- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
En svensk lifstidsfånge

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

En svensk lifstidsfånge.

I Minnesotas statsfängelse i Stillwater befinner sig sedan 1895 en svensk vid namn Claes Blixt, som för mord å en miss Ging dömdes till lifstids straffarbete. Jag skall här i korthet omtala de med detta mord förknippade omständigheterna, hvilka äro af stort psykologiskt intresse och åter lämna ett bevis för, att människor finnas, hvilka, när det gäller mammon, icke rygga tillbaka för något brott.

I Minneapolis bodde 1894 en gammal f. d. affärsman, W. Hayward, som dragit sig tillbaka från affärerna och nu ägde ett stort hus benämndt »Ozark Flats». Hayward var välbärgad utan att dock kunna sägas vara, hvad man i Amerika kallar rik, ty då skall man minst vara ägare af några millioner. Blixt hade anställning i »Ozark Flats» som maskinist. Hayward hade två söner, af hvilka den ene, Harry, några och tjugo år gammal, var ogift och bodde hemma i faderns hus, där han hade sin egen våning. Det var en odugling, en utsväfvande lätting, som fördref dagarne på supning, spel och flirt med Minneapolis' och S:t Pauls allmänna kvinnor. Denne moraliskt genomfördärfvade och samvetslöse bof innästlade sig äfven hos en några och trettio års kvinna, miss Ging, som dref egen damskrädderiaffär i Minneapolis, och hycklade kärlek till henne. Det var på sommaren 1894. Bl. a. lofvade han henne äktenskap, men för att gifta sig med en så rik herre, som han var, inbillade han henne, att hon måste betydligt utvidga sin affär. Han vore nog rik, såsom hon ju visste, men förrän fadern dog, disponerade han icke själf öfver sin förmögenhet; dock skulle han nog skaffa henne pängar ändå o. s. v. Slutligen föreslog han henne att lifförsäkra sig. Hon följde hans uppmaning och lät lifförsäkra sig i två bolag, i det ena för 10,000 dollars. Assuranserna lurade han henne sedan att transportera på sig mot löfte, att han skulle skaffa henne pängar till utvidgning af affären. Och Miss Ging, den stackars förälskade kvinnan, för hvilken ingen större lycksalighet fans än att äga denne, henne så ovärdige man och lätting, trodde allt hvad han inbillade henne och gick in på alla hans planer och förslag.

När Harry Hayward väl fått miss Ging lifförsäkrad och lifförsäkringspoliserna i sin hand, började han utföra den plan, som han hela tiden hyst och förberedt, nämligen att bringa miss Ging om lifvet för att komma i besittning af lifförsäkringssumman. Han var nog fräck t. o. m. att söka förmå sin egen broder, Adry, att utföra det tillämnade illdådet. Denne vägrade emellertid och uppsökte en gammal vän till familjen samt omtalade för honom, att Harry sökt förmå honom att mörda miss Ging. Denne blott skrattade åt honom, så orimlig föreföll historien. Först sedan miss Ging var bragt om lifvet, kom denne gamle vän att erinra sig Adrys berättelse samt underrättade myndigheterna därom, hvilket ledde till, att Harry Hayward häktades.

Sedan brodern vägrat, kom Harry att tänka på den i faderns hus som maskinist anstälde svensken Claes Blixt och började försiktigt sondera, om denne ville åtaga sig att utföra mordet. Efter lämplig bearbetning samt mot löfte att Blixt skulle få 2,000 dollars för sin tjänstvillighet lyckades han öfvertala Blixt. Men för att göra Blixt till ett fullständigt viljelöst redskap fordrade han först, att denne skulle visa prof på sitt mod, i det B. skulle sätta eld på ett gammalt stall. Så skedde, och B. erhöll härför 10 dollars. Då Blixt sedermera började rygga tillbaka för att mörda det stackars utsedda offret, hotade han att angifva honom för mordbrand, hvarigenom han helt säkert skulle få 10 års straffarbete, ty hvem skulle väl tro B., om han inför rätten sade, att Harry Hayward, den rike mannens son, öfvertalat honom att sätta eld på det gamla stallet? På så sätt gjorde han Blixt till sitt lydiga redskap.

För en slägting, som besökte Harry Hayward i fängelset kort före hans afrättning -- ty han blef fast och dömd att hängas -- berättade denne, att det ej fins något, som till den grad kan hypnotisera en människa som pängar: »Jag började med B.», yttrade han, »i det jag tog upp en bundt sedlar och visade honom. Sedan talade jag med honom endast om pängar och fixerade sålunda hans tankar helt och hållet på detta ämne. Sedan man först ledt en mans tankar på guldet, kan man snart öfverföra dem till något annat, och då du blott fått en man så långt, kan du sedan utan risk tala med honom om att mörda folk.»

För att bringa miss Ging om lifvet hade Harry Hayward uppgjort följande plan: Hon skulle träffa honom på ett närmare angifvet, strax utanför staden beläget ställe, dit hon lockades resa ut under förespegling af en affärsuppgörelse. Han sände henne en vagn -- och kusken var Blixt, som den 3 dec. 1894 vid 9-tiden på kvällen, efter att ha fått miss Ging upp i vagnen, strax invid Minneapolis, körde henne ut å en afsides väg väster om »Lake Calhoun» och där nedsköt henne, kastade liket ur vagnen samt sedan i sporrsträck körde tillbaka till staden. Harry Hayward satt vid den tiden mordet begicks på en af stadens teatrar i sällskap med en dotter till en af Minneapolis' mera framstående advokater. På så sätt hade han förstått att skaffa sig ett alibi, hvilket likväl icke räddade honom undan galgen.

Mordet väckte naturligtvis ett oerhördt uppseende, särskildt sedan det blef uppdagadt, hvem som var den verklige mördaren. Stämningen gent emot honom var så upphetsad, att myndigheterna måste flytta Harry Hayward från fängelset i Minneapolis till S:t Paul, då de fruktade för, att folket skulle med våld föra honom ur fängelset och lyncha honom. Stora ansträngningar gjordes för att rädda Harry från galgen. Sålunda vände sig familjen till en af Amerikas mest framstående advokater, W. W. Ervin, densamme som förde de i Homesteadstrejken inblandades talan och äfven försvarade Eugen Debs under den stora Chicagostrejken. Fadern till den olycklige Harry offrade hela sin förmögenhet för att rädda sonen, men intet hjälpte. Hotelsebref sändes både till juryn och slutligen till själfve guvernören i syfte att framtvinga den anklagades frikännande eller åtminstone hans benådning till lifvet. Slutligen uppgjordes en plan att få honom ut ur fängelset, i det en vakt köptes, men planen upptäcktes af en svensk sheriff vid namn Holmberg och korsades i sista ögonblicket. För en gång förmådde den annars så allmäktige dollarn intet. Harry Hayward hängdes den 11 dec. 1895, några dagar öfver ett år efter det miss Ging på hans anstiftan blifvit mördad. Fadern blef som sagdt fullständigt ruinerad och lämnade med hustrun Minneapolis samt bosatte sig på en annan plats. Sonen Adry, som ledt polisen på spåren, kunde föräldrarne icke tillgifva, utan togo helt och hållet sin hand från honom. Han försörjer sig nu i Minneapolis, sades det mig, som gatsopare. Föröfvaren af mordet, Claes Blixt, är född i Småland och kom vid unga år till Amerika med sina föräldrar, hvilka bosatte sig i den lilla staden Cannon Falls i Minnesota. Han växte upp och blef en duktig arbetare, som i sin ungdom reste mycket omkring ute på landet och skötte lokomobiler och tröskverk; därigenom lärde han sig maskinistyrket. Han hade vitsord om sig att vara en pålitlig man och mycket öm mot sin familj; sålunda berättas det, att han offrade sin sista cent för att rädda sin första hustrus lif. Efter hennes död blef han mera slarfvig och började supa.

Blixt räddade sitt lif, säges det, närmast genom att aflägga fullständig bekännelse. Han dömdes till lifstids straffarbete, hvilket i hög grad förargade en del amerikaner. De ondgjordes öfver, att en amerikanare, som icke begått själfva brottet, hängdes, medan föröfvaren af illgärningen, till på köpet en invandrad svensk, undgick galgen. Samma dag domen föll, transporterades Blixt genast till statsfängelset i Stillwater af den svenske sheriffen (länsmannen) Holmberg. En mängd skogsarbetare, mestadels skandinaver påstås det, hade samlat sig vid den station på vägen dit, där tågombyte sker, för att lyncha mördaren. Han räddades emellertid af den omständigheten, att ingen kände igen honom, förrän han väl var placerad på det andra tåget, hvilket genast gaf sig i väg till stor förargelse för den lurade folkmassan.

Blixt sysselsättes som öfvermaskinist på straffanstalten. Jag såg honom, när jag gjorde min rond genom fängelset. Han såg ut att vara knappt 40 år gammal, där han stod i maskinrummet, hvarest allt var så renputsadt och blankpoleradt och där ingenting tydde på, att man befann sig i ett fängelse. Jag såg icke till någon vaktare där. Huruvida Blixt får sluta sina dagar på Stillwaters straffanstalt torde vara ovisst. Folkstämningen till förmån för honom växer, och när ännu några år gått till ända, är det ingalunda omöjligt, att han kan bli benådad. Innan dörren till maskinrummet stängdes efter mig, kunde jag ej låta bli att kasta en sista blick in på min stackars olycklige landsman, där han stod och torkade en maskindel. Förbannade guld, tänkte jag, hvilken demonisk makt har det ej öfver människorna! Nu denna lumpna sedelbundt, hvarmed Harry Hayward den ödesdigra aftonen, nere i maskinrummet i källaren till sin faders hus, först ingaf dig, arme man, mordiska, usla, onda tankar! Hur ofta har ej den historien upprepats och kommer att upprepas, tills pänningarna afskaffas! Pänningen är människans störste fiende, därför måste den bort. Allt det usla, låga, själfviska i människonaturen framlockar den! Den inger förakt för rätt och sanning, förnedrar och trampar ned allt mänskligt. Den är mänsklighetens mäst infernaliske djäfvul och plågoande, heder och vänskap, kärlek och trofasthet, ja äfven en moders ömmaste böner och förmaningar glömmas bort för guldet. Människorna bli aldrig människor, förrän pänningen i dess nuvarande form afskaffas. Ju mera jag tänker på allt det onda, den kommit åstad, desto mera styrkes jag i denna min fasta tro och öfvertygelse.

Den 27 nov. är en af de amerikanska national- eller högtidsdagarne; den benämnes tacksägelsedagen eller »turkis»dagen, emedan man då allmänt äter »turkis» (kalkonstek). Denna dag reste jag från Minneapolis och Minnesota. Jag gick direkt från S. L. P. (socialistiska arbetarepartiets) högkvarters möteslokal, där det sista mötet hölls. Jag talade för fullt hus och för en mycket intresserad publik öfver »arbetarerörelsen i Sverge», skildrande de strider, det socialistiska arbetarepartiet fått föra här i landet. Särskildt skildrade jag den jättestrid, som år 1899 fördes för föreningsrätten, huru uppkomlingarne och baggbölarne i Norrland, dessa brutala, hjärtlösa sågverkspatroner, och halländska textilfabrikanter midt under strängaste vinter vräkte hundratals arbetare från sina bostäder, för det de ej ville svika sin öfvertygelse och sina kamrater, utan stå kvar i arbetareorganisationen. Jag såg månget öga tåras, och sedan jag slutat, hade jag nöjet trycka hundratals händer till farväl. En kvinna yttrade till mig, i det hon räckte mig sin hand till afsked: »Sådan behandling komma aldrig arbetarne här att underkasta sig utan att »killa» (döda) åtminstone några dylika tyranner, som så våldföra sig t. o. m. på kvinnor och barn». Jag svarade: »Äfven i Sverge finnas nog de, som skulle ha lust att genom en dylik rask expediering befria sig från sina plågoandar, men vi svenska socialister anse det straffet för lindrigt och tänka på en vida förfärligare hämd», svarade jag. Hon såg frågande på mig». Folkets öfvervägande massa kommer inom kort, fortsatte jag, att genom vår propaganda vinnas för socialismen, och allt eftersom organisationen går framåt, socialiseras den ena samhällsinstitutionen efter den andra. Tror ni ej, att dessa undermålingar, dessa andliga parvenyer få feber af förargelse och komma att lida helvetets alla kval, då de få se, att alla deras ansträngningar att krossa socialismen blifva fruktlösa, ja, kanske t. o. m. nödgas konstatera, att bland deras vänner och bekanta den ene efter den andre går öfver till oss?» »Well; men det finns en sådan uppsjö på dessa folktyranner, att, om några bli lynchade, skadar det ej; det blir ändå tillräckligt många öfver för eder hämd», svarade hon, i det hon visade en härlig, hvit skinande tandrad.

En hel del partivänner och äfven partivänninnor följde mig ned till järnvägsstationen.

Snart ilade jag, dragen af den frustande ånghästen, fram öfver västerns prärier med Chicago som närmaste mål för min resa. Jag reste med »Chicago Great Western Railway»; till Minnesota hade jag rest med »Chicago Milwauke and S:t Paul Railway». Jag for alltid olika vägar för att få se så mycket som möjligt af det stora yankeelandet. Öfver Randolph, Doodge, Center, Sumner, Olewein, Dubuque, South Freeport, Sycamore och S:t Charles anlände jag åter till Chicago, där jag stannade till den 4 dec. och höll de möten, som partivännerna där arrangerat för mig. Vid Dubuque i Iowa passerar man Missisippi, som där erbjuder en särdeles storslagen anblick; när man väl hunnit öfver floden, rullar tåget in i en stor tunnel, som det tager en god stund att passera. I Chicago tillbragte jag nu åter några angenäma dagar och som sagdt den 4 dec. gaf jag mig åter i väg, nu styrande färden till Niagaras storslagna natur och väldiga vattenfall, detta det största af alla kända vattenfall.


The above contents can be inspected in scanned images: 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/lifstid.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free