Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
och har skrivit böcker, och jag ger ut en
nyhetstidning nu som heter PALME-nytt. Får jag
fråga... jag har en konkret fråga, jag förstår att
det här är känsligt, men har den svenska polisen
eller förundersökningsledningen varit i kontakt med
dig - om jag får säga du - i den här saken?
- Ja, en gång.
- En gång, jaha.
- Det var per telefon.
- Det var ett kort samtal?
- Ja, det var... ett ögonblick bara.
- Och dom ville bara höra om du hade varit hans
läkare?
- Ja, det visste dom väl om...
- Det visste dom om.
- Men dom ville veta om jag hade märkt något
speciellt vid hans besök hos mig och så där. Det
hade jag inte gjort.
- Nehej, speciellt av typen nerver eller något sånt?
- Nja, dom ville väl veta om han hade med sig
livvakter och så där.
- Jaha.
- Och det hade han ibland. Ibland inte.
- Det är ju en väldigt svår historia det här - jag vet
inte, men vissa delar kan du kanske berätta. Hur
länge var han din patient?
- Jaa, det var många år det... ja det var tio femton
år.
- Och du var hans allmänläkare?
- Jaa... det böljade med att han blev inlagd för en
viss komplikation. Och så var det väl det att någon i
regeringen hade rekommenderat mig, en medicinare
som fanns i forskningsberedningen. Och så avgick
jag som professor 85 . Och då sa jag att ”vill du att
- eller rättare sagt ”vill statsministern”, vi var inte
du...
- Det var inte så vanligt då kanske.
- Jo, men han var du med gårdskarlen. Men aldrig
med mig. Och då frågade jag om han ville ha min
efterträdare som sin läkare, efter 85, men det ville
han inte och då sa jag att då fortsätter vi. Och så
blev det.
11
- Vad man frågar sig annars är ju just varför han har
en markerad specialist som mer eller mindre
husläkare?
- Ja, men jag har ju så många ... flera specialiteter.
Så jag var ju inte bara infektionsläkare utan sen har
jag som specialitet invärtesmedicin och kardiologi.
Så att jag hade ett litet bredare register än de vanliga
specialisterna i infektion hade.
- Var Palme i dåligt skick mot slutet?
- Nej, det tycker jag inte.
- Det var han inte?
- Nej. Ja, den förändring jag märkte på honom
det var när Fälldin tog över. Det märktes tydligt på
honom. Då var han ytterligt irriterad. Och så
frågade jag honom ofta: Sover statsministern bra
om nättema och så där? - Ja, det har jag inga
bekymmer med, jag lägger av mig alla bekymmer
då jag lägger mig. Han åldrades väl då lite grann,
lite fortare de sista åren, men annars ingenting
märkvärdigt.
- Ja, och det man naturligtvis undrar: han hade
ingen sjukdom som närmade sig någon av dina
specialiteter?
- Jo. Det hade han.
- Det hade han. —
- Jag kände honom själv, ganska väl, därför att jag
var tillsammans med honom i Washington och i
Moskva för TV 1970. Och jag kom väldigt bra
överens med honom. När vi landade på
Vnukovo-flygfältet så råkade jag komma att stå bakom honom
på plattan. Då kom 200 ryska janitscharer störtande
mot oss, och marschmusik och allting. Efteråt
frågade han mig: Syntes det att jag blev full i skratt?
Nej, det kunde jag inte se bakifrån, sa jag.
Och jag hade aldrig någon känsla av att han skulle
jobba PR-mässigt i samråd med mig - nej jag kände
det inte så alls. Om vi hade samma politiska
uppfattning eller ej, det hade inte med saken att
göra, utan...
Vad som jag märkte var att förhållandet till Lisbeth
var ju inte bra, därfär att redan då 1970 - hon var
bara med till Washington - var hon väldigt snäv
och irriterad, journalister och sånt folk har hon ju
aldrig tyckt om...
- ...inte förrän nu kanske?
- Neej. Det böljade med att hon hängde Olofs hatt
på min fotografs kamera. Vi skulle filma vartefter
det hände, tänkte vi, utan något egentligt program.
Och jag blev så förvånad: hon såg bara arg ut, det
skulle inte vara roligt på något vis. Och det var väl
1/95:11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
