon så.
- Ja, du måste väl alltid ligga med någon, sade Bernard utan att visa någon motvilja, såsom hon hoppats.
-Å, jag är väl inte så lätt att få.

Han skrattade en smula elakt.
- Nej, jag vet det, sade han kort.

Hon gungade av och an i sängen så resårerna knarrade.

Han strök smekande över hennes nakna vita armar.
-Min lilla brud, viskade han.

För honom var också allt nu ordnat, och han behövde ej längre oroas. När de träffats första gången ute på gatan och samtalat med varandra i förstugan utanför det lilla kapellet, hade han bara gruvat sig för vad denna tokiga flicka skulle kunna ta sig till. Nu hade han gift bort henne. Han hade i själva verket givit henne ståtliga föräringar: ett adligt namn, en man, sådan han nu var, pengar, en framtid. Men hon var värd alltsammans, och mer än det. Hon behövde icke tända några tändstickor här för att visa honom sin skönhet. Och där hon låg på hans säng väckte hon åter ett starkt begär hos honom. Hon var hans och han skulle nu strax åter äga henne, nu - på själva hennes bröllopsnatt. Tanken på att det just var hennes bröllopsnatt var eggande på något särskilt sätt. Han var inte så dum som den idioten Stellan kanske trodde. Han hade givit, nu inkasserade han bara tillbörliga räntor. Som Osborn Macson var han antisemit, men båda två voro själva i mycket lika Jacob Levin.
-Vänta, jag skrynklar fracken, sade han och ville flytta sig ifrån henne.
-Jag tycker om dig i frack, log hon. Du ser ut som en sådan fin och hög herre i den. Fast ännu mer älskar jag dig förstas i din åtsittande uniform.

Där var den igen hennes kärlek och sensuella dragning till allt som var fint. Hon var stolt att ligga här med en frackklädd herre - när det inte kunde få vara med en uniformsklädd officer. Med starkt sinnligt behag nöp hon i tyget och strök över det. Slutligen tryckte hon kinden mot det.
-Det är din hud, mumlade hon. Å, vad jag älskar den.

Bernard blev röd i ögonen. Han tyckte han var hennes leksak, en docka som hon fått i sina armar och ville trycka sig emot.

Så kom han ihåg att han hade en butelj amontillado i en garderob. Han sprang efter den, hällde i två dricksglas till randen och kom fram med dem till hennes säng. Men när han nu såg vinet skimra guldgult i ljuset från taklampan, mindes han hur Stanny och han den där ödesdigra dagen, då hon blivit hans, druckit amontillado i biblioteket på Åsa. Han blev stående med rynkad panna, medan Frideborg girigt tömde sitt glas i två, tre drag. Åter var Stanny där! Hon hade druckit ur sherryn hastigt, med små klunkande ljud, därför att han befallde henne det. Hon hade blivit röd därav. Ögonen hade glänst mot honom. Han såg henne så tydligt för sig där hon suttit i sin riddräkt. När Frideborg nu sträckte sina händer för att läppja litet också på hans glas, greps han av avsky för alltsammans och slungade glaset i väggen. Vinet stänkte omkring. Frideborg slickade sig törstigt om läpparna, där det ännu dröjde några droppar. Så reste hon sig förvirrad upp i bädden.
-Varför gör du så där med det fina vinet? sade hon häpen.

Linnet hade halkat ner. Det svarta håret föll över pannan. Då brydde han sig inte längre om fracken. Han måste glömma sin syster Stanny. Han ville in i en brusande flod som skulle göra hans öron döva för viskningarna i luften omkring honom. Han drog henne till sig. Med ett litet krasande ljud slet han i hennes tunna linne. Men hon förebrådde honom alldeles som den gången på midsommaraftonen, då han varit nära att förstöra hennes nya granna klänning
- Var försiktig, låt mig först ta av mig det fina linnet, sade hon. Jag har köpt det för dyra pengar.
- Mina pengar, viskade han och lade handen över hennes mun.

Då tog den nakna Frideborg sin frackklädde fine herre i sina armar. Hennes knän skildes åt. Hon öppnade sig för honom med en liten suck av glädje.
-Kom, min löjtnant, mumlade hon.

Och de fördes bort på den brusande floden ut i ett öppet vitt hav utan stränder, dit Agda förgäves längtat under sin bröllopsnatt.

Äntligen kastade sig Bernard trött åt sidan. Hans frack var skrynklig. Frideborg slätade kuttrande över tyget.
-Den fina fracken! mumlade hon för sig själv.

Då öppnade Bernard ögonen och skrattade litet.
- Kanske den fine Stellan har vaknat nu? sade han. De tänkte båda på hur Stellan nu låg där övergiven i brudkammaren. Men Frideborg ville inte gå. Hon kröp intill Bernard.
-Jag vill sova hos dig, sade hon.

Och hon somnade in i hans famn. De sovo tätt invid varandra, ett brudpar utmattat av dagens och nattens mödor.

Men när gryningen redan stod utanför gardinen, ruskade Bernard henne vaken. Det utspillda vinet på golvet spred en söt egendomlig doft i rummet.
-Du måste allt gå in till Stellan nu, sade Bernard.

Hon sträckte på sig och kysste honom. Hennes mun var varm av natt och sömn. Hennes ögon voro fyllda av drömmar, som hon inte längre mindes.

Så hoppade hon upp på golvet för att gå och ta på sig det fina linnet, som hon varit så rädd om att hon hela natten sovit utan det. Men hennes fot blev klibbig av det utslagna vinet som hon steg i.
-O, sade hon då, kröp ihop igen på sängkanten, böjde sig ned och slickade vin från foten

När Bernard sedan tänkte på Frideborg, mindes han henne hur hon naken suttit där på sängen och slickat upp vin från sin vita lilla fot. Det var som om hon mellan sina läppar velat bevara smaken av nattens famntag. Ty för henne var allt sådant endast sött och gott, och fint också, när det var med en fin man, och hon skulle aldrig få nog av kyssar och smekningar.

När Frideborg kom ut i korridoren, blev hon ett ögonblick stående där. Där var en grå dager från ett fönster uppe i taket. Hon hörde ljudet av smygande steg och dörrar som knarrade. Och plötsligt stodo också Alexandra Vind-Frijs och Dora Macson i korridoren. De kommo var för sig uppdykande från något hemlighetsfullt gömställe.

De tre kvinnorna, lätt klädda med lemmar som skymtade under de tunna dräkterna, betraktade varandra frysande.

Alexandra var grå i ansiktet, som om morgondagern lagt sig som en tät mask över det. Hon kom från predikanten och det märktes att hon skämdes. Hon flydde in till sitt rum - en grotesk skepnad, liksom förvriden av nattens upplevelse, hennes första riktiga med en man: nattens enda verkliga, nästan femtioåriga brud. Då logo Dora och Frideborg mot varandra. De öppnade ofrivilligt sina armar. Från deras kroppar strömmade älskarnas och bäddarnas värme. Deras läppar voro sönderkyssta. Under ögonen dröjde förrädiska mörka skuggor, som små halvmånar som tänts i famntagen. På tå smögo de sig såsom två medbrottslingar ifrån varandra in i sina rum.

Stellan vred sig i sin säng, då Frideborg lade sig, Han sträckte omedvetet ut handen för att känna om hon var där. Och då han fann henne vid sin sida, fnissade han belåtet och somnade in igen.


Project Runeberg, Sat Dec 15 21:04:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/paekered/37.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free