Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
”Kommis-
sionen
vaggar
oss
till ro”
Alcalå i DN
-ett grundskott
mot myglet
PALME-nytt återger Ilär
viktiga delar av Jesus Alcalds
debattinlägg på DN Kultur den
15 september i år.
Artikeln är avgörande viktig,
och den kommer att spela en
avgörande roll då
Palme-utredningens slutnota ska
skrivas ut.
Almblad, Marjasin och
Kjellsson, denna mörka trio,
vill stämma DN när denna
tidning för en gångs skull
vågat ta ett handtag i
Paline-affären!
Alla tre är visserligen
sparkade - men hjälper det?
När jag i vintras - skriver Alcalä på
DN Kultur - här i DN skrev om mordet
på Olof Palme och om polisspårel
övervägde rikskriminalens chef Jörgen
Almblad att anmäla mina artiklar till
åtal. Jörgen Almblad menade att jag
hade röjt uppgifter som var
sekretessbelagda och av mycket känslig
karaktär. Det fick inte ske, och
justitiekanslem borde därför åtala DNs
ansvarige utgivare Anders Mellboum
för tryckfrihetsbrott. Jörgen Almblad
trodde att läckan till mig och DN kom
från Palmckommissionen. Almblad
samtalade därför med Sigvard Matjasin
om rikskriminalens tilltänkta
brottsanmälan.
Nu fanns del en liten hake med en
sådan brottsanmälan. Om någon i
Palmekommissionen verkligen hade
läckt hemlig information, skulle man i
så fall vara beredd att förhöra och
kanske åtala den misstänkte
kommissionsmedlemmen? Hur långt
PALME-nytt
sträckte sig meddelarfriheten i det här
fallet? Och hur skulle en sådan process
påverka kommissionens fortsatta
arbete? Det var svåra
ställningstaganden, och Almblad och
Marjasin kom fram till att en anmälan
skulle göra mera skada än nytta. Bäst
var att bara skrämma
kommissionsledamöterna litet grand.
Till den änden skrev Sigv ard Marjasin
en promemoria om samtalet med
rikskriminalens chef.
Kort efteråt vände sig ett par
journalister till Marjasin och bad att få
ta del av promemorian. Till den ene
sade Marjasin - samtalet finns inspelat
- att han visserligen hade skrivit en
promemoria om Almblads synpunkter
på DN-artiklama men att han inte kom
ihåg när han skrev den. Och skulle
hans minne klarna, skulle han i alla
fall inte lämna ut handlingen. Den
andre journalisten fick svaret att det var
svårt att komma ihåg datumet för det
aktuella mötet med Almblad. En
promemoria kanske fanns, men om så
var fallet, var den att betrakta som ett
icke offentligt arbetspapper. Inte heller
kommissionens sekreterare kunde
”identifiera” den begärda promemorian.
Tydligen värdet således omöjligt att
hitta den sökta handlingen. Hur kom
det sig?
JÖRGEN ALMBLAD HOTADE
faktiskt med åtal - både mot DN och
mot enskilda ledamöter i
kommissionen. Var det verkligen så
svårt att minnas och ”identifiera” en så
pass anmärkningsvärd händelse? I så
fall blir man betänksam. En
granskningskommission som kom till
just för att rota i arkiv och nagelfara
handlingar men som inte ens kan hitta
de egna papperen gör knappast ett
seriöst intryck. Emellertid är sanningen
förstås en annan. Alla inblandade visste
mycket väl att Sigvard Marjasin den 18
mars 1996 skrev följande PM: ”Den 4
mars sammanträffade jag tillsammans
med Kommissionens sekreterare, Per
Kjellsson och Tora Holst, med Jörgen
Almblad i dennes sammanträdesrum.
Den direkta anledningen var den oro
Almblad gav uttryck för i frågan om
två artiklar, som publicerats i DN,
onsdagen den 28 februari respektive
måndagen den 4 mars.
Almblad menade att innehållet i
dessa tydde på att journalisten haft
tillgång till handlingar som ingår i
förundersökningen och inte är
offentliga. Då uppgifterna berör både
Palmegruppen och Säpo, förklarade
Almblad att han övervägde att
underställa artiklarna JKs prövning, lör
att få klarlagt om publiceringen
innefattade tryckfrihetsbrott. For
kommissionens del skulle en
granskning av JK kunna innebära
oönskade konsekvenser i flera
avseenden. Dels gäller det i fråga om
relationerna till Palmegruppcn. Dels,
och i inte mindre grad, förhållandet till
Säpo, där nu granskningsarbetet
inletts. Sist men inte minst handlar del
om allmänhetens förtroende för
kommissionens arbete. Det är av allra
största vikt att det goda
samarbetsklimat som etablerats kan
upprätthållas även framgent. Därför är
det inte oviktigt för kommissionen
vilka åtgärder som kan komma alt
övervägas från chefen för
rikskriminalpolisens sida. Av formella
skäl varken kan eller bör
kommissionen företräda någon rådbar
uppfattning inför polismyndigheten.
Avsikten med denna information är
inte att ta upp diskussionen om
innehållet i artiklarna utan är endast att
informera om Jörgen Almblads
uppgifter”.
Almblad utövar påtryckning mot den
kommission som är satt att granska
bland annat honom själv, och
kommissionen faller undan. För
kommissionen är del uppenbart av
yttersta vikt att polisen hålls på gott
humör och inte känner sig kritiserad. I
annat fall kanske polisen inte vill
samarbeta. Samarbeta? Vad innebär ett
”gott samarbetsklimat” mellan
utredaren och dem vilkas arbete skall
utredas?
DEN SOM LÄSER
kommissionens arbetspromemorior
måste undra om inte kommissionen
missförstått sitt uppdrag.
Granskningen är osystematisk och
överslätande. Förhållningssättet är
räddhågat och okritiskt Det finns
mycket litet av den ifrågasättande och,
skall vi säga, näsvisa hållning som
faktiskt förutsätts vara själva den
grundval på vilken en
granskningskommission skall vila.
Hur stora bristerna i
mordutredningen än är - misstankar
som avfärdas med egendomliga
motiveringar, handlingar som
försvinner, oklarheter som aldrig reds
ut, vittnen som förhörs för sent eller
som över huvud laget inte blir förhörda
- vaggar oss kommissionen till ro.
Mordutredarna får en hel räcka tips om
den nazistiske polismannen D, men
avvisar dem alla med motiveringen att
”verkställd utredning visar att D varit i
7/96:8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
