- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
I Chicago härs och tvärs

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
107

I Chicago härs och tvärs.

Chicago är en stor stad, det skall ej förnekas. I genomskärning är den vida längre än New-York. Halsted-Street, som lär vara stadens längsta gata, är ej mindre än 30 engelska, omkring 4 1/2 svenska mil lång. Men »det år litet humbug i allt», det ha vi ju kungsord på. Så också med Chicago. När man kommer utanför själfva affärscentrum, kan man på såväl de elektriska spårvagnarne som på luftjärnbanorna, hvilka i Chicago drifvas med elektricitet, medan de i New-York ännu drifvas med ånga, fara långa sträckor, som ligga alldeles obebygda, men där det fins utrymme för hela stadsdelar. Isynnerhet på sydsidan ser det glest ut, och om man ej visste, att man befann sig i världsstaden Chicago, skulle man knappt kunna tro det, så litet framträder mångenstädes karaktären af en världsstad; ofta får man ju på utkanterna se små, eländiga träkåkar.

Affärscentrum däremot med sina väldiga affärslokaler och skyskrapare ter sig storartadt och verkar imponerande. Med renhållningen och gatornas vård i öfrigt är det dock si och så i jämförelse med hvad vi äro vana vid här i Stockholm; på många ställen äro trottoarstenarne så trasiga, att man kan bryta benen af sig, om man ej ser upp. Jag hade otur att en morgon, just som jag gick ut från Hotel Windsor vid Dearborn Street, där
108
jag bodde under mitt första besök i Chicago, komma att snafva mot en sådan där trasig trottoarsten och ramla omkull, hvarpå jag åter måste skynda till hotellet för att få kläderna befriade från gatsmutsen. I de finare kvarteren, där privatbostäderna äro belägna, är det däremot snyggt; en del af avenyerna där äro belagda med asfalt; trottoarerna äro mycket breda och belagda med ljusa stenar, hvilket gör ett behagligt intryck; man skulle nästan tro sig vara på landet, inbäddade som husen äro i lummiga träd och blommande buskar.

Chicago är väl försedt med stora härliga parker, bland hvilka Washington Park och Jackson Park på sydsidan äro de största; den sistnämnda ligger utmed Michigan-sjön och blef särskildt bekant från senaste världsutställningen, som där var inrymd.

Humboldt- and Garfield Park ligger inne i staden mot vestsidan. Den som tager första priset af Chicagos alla parker är likväl Lincoln Park. Den är belägen på nordsidan och har ett det härligaste läge utmed Michigan-sjön. I parken finnas en
109
110
massa statyer af bekanta personligheter från hela världen, insjöar, där man för 5 à 10 cents kan få sig en roddtur i små trefliga, svanliknande båtar, zoologisk och botanisk trädgård m. m. Jag hade nöjet att få en åktur genom den härliga parken, och en del af staden för öfrigt med en landsman, som har egen fabrik för tillverkning af läskdrycker. I hans »surrey» -- namnet på ett litet lätt enspännaråkdon -- företog jag ett par timmars angenäm promenad. Jag besökte därvid äfven det största vattenverk, Chicago har; det är beläget på nordsidan i närheten af Lincoln Park och utgöres af en stor byggnad med ett högt torn och väldiga maskiner. Chicago får sitt vatten från Michigansjön. Några eng. mil från land har man uppfört ett stort vattenuppfordringsverk, hvarifrån vattnet i väldiga rörledningar drifves upp i vattentornet, som innesluter en stor vattenreservoar.

Chicagos kloaksystem lär vara det mäst storslagna och dyrbaraste i världen. För att icke förorena vattnet i Michigan-sjön, hvilket naturligtvis kunde få farliga följ der för stadens befolkning i sanitärt afseende, ha kloakerna intet utlopp där; i stället har man bygt en tunnel, som löper genom Illinois’ kanal ut i Missisippifloden; den är 40 mil lång och har kostat i anläggning 33 millioner dollars, öfver 122 millioner kronor.

Det från världsutställningen så mycket omtalade »Feers» stora hjul hade jag nöjet få se. Det hade nu flyttats till nordsidan och var uppstäldt vid Clerk Street, men som det ej var i gång under min vistelse i Chicago, fick jag ej nöjet göra en färd rundt på den väldiga kolossen. Att jag vid mina utfärder härs och tvärs i Chicago icke skulle underlåta att besöka den plats, Haymarket, där den af Chicago-polisen 1886 arrangerade bombkastningen ägde rum, är naturligt. Detta bofstreck sattes i scen af guldhögsamlande arbetareatplundrare och utfördes af lydiga polisverktyg för att komma åt de män, som då med kraft och allvar förde de utplundrades talan mot utplundrarne. En bomb kastades vid ett af de i de amerikanska städerna så ofta förekommande offentliga gatumötena, hvarvid några dödades, däriblaLd ett par poliskonstaplar, samt flere
111
skadades. För detta dåd gaf man arbetarnes förtroendemän skulden, och Aug. Spies, Fischer jämte flere andra häktades och anklagades som anstiftare och föröfvare af ogärningen. Aug. Spies, Adolph Fischer, Albert R. Parsons, Louis Lingg och George Engel fingo med sina lif plikta för ett brott, som polisen faktiskt hade begått. Deras oskuld har sedermera bevisats af ingen mindre än förre guvernören i Illinois, Altgeld, i en skrift, som han utgaf för att försvara sig mot de angrepp, hvarför han utsattes, då han benådade Oscar Neebe m. fl., hvilka äfven åtalades för delaktighet i förbrytelsen, men sluppo undan galgen och dömdes till 15 års straffarbete.

Haymarket eller hötorget liknar mera en mycket bred gata än ett torg. År 1889 lät staden Chicago med stor pomp och ståt uppresa ett stort monnument. (Se illustrationen å sid. 116). Det visar, såsom synes, bilden af en polis, som med handen bjuder lugn. På framsidan finnes en inskription så lydande: »I Folkets namn befaller jag fred. Rest af Chicago den 4 Maj 1889 till minne af upploppet den 4 Maj 1886».

Det är högst betecknande, att efter guvernörens manliga försvar för de af myndigheterna mördade ett fullständigt omslag i stämningen till förmån för offren inträdt inom nästan alla samhällsklasser, och det har t. o. m. haft till följd, att det å Haymarket resta polismonumentet nu flyttats bort till en liten park, Union Park, som ligger vid Ashiand- och Washington- boulevarderna; man må hoppas, att skammärket kommer en dag att försvinna äfven därifrån. Det var min bestämda afsikt att aflägga besök på Valdheimskyrkogården, där polisoffren ligga begrafna. Jag var också på väg ditut en dag i sällskap med en god vän, men då vädret var dåligt och vägen ditut är mycket lång, afstod jag därifrån.

Hustrun till den hängde Parsons, en negress, deltager lika energiskt i arbetarerörelsen nu som innan hennes man måste låta sitt lif. Jag vär en dag i hennes hem och sökte träffa henne, men hon var borta, och som min tid var mycket upptagen, fick jag ej tillfälle göra om besöket. Den benådade Oscar
112
Neebe, som satt inspärrad flere år på hårdt straffarbete, hade jag däremot nöjet att träffa. Han har saloon och matservering på sydsidan å Asland avenue 40, 29. Affären såg ut att gå bra, ty där var fullt hus. Efter en kvarts timmes samtal togo vi afsked af hvarandra. Neebe hade läst om min ankomst till Amerika och om arbetarerörelsen i Sverge; han kände mig till namnet och uttalade sin förhoppning och önskan om, att jag måtte lyckas vinna många landsmän i Amerika för arbetarerörelsen, samt önskade äfven partiet god framgång här i Sverige. Ett löfte, som jag gaf att på återresan åter aflägga ett besök hos honom en afton, såg jag mig icke i stånd att uppfylla; alla mina kvällar då voro upptagna af möten.

Iden beryktade Pullmausstaden var jag äfven. Den ligger på sydsidan af Chicago, långt ute bortom den 110:de gatan; den har 12,000 invånare, som alla arbeta på de Pullmanska verkstäderna; det bör dock anmärkas, att flere arbetare icke bo i Pullmansstaden. Det var en söndag jag var därute och höll därvid äfven ett möte i närheten. Där träffade jag en mängd bekanta från skilda trakter af Sverige.

Staden var ren och försedd med trefliga, i villastil byggda, arbetarebostäder, det skall villigt erkännas; men det låg på samma gång något tryckande öfver det hela, ungefär som när man en helgdag besöker en straffanstalt. Hvart innebyggarne tagit vägen, vet jag ej. Antingen måtte de ha legat inne och hvilat sig för att hämta nya krafter till slafarbetet dagen därpå eller också måtte de ha utvandrat för dagen, ty i hela staden mötte eller såg jag ej mera än på sin höjd ett tiotal personer. Jag vet mig aldrig förut ha varit i ett samhälle med öfver 12,000 själar, där jag sett så litet människor ute. Inga lekande, glada barn syntes till ute å gatorna eller å de öppna platserna, inga promenerande, unga, glada män och kvinnor; hela staden var som utdöd. 1 verkstäderna tillverkas som bekant de så luxuöst inredda Pullmanska passagerare- och sofvagnarne, som Pullman konstruerade för de amerikanska bantågen och hvarpå han förtjänade millioner; dessutom tillverkas 50 à 70 lastvagnar pr dag.
113
Arbetarne ha från 15 cents (55 öre), till 25 cents (92 öre) pr timma. Det stenrika bolaget, hvars aktiekapital beräknas utgöra öfver 100 millioner dollars, och som eges af 12 personer, har äfven verkstäder i Denver, Colorado, St. Louis och Buffalo. Pullman, som var en selfmade man, afled för några år sedan och efterlämnade en förmögenhet af öfver 35 millioner dollars, hvilka han testamenterade till sin hustru och dotter. Sina två söner däremot, hvilka lära vara ett par slösande och utsväfvande sällar, gaf han ej mer än en lifränta af 5,000 dollars om året.

Liksom många andra amerikanska mångmillionärer ville Pullman gå och gälla för en stor filantrop och arbetarevän! Hans arbetarestad är ock ett uttryck för denna fåfänga att spela välgörare och beskyddare. Han var patriarken, hans arbetare hade endast att utan den ringaste protest underkasta sig hans vilja och beslut, de behandlades kort sagdt som omyndiga, tills de ej längre funno sig däri och tålamodet en gång brast.

För att realisera sina patriarkaliska planer byggde han icke allenast den ryktbara staden, där allt skulle dansa efter hans pipa, utan lät äfven uppföra en stor palatsartad byggnad hvari inrymdes postkontor, apotek, teater, handelslokal, bostäder för läkare samt möteslokaler för arbetarne. Där få behandlas alla möjliga frågor utom politiska, försåvidt det ej gäller uttalanden till förmån för det republikanska partiet, för det »samhällsbevarande» system, som ännu sitter vid makten i den stora republiken och som tack vare de rikliga pänningmedel, som stå till dess förfogande, samlar omkring sig och besticker allsköns samvetslöst skojarpack.

Men Pullman gick ännu längre. Han lät äfven bygga en stor, ståtlig kyrka, och där ville han samla alla religiösa, alla sekter så att säga under en hatt. Kyrkan skulle omväxlande stå öppen för lutheraner och katoliker, reformerta och kväkare, baptister och metodister och hvad de nu allt heta dessa religiösa sällskap, som hvar för sig påstå, att de, just de allena vandra den rätta vägen till saligheten.

Här visade han sig, som man ser, mycket klok och tolerant,
114
men gaf ock upphof till stridigheter. De olika sekterna lade dagen den största ofördragsamhet inbördes; hvar och en gjorde anspråk på att få uteslutande för sin räkning begagna kyrkan, och då Pullman icke ville gå in härpå, började den ena sekten efter den andra timra ihop små särskilda gudshus åt sig och sina gudar, och nu står Pullmans kyrka öde och tom. Som det gick med kyrkan, har det äfven gått med hans församlingshus för arbetarne; den »samhällsbevarande» politik, som Pullman sökte främja, tilltalade helt naturligt icke hans arbetare; de enda, som besöka dessa lokaler, äro några förmän och en och annan krypare, som hoppas därigenom bli uppmärksammad och framsparkad till köttgrytan i det Puilmanska paradiset. De andra ba sina egna själfständiga föreningar och egna lokaler utanför Pullmausstadens område.

Pullman, påstås det, dog i förargelse öfver att se sitt stora filantropiska verk omintetgjordt genom »arbetarnes halsstarrighet!», såsom han uttryckte sig.

Vi ha många sådana som Pullman rundtom i våra modärna kapitalistsamhällen. Skada blott att de ej kunna lära sig förstå, att lika säkert som det barn, som lärt sig gå, afvisar den hand, som söker stödja det, lika säkert skola människor, som lärt sig förstå och uppskatta sitt människovärde, icke låta andra bestämma öfver sina handlingar och framför allt aldrig låta leda sig af andra än dem de sj älfva valt och skänkt sitt förtroende. Skada att somliga ha så svårt att fatta denna enkla sanning.

Det fins i Chicago en svensk, som tack vare en del af den servila svenska tidningspressen och på grund af sin rikedom -- han lär vara den rikaste svensken i Amerika -- nästan blifvit gjord till en liten gud, nämligen trädgårdsrnästare Pettersson å Rose Hill. De af våra landsmän i Chicago, som känna »Rose-Hill-gubben», och de äro rätt många, veta emellertid, att han är allt annat än en gud, utan fastmera en girigbuk och arbetarplågare af värsta slag. Det påstås t. o. m., att gubben icke är riktigt klok; girigheten lär på senare tiden ha börjat omtöckna hans förstånd. Fn stor del af den rikedom, han samlat, ha
115
nyanlända svenska arbetare fått slita ihop åt honom; obekanta som de i början varit med förhållandena och med språket, ha de narrats, ofta genom svenska läsarekolportörer, hvilka äfven tjänstgöra som agenter för anskaffande af billig arbetskraft, att taga anställning hos honom och arbeta för mindre än halfva den vanliga lönen. Då Pettersson drifver trädgårdsskötsel i stor skala samt äfven lär ha allt trädgårdsarbete på Rose Hill-kyrkogården, hvilket kräfver en massa arbetare, har han således haft dubbel profit på sin underbetalda arbetskraft.

Af en bekant blef jag en dag visad på den lille guden, då han i en vagn, lastad med grönsaker, kom åkande på gatan; han kör själf omkring med sina trädgårdsalster. Han liknade allt annat än en gud, där han satt hopkrupen i vagnen, fastmera såg han ut som en verklig typ för en gnidare, det var mitt intryck af den »store» mannen. Skulle någon finna, att jag här gått illa åt millionären på Rose Hill, så vill jag tillägga, att jag endast relaterat de omdömen, jag hörde fällas om honom bland alla de landsmän, jag under min vistelse i Chicago kom i beröring med, och det var icke blott arbetare utan äfven en del andra.

En annan mera remarkabel svensk, som äfven är bosatt i Chicago, är den från Smithska ringrörelsen på 1880 talet sorgligt bekante tapetseraren N. F. Johansson. Han har en liten affär i Evanston, som ligger några mil utanför Rose Hill. Under senaste tiden har han åter begynt göra i politik och lär vara ett stort ljus i »Svenska nationalföreningen», en svensk konservativ förening i Chicago. Men sitt gamla kända hederliga! namn har han utbytt mot ett annat och kallar sig nu Eriksson. Få se, om han har bättre tur i Amerika. Det är ju alls ej omöjligt, att han lyckas, ty ännu är det landet humbugens land par préference.

I ingen af Amerikas städer föröfvas så många mord och rån som i Chicago. På ljusa dagen och på gatorna rånas folk; ja, det hände t. o. m. under min vistelse i Chicago, att en spårvagnskonduktör rånades inne i spårvagnen. Men så är också staden en samlingsplats och tillflyktsort för förfallna individer och tvifvelaktiga existenser icke allenast från Nord-Amerikas stater utan
116
117
från alla världens länder. Där gäller det mera än annorstädes i Amerika att vara på sin vakt och ha ögonen med sig. Då Chicago har en så väldig utsträckning -- man kan ju fara i timtal i en riktning på de elektriska spårvägarne och ändå befinna sig i Chicago -- då där vidare finnas stora öppna sträckor, som äro mycket glest bebyggda, samt en labyrint af gångar och passager utbreder sig under järnvägar och broar, erbjudande utmärkta tillhåll för slöddret, så kunna förbrytarebanden lätt välja sina offer, öfverfalla och utplundra dem.

Chicago har liksom New-York sin »svenska bondgata». I den sistnämnda staden är det Atlantic Avenue i Brooklyn, som svenskarne gifvit detta namn; i Chicago har Chicago Avenue fått samma benämning; där kan man också få höra svenska talas såväl ute på gatorna som i de flesta affärerna och saloonerna, hvilkas innehafvare också oftast äro svenskar och där kan man träffa en hel del landsmän, hvilka -- det synes på dem -- misslyckats i den stora republiken.

De otaliga striderna mellan privatkapitalet och de i dess sold stående myndigheterna å ena och de stora arbetareorganisationerna å andra sidan utkämpas på det hänsynslösaste rundtom i Amerika, men ingenstädes med sådan kraft och bitterhet som i Chicago. Se här ett prof! För 4 à 5 år tillbaka beslöts, att ett nytt posthus skulle uppföras i Chicago. Statens regering, the governement, uppdrog åt en entreprenör att uppföra detsamma. För tre och ett halft år sedan begynte arbetet på byggnaden, och då jag var där sistlidne november, var endast grunden lagd och järnstommen rest. Orsaken till att arbetet icke längre fortskridit i ett land, där man bygger upp en några och tjugo våningar hög skyskrapare på ett par, tre månader, är den, att den entreprenör, med hvilken styrelsen afslutat kontrakt, försöker arbeta med »scabs» -- strejkbrytare. En kort tid efter det arbetet påbörjats, kom han nämligen i strid med byggnadsarbetarnes organisationer, och sedan dess har han satt sig före att stuka till dessa mäktiga organisationer -- med hvilket resultat visar posthusbyggnadens skelett, som han under
118
de tre år, striden mellan honom och organisationerna pågått, icke lyckats få »öfverdrag» på. Myndigheterna blunda för alla de våldsbragder, som arbetsköparnes legohjon och de af dem så omhuldade »scabs» begå mot de organiserade arbetarne. Sålunda blef i fjol en »unionman», fackföreningsmedlem, nedskjuten af en strejkbrytare, men vederbörande myndigheter togo ingen notis därom. Den mördades organisation måste själf vidtaga åtgärder för att få mördaren fast och dragen till ansvar. I massa spreds nu mördarens porträtt med därå tryckt berättelse om mordet samt uppmaning till alla och en hvar att lämna upplysning om, hvar han befunne sig. Jag erhöll äfven ett sådant kort, men jag skall uppriktigt tillstå, att jag icke sökte uppspåra mördaren, och om jag träffat på honom, hade jag bestämdt, i stället för att befordra honom till laga näpst, bedt honom sätta sig i säkerhet. Lika mycket som jag hatar att se någon ett hufvud kortare, hatar jag att se någon dingla i en galge, hvilken person det vara må.

Medan jag var i Chicago, nedsköts en verkmästare på en snickerifabrik, som förklarats i blockad. Då verkmästaren åtagit sig det mindre hedrande uppdraget att värfva strejkbrytare, sträcktes han en morgon till marken af en revolverkula, då han var på väg till fabriken. En af de arbetare, som arbetat å fabriken, innan den blockerades, misstänktes för att ha skjutit honom. Nu var polisen icke sen att sätta sig i rörelse för att få tag i den förmenta brottslingen, men efterspaningarne tycktes bli fruktlösa. Som man häraf kan finna, göra myndigheterna i det stora landet i vestern samma gårdvar-tjänst åt kapitalistintressena som här hemma, men det är den stora skilnaden, att i Amerika har folket makt att, när det endast vill, ändra den bestående ordningen. När Amerikas arbetareklass lärt sig att uppträda lika samlad och enig vid valen som under de ekonomiska striderna mot hänsynslösa arbetsgifvare, kan man med säkerhet motse en snabb och radikal omgestaltning till det bättre för det arbetande folket.
119

Oaktadt Chicago af alla Amerikas städer hyser det största antalet bofvar och industririddare, och oaktadt staden är uppbyggd i en sumphåla ute å prärien, trifs man där likväl. Åtminstone var så fallet med mig -- hvarför, har jag ej klart för mig, men kanske var det därför, att Chicago är den mäst »amerikanska» af alla Amerikas städer. En underlig stad för öfrigt, som, ehuru den ligger omkring tusen eng. mil midt inne i landet, likväl är världens tredje sjöstad. Detta låter som en saga, men är icke desto mindre sant. Hela Chicago är för öfrigt en enda stor, underlig saga.


The above contents can be inspected in scanned images: 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/palmtrip/chicago.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free