- Project Runeberg -  Palme-nytt-boken / 1997 /
9

(1993-2001) Author: Sven Anér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PALME-nytt

9

Säkerhet och
Palme-mord:
ger Lingärde
unik insyn?

ULF LINGÄRDE 14.6.1995 HOS
GRANSKNINGSKOMMISSIONEN:

Sigvard Marjasin: Ja, då ber jag att få
lämna ordet till Ulf Lingärde.

Ulf Lingärde: Tack så mycket Jag
kommer att hålla ett ganska kort
anförande och sen blir det utrymme för
eventuella frågor.

När OP likviderades 1986 blev jag
lika överraskad och tagen som alla
andra. Jag kände honom inte och hade
bara träffat honom en gång 1969 då jag
var facksekreterare i Sveriges Förenade
Studentkårer. Naturligtvis följde jag
som alla andra mordutredningen i
tidningar och TV. Det gick ett år innan
jag bötjade bli betänksam över Hans
Holmérs göranden och låtanden. Jag
skrev ett inlägg om saken och skickade
det till Dagens Nyheter som mot alla
odds tog in det som debattartikel den
28 januari 1987. Det blev ett himla liv
och Holmér avgick - inte för den
sakens skull men han avgick några
dagar senare.

Det var inte mycket research bakom
denna artikel. Det var bara några
telefonsamtal till vänner och bekanta.
Jag fick exempelvis på det sättet veta
att Emma Rotschild var den enda
nyktra person frånsett TK:n (alltså
telefonkontrollen) som visste vart OP
var på väg mordkvällen. Holmér t not
11 undanhöll detta faktum för KG
Svensson som exploderade av raseri
och avgick när han fick veta det

/PALME-nytt har hos
granskningskommissionen
begärt att få ut de fyra ”noter”
som nämns i utskriften./

Jag lät mig intervjuas om den saken
i Arbetet den 30 januari /1987/ och
jag aviserade sen en debattartikel nr
två.

Nu följde en konstig tid från den 7
februari till ca den 17 februari. En
okänd men labil typ sa till mig i
telefon att jag riskerade livet. Jag bad

honom söka vård på närmaste
mentalsjukhus. Den 9:e ringer en desto
bestämdare herre hem till villan, varvid
min son Svante svarar. En röst som
inte lyssnar på Svante skriker i luren:
”Jag mördade Olof Palme, du ska också
mördas!” Mina barn som var ensamma
hemma blev rädda och låste in sig i ett
källarrum. Uppvaktningen tilltog de
närmaste dagarna mer av min familj än
av min egen person. Okända
människor följde efter barnen till
skolan, tydliga spår i snön går runt
huset två månader i följd. Min hustru
berättar en morgon när hon hämtar
tidningen i grindbrevlådan, som jag
normalt brukar hämta, att hon sett två
män stå synliga i vår trädgård. De
agerade dock inte på något sätt.

Lundapolisen ställer upp på ett
berömvärt sätt, en patrullbil surrar
ständigt i kvarteret, barnen får bärbar
polisradio att bära med sig till skolan
och de får lära sig att
direktkommunicera med
ledningscentralen, bara säg 42 från
30322 och säg var ni är så kommer vi.
Men de okända männen låter sig inte
fångas och en evakuering av hela
familjen till Småland förbereddes med
poliseskort. Men plötsligt har
förföljelsen upphört.

Polisen stormar in

Den 17 sitter jag hemma och
konfererar med två män från Span som
visserligen säger att än är faran inte
över. Men det händer inget mer. Jag
har också offentligen sagt att det blir
inte fler debattartiklar från min sida. På
årsdagen av mordet - den 28 februari
-stormar polisen in i vår villa när vi
lagar kvällsmat. På ledningscentralen
hade det hörts ett oljud i radion. Var det
inte möjligen ett barnskrik och var det
inte årsdagen av Palmes död? Snabb
utryckning till vår villa för alt kolla
lägeL Men förmodligen var det bara en
överhöming från en taxis frekvens.

När tillvaron sålunda hade lugnat sig
fattade jag ett beslut Jag beslöt mig
för att leta upp de här typerna, möta
dem i öppen strid. När jag började
visste jag bara två saker, för det första
visste jag att de säkert existerade, för
det andra visste jag att de var svenskar.
Jag kom att ägna den här saken fem år.
Så småningom förstod jag att det var
en viss menint i min första DN-artikel

som orsakat allt ståhej, näm
ligen att det verkade finnas en mullvad
i Palme-rummet. Det var en gissning,
en välgrundad gissning kanske, men
inte mer. Men den råkade vara sann. Så
småningom upptäckte jag också vem
det var.

Jag ska inte trötta kommissionen
med detaljer. Mitt arbete kan indelas i
tre skeden. Först intervjuade jag alla
säkerhets- och underrättelsekontakter
jag hade, sedan fick jag idén att
samarbeta med dejournalister som
föreföll framgångsrika. Via en enkel
byteshandel, innebärande att jag fick
del av insamlad information, ställde jag
upp som bollplank, deltog i det
journalistiska arbetet, bidrog med
bakgrundsinformation. Dessutom åtog
jag mig att skriva en del
översiktsartiklar. På detta sätt
samarbetade jag med Arbetet, DN,
Svenskan, Sydsvenskan och stundtals
även med andra tidningar som Aktuell
Säkerhet. Det tredje och sista skedet är
helt enkelt att jag när jag blev
tämligen känd i vissa kretsar intervjuar
höga chefer direkt. Folk som jag
tidigare betraktat som övermänniskor
och närmast gudar, från min horisont i
alla fall, visade sig i verkligheten vara
överdrivet vänliga och ibland nästan
kiypande. Det kändes inte bra lör mig
och var en obehaglig erfarenhet.

Hur skulle jag nu hantera all denna
information? Jag bad Birger Elmér,
som jag känner privat en smula, att
vara bollplank. Det var sålunda Birger
som myntade beteckningen P3
associerande till den italienska
frimurarlogen P 2 som var aktuell det
året En dag frågade Birger mig om jag
inte ville söka en tjänst som
dataansvarig inom
underrättelsetjänsten.

/Enligt vad Lingärde senare
omtalar var denna
underrättelsetjänst färsvarets
dåvarande hemliga
underrättelsetjänst SSI. Se
längre fram i tidningen!/

Den för dagen ansvarige som var en
självlärd gentleman skulle inom kort
gå i pension.

Birger skulle dra i de råtta
trådarna...

I så fall skulle Birger dra i de rätta
trådarna som han uttryckte det. Efter

11/97:9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:03:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/palmenytt/1997/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free