Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
Allt finns
• •
i Olvebros
arkiv!
mig ett medskick till den kunnige och orädde
Alcalå: nästa gång bör du klättra opp till
samhäll sstegens högsta topp!
Jesus Alcalås spännande och avslöjande reportage
kring dessa nazistiska poliser och deras medföljare
består av sammandrag av förhören med ett drygt
tjugotal personer. Dessa förhörsutskrifter - jag
säger inte att Alcalå haft tillgång till själva
utskrifterna - har alltså funnits i Ölvebros (och/eller
Säpos?) arkiv allt sedan det begav sig i trakterna av
Grand och Dekorima, men alla journalister har varit
utestängda och är det ännu i dag. Vilket förstås är
en tagg i mitt journalistiska hjärta: varför har vi
ingenting fått se?
Jag har vid åtminstone ett tillfälle hos
rikskriminalen begärt att få tillgång till alla
förhör i Palme-utredningen men givetvis mötts av
ett närmast skräckslaget avslag: det skulle se
någonting ut, det!
Polisutredama månar om de sina!
Och när jag nu läser igenom Alcalå-utredningen och
försöker sätta faktiska namn på tjugotalet
pseudonymer som Konradsson (en nazistisk
löjtnant) och Nordborg (det är alltså Ö det) märker
jag att ingen enda av dessa herrar någonsin i
första hand presenterats eller namngetts av
polisen!
Nej då. Alla har de simmat upp till ytan via
allmänhetens upplysningar och fria journalisters
ständigt motarbetade aktiviteter.
Några exempel.
o ”Wikholm” är den polisman som Lars Krantz
såg på 43:ans buss vid Eriksbergsgatan/Birger
Jarlsgatan. Polismyndigheten skulle aldrig ha
avslöjat ”Wikholm”;
o ”Sjöberg” är den polisman som hjälpte Ebbe
Carlsson att smuggla. ”Sjöberg” var en för
allmänheten okänd storhet innan han hejdades i
Helsingborgstullen juni 1988 och tände den stora
Ebbe Carlsson-brasan;
o ”Wikholms överordnade” är det polisbefäl som
vid en ”kamrat”-fest uttalade sig så glatt om Olof
Palmes död: även han blev känd först genom
journalistiska ingripanden.
Osv.
Men det är något som kryper i mig då jag skriver
detta: varför har inte exempelvis regeringn
tvingat polis och åklagare att offentliggöra hela
förundersökningen? Varför böljar detta sippra först
3
tio år i efterhand, i referatform och med konstiga
pseudonymer?
Jag var ingen polisexpert på 40- och 50-talen på
Dagens Nyheters redaktion, men naturligtvis fick
jag, som allmänreporter, hoppa in i polisreportaget.
Mitt bestämda minne är att när exempelvis en
mördare hade gripits så släpptes hela
förundersökningen. Hemlighölls någonsin delar av
polisförhören? Det kan jag inte erinra mig. (Jag
bortser då från exempelvis Kejne- och
Haijby-affärema, med deras speciella och bitvis olagliga
sekretess.)
Men i dag, då jag skriver detta, får jag fortfarande
inte se förhören med exempelvis denne ”Wikholm”
- som jag återkommer till av speciell anledning.
En dag på hösten 1987 får jag ett telefonsamtal från
en tämligen högt uppsatt person inom Stockholms
kommunala förvaltning. Vederbörande berättar för
mig att en god vän till honom, fastighetsägare vid
Jämmalmsvägen i Traneberg, upptäckt en
vattenläcka i en lägenhet, varefter han med
hantverkarhjälp gått in och funnit radioanläggning,
walkie-talkies samt en SS-hjälm.
Denna affär - som får stort utrymme i
POLISSPÅRET - visar hur snabbt och bitvis
effektivt åklagare och polis redan på den tiden
agerade för att till vaije pris skydda misstänkta
polismän. ”Wikholm” är ju inte vem som helst.
”Wikholm” är den polisman som varit närvarande
då en intagen på Centralstationens vaktlokal slog
ihjäl sig mot ett bord; ”Wikholm” och hans
närvarande kollega och ständige följeslagare fälldes
aldrig.
Jag får aldrig se polisförhör
Jag skriver nu sida upp och sida ner om
vattenläckan i POLISSPÅRET, men jag får aldrig
se tillstymmelse till polisförhör. Jag får bara höra
friserade versioner från herrar som biträdande RÅ
Axel Morath och från dåvarande Palme-åklagaren
Jörgen Almblad, nu placerad som chef för
rikskriminalen med bibehållande av sitt elastiska
förhållningssätt till sanningen.
Inget polisförhör fick jag läsa. De besked jag fick
var friserade upplysningar från framför allt Almblad
som ständigt berättade för mig hur oskyldigt
”Wikholms” uppträdande städse varit: sina
walkie-talkies skulle han ha begagnat ”för att hålla
fjärrkontakt med sin fästmö då paret promenerade i
Hagaparken” och liknande nonsens.
Alcalå kan nu, med tydligen obegränsad och
oavkortad tillgång till samtliga polisförhör i affären
med vattenläckan, ge denna affär betydligt mera av
konkretion än jag på den tiden, 1987, kunde göra,
med hr Almblad som enda sanningsvittne.
Jag återger ett avsnitt ur DN Kultur-artikeln:
En dag i september 1987 upptäcks en vattenläcka i
hans/ Wikholms/ lägenhet. Fastighetsägaren ringer
till Wikholms vakdistr ikt och får veta att Wikholm
3/96:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
