Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
PALME-nytt
Debattinlägg om
Jan Guillou och
Palme-mordet
Av Henry Söderström, Norrtälje.
Henry Söderström är en av de många i
Sverige som med intresse och engagemang
följt den över 10-åriga Palme-debatten,
och hans inlägg är ett av flera i samma
ämne som nått PALME-nytt: Varför intar
Jan Guillou en så egendomlig attityd i
denna affär?
Jan Guillou - skriver Henry Söderström, är utan
tvivel en av Sveriges mest kända journalister och
författare och har härmed goda möjligheter att
sprida sina åsikter till en stor publik, bl a på
kolumnistplats i Aftonbladet. Under inledningen av
sin karriär var han en stridbar person som inte drog
sig för att stöta sig med de statsbärande krafterna i
landet. Han var med och avslöjade den hemliga
underrättelsetjänsten IBs verksamhet och hade ett
finger med i spelet kring den s k Geijer-affären i
mitten av 70-talet. Som en Vilhelm Moberg har han
protesterat mot rättsröta och tagit parti för
människor som blivit utsatta för felaktig
myndighetsutövning.
En dryg vecka efter mordet satt Jan Guillou
tillsammans med några andra vänsterintellektuella
och diskuterade olika scenarior som kunde tänkas
ligga bakom mordet. Man kom in på möjligheten av
ett forvaltningsmord, dvs att anstiftarna skulle
finnas inom själva statsapparaten - något som Jan
Myrdal tyckte var mest sannolikt. Jan Guillou
gjorde då följande uttalande, som även kunde läsas
i tidskriften Fib/Kulturfront:
Om det är ett svenskt mord kommer
säkerhetspolisen om någon månad att täcka över det
genom att utvisa ett antal kurder med mystiska
hänvisningar till än det ena, än det andra och sprida
ut rykten via Expressen och Svenska Dagbladet om
att utvisningen nog hade med mordet att göra.
Men sedan verkar det under 1987 ha inträffat
något av en vändpunkt vad gäller Jan Guillou och
Palme-mordet. Av någon anledning valde han att i
det närmaste upphöra med sin kritiska granskning
av utredningen. I stället tycks han sedan dess ha
tagit på sig uppgiften att avfärda de personer som
vågar fortsätta att kritisera utredningen, dvs
privatspanama, som ”knäppgökar” och allt de
kommit fram till som rena ”stolligheter”. Dylika
omdömen får ju extra tyngd om de kommer från
förståsigpåare som Jan Guillou och hans gode vän,
polisprofessom Leif GW Persson.
När man läser den stora journalistens sågningar
av såväl polisspåret och, nu senast,
sydafrikaspåret, får man också intrycket att han är
myckt påläst i ämnet, ja att han t o m vet hur det
hela gått till.
Jan Guillou väljer dock inte att gå i polemik med
privatspanama, utan nöjer sig med att dels tillgripa
rena personangrepp och dels på ett raljerande sätt få
eventuella hypoteser att framstå som inget annat än
absurda.
Detta är inte seriös journalistik. Om han nu anser
att han vet bäst så kan han väl i stället bemöda sig
om att försöka vederlägga åtminstone några av de
framlagda faktauppgifterna eller, omvänt, förklara
varför han tror att gärningsmannen är just Christer
Pettersson.
När Jan Guillou under 1987 arbetade med sin
tredje bok om agenten Hamilton hade han fastnat
för just denna titel "1 nationens intresse”. 1 det
sammanhanget förklarade han i en radiointervju att
han var fascinerad av ämnet, nämligen om det
kunde finnas händelser av så allvarlig beskaffenhet
att det skulle vara nödvändigt med tanke på rikets
säkerhet att mörklägga det hela.
I romanen utvecklar författaren sedan sin
uppfattning om att vissa saker ej tål offentlighet, i
det härfallt sprängning av en sovjetisk
undervattensbas, med ett par hundra dödsoffer som
följd.
”/ nationens intresse...”
Jan Guillou har sedan satsat en hel del prestige på
att förhindra tillkomsten av en film på detta tema.
Även Ebbe Carlsson har vid ett tillfälle tillstått att
han ställt upp på den här typen av mörkläggning:
Det låg i nationens intresse att hålla tyst med det
vi upptäckt,
sade han i en intervju, med avseende på hans och
dåvarande Säpo-chefen Hans Holmérs roll i den så
kallade sjukhusaffären i Göteborg, i mitten av
70-talet.
Om det nu skulle vara så - vilket flera
privatspanare hävdar - att mordet på Olof Palme var
resultatet av en konspiration med mer eller mindre
tydliga kopplingar till den svenska statsapparaten
eller kanske till främmande underrättelsetjänster i
väst, så skulle en lösning naturligtvis få allvarliga
konsekvenser. Då skulle Sverige ”skakas i sina
grundvalar”, som Hans Holmér lär ha uttryckt
saken, utan att för den skull ha blivit pressad till att
uttrycka sig närmare.
Det vore intressant att få reda på vilken roll Jan
Guillou tycker massmedia skulle ha i ett sådant,
hypotetiskt fall, där undersökande journalister m fl
dessutom skulle ha kommit sanningen på spåren.
Så långt Henry Söderströms inlägg, här något
nedkortat. PÄLME-nytts redaktör instämmer i de
framlagda grundtankarna. Hur har Jan Guillou,
denna klart lysande journalistiska fixstjärna, sedan
1987 undgått att aktivt ge sig in i denna affär, i
stället för att avfärda journalistkolleger som
”knäppgökar”? Själv kommer jag inte ifrån
kopplingen till det socialdemokratiska Aftonbladet,
dvs just den tidning som under året för Guillous
omvändelse, 1987, satsade hela sin prestige på att
etablera Hans Holmérs falska Borlänge-alibi; se
artikeln "AB och DN fnyser" i detta nummer. SA.
10/96:11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
