- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
En natt på Hudsonfloden

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Brooklynbron nattetid.

En natt på Hudsonfloden.

Sedan vår färja lagt bi vid flodångaren, kommenderades vi att gå ombord å densamma. Kvinnorna och barnen fingo sina logement i hytter och salonger å öfre däck. Sedan blef det de manliga passagerarnes tur. Vi instufvades en trappa ned och å mellandäck och hade ej väl kommit ombord, förrän vi inlåstes, så att vi icke kunde komma ut ens å det promenad-däck, som å mellandäck gick rundt om flodångaren. Tjänstemännen, som voro med oss, togo genast sin tillflykt inom en med järngaller försedd hall. Huruvida det skedde, för att de skulle sätta i säkerhet sina värda personer mot öfvervåld, vet jag ej, men det skulle ej alls förvåna mig, ty de hade redan på de timmar, vi haft med dem att skaffa, hunnit göra sig allt annat än omtyckta, tack vare sin brutalitet. Det öfverläts till oss att inrätta oss, bäst vi kunde, nere i våra logement, och där nere blef ett värre lif, som var allt annat än trefligt. Största delen af italienarne visade sig vara ett riktigt pack. Till hvarje sängplats var antagligen en filt, men de skyndade sig att lägga embargo på alla filtarne, så att många blefvo utan. Man måste låta sig nöja därmed, då det hvarken fans ordning eller ordningsman, och ville man undvika spektakel och stryk, var det bäst att låta italienarne hållas. Då vi endast voro åtta skandinavier, däribland sex äldre män, kunde vi intet uträtta mot den öfverväldigande majoriteten bråkmakare. Jag och minst ett 30-tal fingo vara utan filtar, ja, det fans ej ens sängbritsar till alla, utan en hel del fingo placera sig på golfvet och å trapporna. Det var vid 7-tiden på aftonen, vi inburades. Det var då helt mörkt där, och då nätterna äro ganska kalla i Amerika, måste man alltså bereda sig på en mindre treflig natt. Därtill kom, att man kände sig både hungrig och törstig. Törsten kunde man få stilla med isvatten, det enda som fanns att tillgå, i en stor tunna, som placerats å det innerst liggande mellandäcket. Hvad skulle jag ej velat betala för en god smörgås med dito öl och lilla supen, och hvad jag förargade mig öfver, att jag ej försett mig med litet extra proviant å emigrantångaren, innan jag lämnade den! Men hvem kunde väl ana, att man skulle underkastas en sådan behandling precis som en fånge, innan man finge beträda den »fria» amerikanska jorden!

Dagens alla motiglieter, hunger och törst, höll ett ögonblick på att alldeles göra slut på mitt annars så goda humör; tobak hade jag, och det var då väl, ty eljes hade det varit ändå värre. När jag sett på eländet därnere en stund, tände jag min pipa och gick upp å mellandäcket; genom ett fönster hade jag en härlig utsikt öfver hamnen och Frihetsgudinnan. Hon stod där ute så stolt och majestätisk med sin fackla, hvars elektriska sken upplyste hamnen vida omkring. Hvilket hån! tänkte jag. Från den gamla världen med dess förtryck och utplundring ha vi alla, som befinna oss här på denna skröpliga, kasserade Flodångare, kommit hit med ljusa, glada förhoppningar, och så har man icke väl fått med den fria republiken att skaffa, förrän man behandlas värre än en brottsling och får både hungra, törsta och frysa. Vacker fristat! tänkte jag.

Rättvisligen skall dock erkännas, att de amerikanska myndigheterna, som ha med invandrarne att skaffa, ha ett ofantligt arbete, då vissa dagar kunna anlända en 3- à 4,000 emigranter. Men den behandling, som kommer de emigranter till del, hvilka som vi skulle undergå en extra besiktning, var så upprörande, att det ej kan försvaras. Att proppa in flera hundra personer i ett gammalt skeppsskrof och låta dem både frysa och svälta är en skam för den stolta amerikanska nationen och kan icke nog skarpt klandras, tills en ändring till det bättre inträder. Och det skulle i sanning vara intressant att få klart för sig, om det behandlingssätt, som kommer dessa för efterbesiktning kvarhållna till del, är den amerikanska regeringen bekant och sker med dess vett och vilja. Kanske är det odugliga ämbetsmän, som stå i spetsen för »The Barge Office?» I förra fallet är det för regeringen en skam, som återfaller på nationen, i senare fallet böra de odugliga ämbetsmännen skyndsamt aflägsnas och ersättas med personer, som bättre förstå att behandla folk mänskligt och humant, om det än - i de flesta fall såsom här - är fattiga personer.

Och hvarför satt jag inspärrad här? Jag hade varit nog försiktig att taga ut pass, hvarigenom jag legitimerade mig och som berättigade mig att resa i Nord-Amerika i fyra månader. Pängar fattades mig ej. Med hvad rätt behandlades jag då på detta sätt och uppehölls på min resa? Är den svenska regeringens anseende ej större, än att ett af våra myndigheter utstäldt pass utan vidare kan ignoreras? Stackars land och arma folk, som skall styras af personer, hvilka icke bättre förstå att hålla ditt anseende uppe!

Dessa och andra reflexioner gjorde jag, medan jag denna afton stod inburad å en gammal flodångare å Hudsonriver, rökande min pipa och betraktande Frihetsgudinnan och det rörliga lif, som härskade på floden. Oafbrutet ilade förbi ångslupar, ång- och segelbåtar samt de väldiga ångfärjorna, karaktäristiska genom sitt å öfre däckets tak synliga maskineri af häfstänger, liknande armarne å en brandspruta.

När jag åter kom in i logementet, hade det blifvit lugnt; en del hade redan insomnat; jag gick också till kojs, men sofva kunde jag ej; jag frös, så att jag började känna mig helt illa till pass. För att ej ådraga mig en allt för stark förkylning måste jag ofta upp under natten och promenera mig varm. Men äfven efter denna natt kom en morgon.

Vid 6-tiden på morgonen purrades vi, vid 7-tiden kom en färja och af hämtade oss. Morgonen var kall. De flesta, både unga och gamla, hade bonat och byltat om sina kroppshyddor, så godt de kunnat, men ändå stodo vi där huttrande af köld under öfverfärden till »Uggleboet», dit vi snart anlände för att åter instufvas i de järngallerförsedda burarne. Vid 9-tiden kom en person in och frågade på svenska, om det fans några skandinavier. Utom mig och min son voro vi 6 män och en kvinna - en medelålders enkefru från Helsingborg, hvilken skulle till en dotter, som var bosatt i Brooklyn; den stackars frun hade, som vi, måst tillbringa natten å flodångaren bland en hel del italienska och ungerska kvinnor och barn; då de voro allt annat än renliga af sig, hade hon utstått mycket obehag. När vi jakande besvarat frågan, tillspordes vi, om det var någon som önskade afsända telegram till någon bekant. Jag hade redan dagen förut sändt ett telegram, men afsände nu ett till. Då jag sökte få reda på, hvarför vi underkastades en så hård behandling, samt huru länge vi hade utsikt att få sitta där, upplyste man mig om, att det var emigrantlagen, som var så sträng, isynnerhet mot äldre. Men då jag omtalade för tjänstemannen i fråga, att jag hade pass, samt visade honom det, uttalade han sin förvåning öfver det behandlingssätt, som jag utsattes för, samt lofvade att komma igen på eftermiddagen och, om jag till den tiden icke hade blifvit fri, närmare med mig öfverlägga om hvad som borde åtgöras.

Han hade ej väl aflägsnat sig, förrän en annan svensk inkom i »buren»; det var en läsarekolportör, anstäld vid svenska emigranthemmet. Han berättade oss bl. a., att detta »hem» hade fått tillstånd att om kvällarne få taga ut skandinaviska kvinnor, hvilka liksom vi icke strax fingo landstiga, och logera dem i herberget mot att de »garanterade» för dem och återlämnade dem i »Uggleboet» om morgonen. När jag pekade på enkefrun från Helsingborg och frågade honom om orsaken till att de ej hade tagit henne ut, så att hon sluppit tillbringa natten ombord å flodångaren bland smutsiga italienska och ungerska kvinnor och skrikande barn, samt tillade, att det kanske endast var yngre kvinnor, kolportörerna å emigranthemmet intresserade sig för, blängde han på mig lika ilsket som läsarprästen Rörlund på sin rival Tönnesen i Ibsens »Samhällets pelare», och försvann så fort sig göra lät ut ur vår bur.

Vid 12-tiden blef mitt namn uppropat. Äntligen tänkte jag, slår befrielsens timme! Jag hänvisades ut i en korridor, där jag fick stå tillika med en del andra i öfver en timmes tid, innan jag kom fram för den nämnd eller domstol - hvad den nu skulle kallas - hvilken hade att afgöra om jag skulle få fortsätta in i det stora landet. Inför nämnden skulle jag först svärja på att jag talade sanning, d. v. s. tolken svor för mig. Jag hade bara att hålla en hand upp, men det blef sagdt mig, att om jag icke talade sanning, så toge hin mig för den ed tolken aflagt. Därpå började examinationen, och den gick både hastigt och lustigt. Sedan jag förhörts, inkallades hr Skånberg, »Palm-komiténs» sekreterare, hvars adress jag uppgifvit och till hvilken jag afsändt telegram; efter ett kort förhör med honom fick han ett kort eller lejdebref, hvarigenom jag erhöll tillstånd att landstiga. Några minuter därefter hade jag och min pojke, eskorterade af vännen Skånberg, snart nöjet trycka händerna på och välkomnas af några vänner, hvilka gått och väntat sedan kl. 9 på förmiddagen samt hela föregående dag.

Sedan välkomsthälsningarne voro undanstökade, var det första jag gjorde att aflägga ett besök å en »saloon», för att där rekreera mig efter de motigheter, jag varit utsatt för, sedan jag lämnade emigrantångaren; det kunde så innerligt väl behöfvas, och hoppas jag, att ingen af mina läsare missunnar mig detta.


The above contents can be inspected in scanned images: 38, 39, 40, 41, 42

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/hudson.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free