Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
PALME-nytt
DNs anseende
går i kvav med
Palmes mord...
DN, DN, DN - men det vet mina
PALME-nytt-läsare om. Att jag har en speciell
relation till denna tidning som en gång
fyllde mitt liv, med råge. Vi
DN-med-arbetare slet för denna tidnings heder - och
vår egen! - men nu flagnar hedern. Jag
återger delar av en artikel som jag tänkte
erbjuda DN Kultur. Men åtrade mig. SA.
19. i 1.1995.
Sedan jag på sidan 12 i min bok AFFÄREN
BORLÄNGE skildrat Christina Jutterströms
manipulationer av påstådda
Holmér-Åsheden-intervjuer konstaterarjag på sidan 13 att
DN-Jutterströi n-Åsheden-Ebbe Carlsson-Hobnér är
ett kolsvart inslag inte långt från Palme-ajfurens
kärna, väl förtjänt av en utförligare behandling.
Det är förstås rimligt eller i varje fall mänskligt att
personer inom en tidningsledning, t ex tre
chefredaktörer, fattar aversion mot en
frilansjournalist och författare som i deras tycke
alltför envetet driver en tes. Men dessa
chefredaktörer har ju ett ansvar inför sin läsekrets,
ett oavvisligt ansvar som gör att i detta fall den
envetne skribenten åtminstone bör behandlas som
informationskälla: han kanske har något att berätta?
Han kanske har en eller annan pärm eller späckad
hårddisk?
I mitt fall har Dagens Nyheter aldrig brytt sig om
att forska på denna punkt. I stället har varje
kontaktförsök avvisats (inget svar), varje insänd
artikel återsänts (”utrymmesbrist”).
Det är inte mig det gäller. (Jo, det kan jag tycka i
min kammare, men det är en annan sak). Det gäller
faktiskt Dagens Nyheters läsekrets. Jag talarmed
viss erfarenhetsbakgrund.
Jag skrev för DNs läsare
Då jag i januari 1948 började skriva i Dagens
Nyheters spalter sneglade jag möjligen under de
första månaderna framför allt mot mina
redaktionella chefer: skulle de bli nöjda? Men raskt
började jag i stället vända mig direkt till DNs
läsekrets. Det var ju den som skulle läsa, det var ju
i praktiken den som hade hyrt mig (för 600 kronor i
månaden, plus ett litet index som svävade kvar
sedan krigsåren).
Och läsarna struntar i dag fullständigt i om DNs
chefredaktörer skulle ha något hom i sidan till Sven
Anér. Läsarna vill ha den korreskta och kompletta
informationen. Detta är så självfallet att tanken
känns banal att påpeka, men för Dagens Nyheter är
tanken tydligen varken banal eller sann.
Vad ligger då bakom, bortom ett mörkt
publicistiskt skogsbryn? Naturligtvis Palme-affären
själv, farlig att greppa. Bakom ligger också,
måste ligga, egna speciella sekreta
Mariebergs-informatjoner: peta inte hål på röksvampen!
1 AFFÄREN BORLÄNGE beskriver jag hur en
blivande poliskommissarie påstår sig under
mordnatten ringa till samtliga polisdistrikt mellan
Stockholm och Malung, i jakten på en Hans
Holmérpå väg till Vasaloppet. Men då jag själv
faxar till de aktuella sex polischeferna får jag snabbt
sex fax i retur där dessa sex förklarar att denne
blivande poliskommissarie icke ringt ett enda
samtal under Olof Palmes mordnatt! Men detta
förhållande - och det bakomvarande ginungagapet
av tänkbara svarta spekulationer - når aldrig Dagens
Nyheters läsare - varför inte? Jo, därför att DN
tycks mena att, med den klassiska formuleringen:
så djävligt kan det inte vara.
DN låter Kjell-Olof Feldt i sin personliga kolumn
uttrycka farhågor rörande polisinblandning i mordet
på Olof Palme, men inte ens detta dramatiska
nödrop vågar DN reläa vidare till ledarsida eller
reportage, eftersom DN trots allt låtsas hoppas att
polisens Palme-utredning enbart är klantig, inte
kriminell.
Inser DN sitt ansvar? Självfallet. Visst vet DN att
en synkroniserad ledar- och debattattack, en
reportageinsats av gammalt DN-snitt, skulle öppna
slussarna. Men oviljan har sedan länge stegrats till
feghet, inspirerad av insidesinformationer som
måste få stanna inom Marieberg. Bekvämare då att
låta väl pålästa och - hu då! - engagerade skribenter
stå och stampa i kulissen, utan chans att nå fram till
rampen.
Vilken ä r då sanningen i Palme-affären? Känner
jag hela sanningen?
Nej, det gör jag inte. Men jag har funnit skärvor
av narrspegeln, nu senast i AFFÄREN
BORLÄNGE det skrämmande faktum att
Stockholms länspolismästare, den självutnämnde
spaningsledaren för Sveriges största mordutredning
någonsin, med rikskriminalens hjälp ljuger om sitt
eget mordnattsalibi - en information som aldrig
tycks få nå fram till Mariebergs miljonpublik.
Om jag har fel? Ja men så filéa mig och stek mig
då! Men det sker inte, i karamellkokeriet.
Det är som om ledande administratörer och
redaktörer inom Marieberg (förhoppningsvis inte
alla journalister!) har valt att betrakta mordet på
Olof Palme som en rent svensk liten fatalitet, en
rent domestik affär.
Affären är inte svensk. Den finns i Europa, den
finns i världen. 1 O-årsminnet av Olof Palmes
kusligt outredda död på öppen gata kommer att eka
över Europas etermedia, världens etermedia.
Sven Anér
10/95:8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
