Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
PALME-nytt
Palme-artikel
skrämmer
redaktionerna!
Inför årsskiftet, och efter sändningen av
det tyska radioprogrammet, känner jag det
angeläget att precisera min mörka syn på
hela Palme-affären med dess kusliga
omnejd. Sä jag skriver det artikelmanus
som här följer. Det blir aldrig publicerat,
förrän nu i PALME-nytt.
Manus blir inte bara inte publicerat. Jag
får inget livstecken från de fem stora
landsortsredaktioner som jag uppvaktar,
och manus - som sänds som brev, inte som
fax - ligger fortfarande kvar i
redaktionernas in-korgar. Eller strimlade i
deras papperskorgar.
Att redaktioner inte ens erkänner
mottagandet av ett artikelmanus är för mig
någonting helt nytt. Jag finns dock med i
branschen, är väl rent av tämligen känd i
branschen. Men nu gäller det Palme, och
jag ser hur snabba kårar av skräck löper
längs de redaktionella ryggarna: Nej, vad
är det här! Bort med det, glöm det,
förträng det!
11.12.1994.
Den eviga svarta Palme-affären når inte till punkt.
Först själva mordet. Dekorimas grälla neonflimmer,
dunklet mellan byggbodama på Tunnelgatan,
trappan upp mot åsen i klärobskyr. Redan efter
några sekunder finns ovissheten: sprang mördaren
uppför trappan? Eller försvann han via
Luntmakargatan in i Skandias trygga hägn? Frågor,
frågor.
Frågorna skulle inte bli färre. En skrävlande
Holmér-utredning som ledde ingenstans, mer än till
ohöljd rasism mot kurder. Och till avpolletterandet
av Hans Holmér.
Kommissioner: juristernas och parlamentarikernas.
Dessa kommissioner har i efterhand klassats som
snälla, närmast mjäkiga. Det är sant att inga
polisutredare eller åklagare hamnade inför rätta.
Men kommissionerna gick faktiskt så långt de
kunde innan de stannade upp framför
domstolsdörren, och omdömena, när jag hittar dem
i tummade betänkanden, är förvånansvärt fräna:
/ polisens åtgärder under natten ingick ej någon
avspärrning a v någon större eller mindre del av
centrala Stockholm...
Protokollets uppgifter, i synnerhet från det
inledande skedet, är fåtaliga, kortfattade och delvis
fragmentariska...
Idet nu aktuella fallet bör särskilt nämnas att
länsstyrelsen i Stockholms län, dvs länets högsta
polisorgan, inte underrättades under natten...
Någon allmän information till all tjänstgörande
polispersonal lämnades inte under de första
timmarna efter mordet...
Det är ett totalt kaos som hamras fast. Att ingen
påföljd ansågs aktuell är i sista hand regeringens
fel. Vartefter tiden gick: regeringarnas fel.
Ebbe Carlsson-affären, med ”officiell” start i juni
1988 men givetvis med tjuvstart år och månader i
förväg. Påföljderna blev även här praktiskt taget
inga alls. Men då jag läser mina gulnade
tidningsklipp från de här juniveckoma slås jag av
hur alldeles väldigt det ryts från ledarplats och från
flaggor och banér över nyhetsskri tik mot
Anna-Greta Leijon, mot ”den private
bokförlagsdirektören” Ebbe Carlsson, mot inhyrda
poliser och fd poliser i hans hird. Denna, möjligen
hederliga, ilska är i dag glömd.
Palme? Ingen skyldighet att bevaka...
Christer Pettersson-affären, detta klara justitiemord,
bevakat av svenska massmedia intill minsta lilla
ofördelaktiga indicium. Sedan Christer Pettersson
friats har svenska nyhetsspalter innehållit föga av
Palme-nytt. Massmedia har inte ansett sig ha
täckningsplikt, bevakningsplikt. Ett par
kvällstidningar har medjämna mellanrum hittat ett
eller annat vapen eller en eller annan vilsekommen
person som kanske befann sig på Sveavägen då det
begav sig, men sedan nyheten väl noterats har den
kunnat läggas till handlingarna; konkurrenterna har
aldrig varit intresserade.
När Olle Alsén i juni 1993 (försmädligt nog i
starten frånåkt av Aftonbladet) med stor tyngd i DN
kunde presentera de båda finskorna vid Dekorima,
som kanske sett en mördare, fanns ett visst intresse
under några veckor, men snart var det åter tyst. Inte
ens rejäla och jordnära journalistiska TV-insatser av
Lars Borgnäs och Tomas Bresky, i Striptease och
Norra Magasinet, kunde slå en bräsch i den
massmediala oberördheten. Borgnäs och Bresky
ansågs inte ha gjort något storverk utan snarare
svurit i kyrkan, och ur en PK-debatt blev det den
stora massan av icke-skrivande journalister som
utgick som segrare, närmast med mottot: Det är fult
att skriva om Palme mordet.
Och när under de senaste av dessa dagar Tysklands
största radiobolag, Westdeutscher Rundfunk,
1/95:4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
