- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
Inseglingen till New-York, Emigranternas landstigning

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Vid New-York med gamla Castle-Garden [nuvarande Akvarium].

Inseglingen till New-York. - Emigranternas landstigning.

De sista dagarne af resan gick allt sin vanliga gilla gång; det enda, som orsakade någon liten omväxling i lifvet om bord var, när det rapporterades, att något af hafvets vidunder, en hval e. d., var synlig, eller då någon ångare passerade förbi, då blef det rusning upp på däck för att se och beskåda undren. Någon hval fick jag aldrig nöjet att se; flera voro under resan synliga, men innan jag erhöll meddelande därom, hade de filurerna städse passat på att försvinna. Det är förvånansvärdt, hvad en sådan liten företeelse kan ge anledning till ändlösa samtal och diskussioner; man känner sig i de ögonblick, man står och betraktar en seglare eller ångare, liksom nöjdare, gladare, mera uppsluppen, trygg och tillfreds. Man ser och vet, att man icke befinner sig ensam på det oändliga hafvet; det känns precis som när man på en längre resa träffar en gammal bekant.

FRIHETEN UPPLYSANDE VÄRLDEN.

Detta storartade monument, af Bartholdy, skänktes af franska regeringen till amerikanska folket som en gärd af tacksamhet, kärlek och respekt, samt äfven som en påminnelse om det vänskapliga förhållande, som existerar mellan de två största republikerna på jorden.

Frihetsfacklan, som hålles i den högra handen, tändes med elektriskt ljus. Piedestallen, å hvilken statyn är placerad, byggdes af frivilliga medel, hopsamlade af New-Yorks-tidningen World.

Statyn står på Bedloes-ön, som ligger vid inloppet till New-York.

På söndag afton den 16 September begynte vi få landkänning; vi kunde icke se land, därtill var det för mörkt, men fyrarne blefvo synliga, och allt efter som vi kommo närmare kusten, framträdde allt skarpare återskenet från Long Island och jättestaden. Vid 9-tiden på aftonen fingo vi lots om bord, och strax utanför Sandy Hook kastade vi ankaret. Den kvällen drogo nog de flesta passagerarne en lättnadens suck. Det osäkra, som hvarje resande under en färd öfver Atlanten går till mötes, var nu öfver; och för de många, som för första gången gjorde resan samt nu om endast några timmar skulle landstiga i den nya världen och där gå okända öden till mötes, för de allra flesta af dessa kändes det nog underligt. Man kunde läsa det i deras anleten. Skulle de ljusa, glada förhoppningarne, som nog de flesta hade om att lyckas skapa sig bättre ekonomisk ställning, än hvad som hembydden haft att bjuda dem, gå i fullbordan, eller skulle dessa deras förhoppningar grusas? Hvem vet? På måndags morgonen voro vi alla uppe mycket bittida, där borstades, packades och gjordes toilette i det oändliga. Nu skulle vi inom kort skiljas, vi alla som snart i 10 dygn lefvat och bott som kamrater, så att säga som en familj, för att på skilda platser i det stora, vida landet brottas med lifvet och dess besvärligheter. Händer trycktes, och afskedsskålar druckos, notabene af dem, som hade något kvar af den våta provianten; de var dock ej många, som varit så omtänksamma; de andra fingo vara utan, ty i dag, sista dagen, öppnades ingen »bar» eller restaurant.

Det rådde äfven ett ovanligt lif uppe på däcket, allting skulle ordnas till landstigningen, ångvincharne arbetade, järnkättingarne rasslade, förtöjningskablarne ordnades, det var ett lif och en brådska hvart man vände blicken.

Ankaret lättades, och ångaren gled åter stolt och majestätisk mot målet. Nu upp på däck för att taga den nya världen med dess jätte-metropol i skärskådande.

Vi kunde nu se land, ångbåtar, segelfartyg och segelbåtar, stora och små, foro omkring i alla riktningar. Länge fingo vi dock icke njuta af det härliga skådespelet. Cymrik stannade, en ångbarkass kom och lade bi, medhafvande läkare och ämbetsmän, som gingo om bord för att visitera och efterse, om alla voro friska. Alla emigranterna fingo order att gå ned å mellandäck för att undergå visitation, hvilken endast bestod i, att hvarje passagerare fick gå förbi embetsmännen. Då denna »ceremoni» tog en lång tid, gick man förargligt nog miste om en hel del af den imposanta anblick, som inseglingen till Great New-York erbjuder. Jag fick likväl taga sundet mellan Long Island och New Jersey med sina fästningsverk i betraktande. Och vi hade ej gått långt, förrän jättestaden framträdde för våra häpna blickar. Här till höger ligger Governor Island med den gamla fästningen Castle William och fort Columbus, litet längre. bort ha vi Brooklyn med sin kolossala jättebro, den största i världen, (se närmare illustrationen), och rakt framför oss ligger det inre New-York med sina »skyskrapare» - ända till trettiotvå våningars hus, hvilka sågo ut som verkliga vidunder. Så till venster Bedloes Island, på hvilken lilla ö Bartholdis verk, Frihetsgudinnan, stolt och majestätiskt reser sig. Det är, som illustration visar, en kvinnofigur. Facklan, som statyn bär i högra handen, bildar en fyr och huru starkt dess ljus är, därom kan läsaren göra sig en föreställning, då han får höra, att facklans sken synes öfver 100 engelska mil (cirka 16 svenska) ut öfver Atlanten.

Hvilket oerhördt lif utvecklar sig icke, ju längre vi kommo in i hamnen! Stora, ståtliga färjor, riktiga vidunder, ila härs och tvärs, alla fullastade med passagerare, en del föra om bord hela järnvägståg. Å alla sitter högt uppe öfver däckets tak en väldig, förgyld örn med utbredda vingar, Nord-Amerikas Förenta Staters vapen.

Nu äro vi inne i North river eller den norra armen af Hudsonfloden. På venstra sidan ha vi New Jersey med dess centralbangård och något längre uppe vid floden på samma sida ligger den stora Pennsylvania-stationen. På högra sidan ha vi den väldiga metropolens dockor; här ligga äfven de flesta utvandringsliniernas dockor. Allt längre gå vi upp i floden, och vid dockan 48 och 49, som tillhöra Hvita Stjärnlinien, lägga vi bi.

Midt emot på andra sidan ha vi Hoboken samt »North German Lloyds» dockor, hvilka sistlidne sommar brunno upp, och hvarvid så många människolif gingo förlorade. Att få den väldiga kolossen Cymric in i dockan har sig ej så lätt; icke mindre än tre stora bogserare måste hjälpa till. Nu äro vi änt- ligen inne, och landstigningen skall snart begynna. Jag har ej, sedan vi lämnade Liverpool, gifvit vidare akt på, hur stor Cymric egentligén är. Nu kan jag ej undgå att lägga märke därtill och reflektera deröfver. Från tjänstemännen och hamnarbetarne, som stå nere i de väldiga packhusen och upp till öfversta däcket, där jag befann mig, var det minst 6 à 7 meter, och hela den stora dockbassängen upptogs af ångarens väldiga skrof. Att så tänka sig, hur Atlantens vågor kastade denna koloss hit och dit som en boll, samt hur ofta vågorna slogo upp öfver den under den storm, vi redo ut, då vi passerade Newfoundlandsbanken.

EMPIRE-(KEJSARE-)BYGGNADEN, en af New-Yorks »sky-skrapare». En ändå högre, som jag senare såg, på ej mindre, tror jag, än 32 våningar, presenteras nästa häfte.

*

Nu är det klart till landstigning. Hvilken brådska att komma först i land! Det blir trängsel och oväsen; det tager en rundlig tid, innan alla emigranterna, som denna resa endast är något öfver 800, hunnit i land med sitt handbagage.

Det första, som slog mig i näsan, när jag beträdde nya världens bräder - dess jord skulle det ej bli mig förunnadt att ännu på ett och ett halft dygn beträda, - var en stark löklukt från en hel skeppslast lök, som låg uppstaplad, strax vi kommo in i det väldiga packhuset. Och hvilken lök! Dess storlek gaf en aning om växtligheten i nya världen.

Syndikatbyggnaden, en »skyskrapare» på 32 våningar.

De första, som togo emot emigranterna, voro liniernas agenter och tulltjänstemännen; det gestikulerades, kommenderades och skreks på många tungomål, och det blef ett lif, ett knuffande och springande hit och dit, en fullständig babylonisk förbistring. Så hade hvar emigrant att taga reda på sina koffertar och kistor, som varit nedstufvade i lastrummen, allt efter som de kommo upp och i land; det var ej ett det lättaste arbete. Hade man så äntligen funnit sina saker, skulle repen, som voro slagna om kofferterna och kistorna, lossas, allt skulle öppnas och efterses af tulltjänstemännen; det tog tid allt detta. Var man bland de lyckliga, som sluppit vänta allt för länge, innan man fick det undanstökadt, så hade man tid att ta en öfverblick öfver ställningen; den var för en del allt annat än treflig, besvär och förtretligheter begynte för många redan vid landstigningen; en del kunde icke hitta sina kistor och koffertar, andra åter hade fått dem mer eller mindre ramponerade. Nu blef det tjut, gråt och bannor. Där satt ett par gamla makar från Halland, hopkrupna på sina kistor; de voro på väg till Visconsin, till en son. De sågo sorgmodiga och bedröfvade ut i allt detta virrvarr, och det var ej underligt; de hade ju hela sitt lif varit på landet, några mils omkrets hade varit hela deras värld; och så nu på gamla dagar komma ut på en sådan lång resa med alla de besvärligheter och förtretligheter, som vid resor ovana utsättas för såsom emigranter, innan de hinna till bestämmelseorten. Nästan värst är det dock för dem, som ha många barn. Här satt en 40-årig hustru med 4 barn, det yngsta var endast 16 månader gammalt; hon skulle till Syd-Dakota till sin man. För två år sedan hade han varit hemma på besök ett halft års tid. Dessförinnan hade han varit i Amerika i 6 år och nu omsider lyckats samla så mycket pängar, att han kunde taga hustru och barn till sig. Barnen gräto, hustrun grät, hon kunde ej finna sina kistor, och nu satt hon där förtviflad och handfallen. Hon kunde ej komma från barnen. Jag erbjöd mig att hjälpa henne och med största pojken som ciceron - han kände nämligen igen kistorna, bara han fick syn på dem, sade han - begaf jag mig ut på spaning. Efter en half timmes letande bland ett tusen koffertar och kistor kröntes slutligen våra gemensamma ansträngningar med framgång, och jag kunde till ägarinnans glädje inrapportera det lyckliga resultatet.

Äntligen voro vi klara till afmarsch; det var vid 1-tiden på eftermiddagen, och alla gladde vi oss öfver, att vi nu snart skulle få taga den nya världens jättestad i närmare skärskådande; därpå blefvo dock jag och flera med mig till en början grundligt bedragna. Vi stäldes upp i numrerade afdelningar, allt efter det land, vi voro ifrån och den plats, därifrån vi kommo; det var nödvändigt för att kunna hålla reda på alla dessa människor. Jag och min son, som medföljde mig på resan, kommo att tillhöra 12:te afdelningen, och numret skulle bäras synligt på bröstet eller i hatten. En af agenterna från linjen öfvertog kommandot och, i det han steg upp på en stor kista, kommenderades afdelning efter afdelning att marsehera ut och ombord på en färja, hvilken var med rep indelad, så att hvarje afdelning hade sin plats att vara uti. Sedan vi alla instufvats å färjan, bar det i väg till »The Barge Office» eller »Uggleboet», som vi kallade det, och för hvilket namn det äfven gjorde skäl.


The above contents can be inspected in scanned images: 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/inseglin.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free