Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
Positions-
bestämning...
Det här låter nog pretentiöst, men jag
skulle vilja fånga ögonblicket. Jag har visst
tidigare någon gång talat om
”positionsbestämningar ”, om försöken att
hejda den just förbiilande sekunden, nagla
den vid väggen med min gåspenna - nå ja,
ordbehandlare.
Vissa förbiilande sekunder är nog inte värda att
hejda. Den otränades sega, tunga snöskottning,
skalning av potatis, sprutande av gummiklet i ett
nymornat vinterdäck som pyser.
Andra förbiilande sekunder är snällare. Ibland ilar
de för fort. Vi har just, tillsammans med en
blaserad katt, sett Tage Danielsson, tärd av
sjukdom, briljera tillsammans med det
sommarklädda OD i en gnistrande Caprice; där hade
sekunderna gärna fått ila långsammare.
Jag kände Tage Danielsson en aning. Vi var tidvis
kolleger på gamla Sverige Radio, där ingen var
finare än den andre, utom möjligen Rydbeck och
Hyland. Tage var professionell, vänlig - med en
tunn tunn fernissa av noli me tangere.
Vi träffades en förmiddag utanför det nygamla
riksdagshuset som då bara var det urgamla
riksdagshuset, nedslitet och på väg att slitas ner
ytterligare av all antikärnkraftsentusiasm. Gamla
tapeter flagnade.
- Hur tror du att det går med din kärnkraft, sa
Tage, som spelade in en filmsnutt av något slag vid
Riksbrons norra fäste.Vinner du?
Som om det var min ensamma personliga kamp
-men den spirituellt turnerade frågan kändes varm
och vänlig.
En annan gång byggde Hasse och Tage en revy
som hette ”A, vilken härlig fred!” på bland annat ett
TV-inslag jag gjort med en pensionerad överste
som den 9 april 1940 hade försvarat Helsingborg
uppifrån tomet Kärnan, med hjälp av en elegant
kikare som ”en vänlig konsulinna” hade lånat ut.
Det hakade upp sig, för Sverige Radio ville först
inte låna ut det autentiska ljudet från TV-snutten,
men framför allt Tage stod på sig. Att försvara ett
land med hjälp av konsulinnans kikare var en poäng
som han inte ville släppa. Jo, det var förstås en
Tage-grej. Det lilla i det stora, humorn i det svarta.
Översten själv fattade aldrig poängen.
Tage Danielsson skojade med oss - och vi grät
med honom när han skojade som mest hisnande.
Vem är vår Tage Danielsson i dag, när vi som bäst
skulle ha behövt honom? Vem sätter i dag, med
förrädiskt godmodig östgötska, fingret på våra
laster och våra synder - på de synder som i dag
kanske är svartare än förr?
Vad hade Tage Danielsson gjort åt Ölvebro, åt
Anders Helin - eller åt Mona Sahlin, som med
3
bli xtrande obefintlig fingertoppskänsla far ti II det
svindlande Mauritius när hennes partivänner dignar
under den välfärd som försvann - vad hade han inte
kunnat göra åt dem? Eller åt Ingvar Carlsson - med
lätt kosmetik såg han ut som Ingvar Carlsson och
kunde tala som Ingvar Carlsson, så där lite trevande
taktiskt. Fast från andra sidan Vättern.
Det känns som om det var Tage Danielsson som
den gången höll det här landet uppe.
Jag berättar i det här numret om mörka ting som likt
läderlappar får fladdra undan och fladdra bort i den
svarta grotta där vi finns.
Det är som om det inte vore nog att vår värld är
grym. Vi får inte ens in den grymma bilden på vår
näthinna eller vår TV-skärm. Bitar av ondskan
fladdrar till och försvinner, helheten hittar vi aldrig.
Ondskan från i går följs aldrig upp i dag, och i
morgon är den gamla ondskan glömd. Förrgårs
42-åring som drev på stan den kalla mordnatten är i
dag lagd till Ölvebros handlingar, och den rika
väninnan Emma, som i förra veckan var nära nog
ansvarig för den svenske statsministerns död, får
nu lämna löpsedlarna åt deras öde.
Vår tids Clio sitter inte gjuten i metall på Gustaf
Adolfs torg, sakta präntande på sin historia. Nu
gällerinte pergament utan megabite, och vår
nutidshistorias röda tråd är trasslad i sitt nystan.
Vad då, Sven Anér, vad då med Emma, vad då
med 42-årsmannen? Nu är den nya dagen ny, och
nya sensationer väntar bakom hörnet. Tänka
igenom, följa upp, trassla ut tråden? Det har inte fan
tid med, sensation, sensation! Se bildmontage!
1 trerummaren sitter svensken, och invandraren,
bländade och förvirrade. Försöker ta ställning till
vår konstiga värld - och väljer kanske att kasta sig
över oss hemska journalister som är så stygga mot
Mona Sahlin. Vi är inte särskilt hemska. Vi hejar på
heder och hederlighet, inte i några enorma
mängder, men kanske ett par hekto av var.
Den här snölördagen, den 4 november är det
visst, ringer en PALME-nytt läsare - vad vore jag
utan er! - och föreslår att jag på nytt ska ta upp
Lidbom, denne storbedragare som just blivit utsedd
till internationell kontrollant av det förestående
Palestina-valet. Visst, det gör jag gärna. I tidningen
hittar du mina synpunkter. Angouléme...
Du hittar också min mvcket skarpa attack mot
kommissarien Roland Åkesson, en attack som mer
är riktad mot Åkessons uppdragsgivare - var de nu
gömmer sig? - än mot en polis i karriären som
kanske ingenting hade att sätta emot.
Det är fler som ringer och faxar. En av faxama
placerar mig i den borgerliga fållan (det får vi allt
träffas och prata om någon gång!), medan en jurist
ringer och ber mig att inte ge upp: Du ska inte vara
rädd för dom, det är dom som är rädda för dig...
Blev det här en positionsbestämning? Det var i
alla fall roligt att prata med er. Som alltid. Och ge
upp? Det hade jag inte tänkt.
Sven Anér
10/95:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
