Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
©
De franska dokumenten
är slarvigt förfalskade
Jag hinner inte börja bläddra i mitt
tummade exemplar av Sveriges Rikes lag
förrän jag hamnar mitt i
tryckfrihetsförordningen som är en grundlag.
På första raden av första stycket
av första paragrafen av första kapitlet
av denna grundlag noteras "varje svensk
medborgares rätt att, utan några av
myndighet eller allmänt organ i förväg
lagda hinder, utgiva skrifter..."
Det är alltså en skrivning som
förbjuder myndigheter att i
förväg lägga sig i vilka skrifter som
produceras i detta så demokratiska land.
Tassarna bort, ingen förhandscensur,
demokratins grundvalar...
Och paragrafen anses så stark att vi
ännu inte vet om ens den grövsta
barnpornografi kan förmå riksdagen att rucka
på de heliga orden "utan i förväg lagda
hinder...".
Men i AFFÄREN CHAMONIX klampar
regeringen och
utrikesförvaltningen in på denna
heliga mark och lägger i förväg ut
hinder för en bokutgivning genom att med
förfalskade dokument söka skrämma den
uppkäftige författaren till tystnad.
Det ar inte särskilt vackert. Det
är inte särskilt snyggt.
Det är förmodligen unikt.
Och vem är domptören mitt i manegen,
vid denna GRAND GALA CIRKUS
föreställning?
Jo, han heter Carl Lidbom och är
svensk ambassadör i Paris, och inför hans
pisksnärtar kråmar sig de dresserade
djuren.
Alla är de dresserade. Alla.
Statsministrar, utrikesministrar,
oavsett partikulör. Handläggare inom
statsrådsberedningen,
kabinettssekreterare och expeditionschefer och
pressbyråchefer vid UD. Ambassadörer och ministrar
och små andresekreterare vid
beskickningen i Paris, administrativ personal som
inte annat vågat än att hålla tyst och
hålla med.
Påhittade tackbrev till höga franska
dignitärer skrivs ut med lysande galliska
fraser, men breven läggs aldrig på posten.
Register fantiseras, biljetter trixas.
Den franske presidentens eget tjänsteplan
hyrs in av hr Lidbom för en symbolisk
summa, fast det är ju på låtsas förstås.
Det åks bil och det flygs och det
rings och det donas denna natt då Olof
Palme dog, men allt sker först när vår
syn förvänts.
Så, för så där en sex år sedan,
stöter cirkusdirektören och hans mannar
på en obehagligt envis författare och
journalist. Den stora
förfalsknings-karusellen knirkar i gång. Brev, papper,
samtal, flygbiljetter, allegat och
verifikationer snickras ihop, det allra
mesta långt i efterhand, så att det ska
kunna postas till Sven Anér på
Hjelmbergs-torpet och se vederhäftigt ut.
Förfalskamas tour de
for-c e som ska ge Sven Anér hans c o u p
de g r 3 c e (mästerstycke resp
nådastöt; jag uttrycker mig väldigt
salongs-mässigt på det fransyska språket) är
givetvis Gyllenstiemas famösa
"flygpapper". Och det är konstiga papper,
kan jag försäkra!
Då jag fick läsa papperen hos
arkivchefen Berndt Fredriksson på UD i
oktober 1992 - medan den danske
tryckerifaktorn på Jylland skrek på leverans - var
jag visserligen övertygad om att
papperen var förfal skade, eftersom
de skildrade påhittade händelser.
Men jag utgick samtidigt från att de
var skickligt förfalskade, att
de inte skulle gå att skilja från äkta
dokument.
Men hej vad jag bedrog mig!
I stället var de slarvigt
förfalskade, häpnadsväckande slarvigt
förfalskade. Läs i kommentarerna till
min utskrift av flygpapperens innehåll,
läs och häpna inför "1988" och "370 km"
och inte minst inför "Angouléme"! Det
kom att bli Angouléme som satte lögnens
slutgiltiga sigill över allt vad Lidbom
och Leffler och Gyllenstiema och
Mattias Palme och Mystére och alpprefekter
heter. Den svenska statsförvaltningens
värsta svindel någonsin avslöjad.
Jag nämner Mattias Palme. Jag lägger
samtidigt till Lisbeth Palme och Mårten
Palme.
Mattias och Lisbeths och Mårtens
lögner framstår nu som totala, och jag
söker en psykologisk, en rimlig
förklaring. Varför stiger familjen Palme så
snällt upp på lögnkarusellen? Därför att
alibin åt Lidbom och Ebbe Carlsson - och
i förlängningen åt Holmér - för dem
tydligen framstår som så oändligt mycket
viktigare än bagateller som "sanning",
"samvete", "Sven Anérs journalistiska
och mänskliga integritet".
Vad jag nu säger, i detta
förhoppningsvis dramatiska Chamonix-nummer av
PALME-nytt, är i princip detsamma som
1/94:12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
