- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
Nordligaste hörnet af Minnesota

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
127

Nordligaste hörnet af Minnesota.

Efter tre dagars angenäm vistelse i Chicago fortsatte jag resan till Minneapolis i Minnesota, där jag skulle mottaga närmare meddelanden om, hvar möten för mig arrangerats. Från Chicago till Minneapolis är 540 engelska mil, och ju mer man lämnar Chicago bakom sig och kommer in i västern, bli prärierna allt vidare, eller, om man färdas genom skogsbygder, skogarne allt större och vildare. Kort sagdt, man märker, att man aflägsnar sig allt mer från civilisationen och kulturen. Den första stora staden man passerar, sedan man lämnat Chicago, är Milwaukee i Wisconsin eller »bryggarestaden», såsom den benämnes för den mängd stora bryggerier, som där äro belägna. Den ligger vid Michigansjön, har öfver 285,000 innebyggare och är en fin stad med breda, vackra gator och härliga omgifningar.

Wisconsin har mycket stora skogar med sågverk och virkesflottning samt stora gruffält; äfven bedrifves där fiske i stor skala. Denna på naturliga hjälpkällor rika stat utmärker sig äfven genom sina underbara naturformationer såsom hängande berg och jätteträd af underligaste form. I skogarne är det godt om rofdjur, som ofta anfalla människor. Sålunda läste jag i de skandinaviska tidningarne, att en åttaårig dotter till en farmare C. F. Riley i närheten af Cartwright kort före jul blifvit
128
öfverfallen och uppäten af en stor panter; endast några benstumpar hade rofdjuret lämnat kvar. Folket i kringliggande bygd arrangerade utrotningskrig mot rofdjuren, och en mängd pantrar skötos, däribland en, som mätte 10 fot från nosen till svansspetsen. I Wisconsins skogar ströfva således några bestar, som det måtte vara allt annat än trefligt att råka ut för.

Innan vi kommo in i Minnesota, hade vi att utom Milwaukee passera Portage, Tomah, Sparta och La Crosse m. fl. städer. Mellan La Crosse och La Crescent går Missisippifloden, bildande gränsen mellan Wisconsin och Minnesota. När man passerat Missisippi, börja prärierna åter vidga sig. Järnvägen följer den härliga, majestätiska floden från la Crescent förbi Winona, Wabasha och Redving ända fram till Minneapolis. Hela vägen rullar tåget genom fruktbart land med väl skötta farmar och trefliga bostadshus. Men kreaturen få gå ute; man ser dem stå skälfvande af köld och söka skydd bakom halmstackarna mot den kalla prärieblåsten.

I Minneapolis hade partivännerna anordnat så, att jag direkt skulle resa upp till Duluth m. fl. städer och först på återvägen hålla möten i Minneapolis och S:t Paul. Efter en rast på några timmar gaf jag mig i väg igen med Duluth som närmaste mål. Denna stad ligger 160 eng. mil norr om Minneapolis vid världens största insjö Lake Superior. Landet mellan Minneapolis och Duluth blir allt annat än vackert och tilltalande, ju längre man aflägsnar sig från Minneapolis. Man ser endast morasuppfylda prärier och förkolnade trädstubbar i morasen, vittnande om de väldiga skogseldar, som här gått fram och härjat de forna stora skogarne. Att bo härute på dessa ödsliga prärier måste vara förskräckligt. Endast få människoboningar synas till, och de, som ögat kan upptäcka, medan tåget ilar öfver vidderna, se allt annat än inbjudan de ut; det är mästadels eländiga kojor. Jag beklagar de människor, som i dessa civilisationens utkanter slagit upp sina bopålar och för att lefva tvingas vara skilda från allt, hvad som heter högre kulturlif och komfort.
129

Ungeför halfvägs till Duluth från Minneapolis ligger en liten stad, benämd Hinckley, med omkring 5- à 6,000 invånare. Denna stad var 1894 utsatt för en förfärlig olycka. Staden är omgifven af väldiga skogar; skogseldar utbröto, och då stark blåst var rådande, dröjde det ej länge, förrän hela staden var omhvärfd af lågor; de stackars människorna kunde ej rädda sig åt något håll, och flere hundra ljöto en förfärlig död i lågorna. Tusentals sårades och lemlästades; flere af de räddade blefvo under den förskräckliga katastrofen vansinniga och befinna sig än i dag på dårhus. Hela staden lades totalt i aska; en stor del af dem, som räddades, hade för sin räddning att tacka, att de sökt sin tillflykt i källare, brunnar och andra dylika ställen.

Askan från branden fördes af blåsten vida omkring. Sålunda visade mig äldste sonen i den familj, hos hvilken jag bodde i Duluth, aska från Hinckley-branden, som han uppsamlat på trappan till det hus, där de bodde. Duluth ligger dock ej mindre än 76 eng. mil från Hinckley.

Äfven jag kunde lätt ha råkat ut för en olycka vid Hinckley. Dagen innan jag reste förbi, inträffade nämligen en hemsk järnvägsolycka strax söder om staden. Det hade varit min afsikt att fara den dagen, men i sista ögonblicket ändrades resplanen. Passageraretåget, som kom inrusande på stationen med en fart af 20 eng. mil i timmen, körde på ett där stående godståg; man hade glömt ställa växeln rätt; en person kom vid sammanstötningen under en krossad vagn och brändes långsamt till döds, emedan spillrorna fattade eld; han blef sittande fast mellan dem, så att alla försök att lösgöra honom visade sig fruktlösa. Han bad om en revolver för att göra slut på sina plågor, men ingen var villig att gifva honom en sådan. Hans öde var förfärligare, än någon af de närvarande kunde uthärda att skåda, skref den amerikanska tidningen Duluth Posten», efter hvilken jag här relaterat den hemska olyckan.

Duluth ligger, som jag förut nämnt, 160 eng. mil norr om Minneapolis vid Lake Superior. Staden har 53,000 invånare och idkar en liflig sjöfart. Med Atlantiska hafvet förmedlas
130
sjöförbindelsen genom sjöarne Superior, Huron, Erie och Ontario, hvilka af börda sina vattenmassor genom den stora Lawrencefloden. Superior, den nordligaste af dessa sjöar, ligger 641 fot öfver hafvet. Om dessa sjöars storlek kan man göra sig en föreställning, om jag nämner, att de tillsammans med Michigansjön ha ett ytinnehåll af inemot 5,100 geografiska kvadratmil.

Från de höjder, som på norra sidan omgifva Duluth, har man en förträfflig utsikt öfver staden och dess omgifningar. Men kallt är det i dessa nordliga trakter, och de långa vintrarne, som räcka från oktober till april, äro mycket stränga. Det var i midten af november, jag uppehöll mig i Duluth; då visade termometern flere grader under nollpunkten, det var klingande slädföre, och bitande, kalla vindar från Lake Superior svepte in öfver staden och gjorde vistandet där allt annat än angenämt.

I Duluth och för öfrigt hela vägen uppåt »ranchen», Minnesotas bergslag, äro talrika svenskar bosatta, särskildt utvandrare från Värmland, Dalarne och Norrland, hvilka arbeta i de stora skogarne och på gruffälten eller vid hamnarne i sjöstäderna. Arbetsförtjänsten är god. Sålunda ha t. ex. hamnarbetarne 60 cents, d. ä. 2 kr. 22 öre pr timme. Arbetstiden är 10 timmar. På ackord är förtjänsten betydligt högre. Men Amerika är ändå ej det guldland, där en hvar, som kommer dit, skär guld med täljknifvar; jag träffade mer äu en landsman, som gärna velat vända Amerika ryggen, men som aldrig kan komma därifrån. Gifta, som de flesta äro och »välsignade» med stora barnskaror samt tidtals utsatta för långvarig arbetsbrist, blir det sällan eller aldrig något öfver. Särskildt de långa vintrarne, långt uppe i skogarne, är det nog godt om arbete, men för gifta och äldre personer är det ett arbete, som de i regeln draga sig för och endast i allra yttersta nödfall tillgripa.

Bland svenskar, jag träffade där, var äfven en gammal, f. d. Stockholmare, en byggmästare Schöldströrn. Det var en några och sextio års man, som sade sig här i Stockholm ha uppfört en mängd stora byggnader, bl. a. Centraltryckeriet och vinhandlare Högstedts hus vid Regeringsgatan. På 1880-talet
131
utvandrade han till Amerika, där han fortsatt i sitt gamla yrke och uppfört ett 50-tal hus i Duluth och den närbelägna staden Superior i Wisconsin. Denne man hade likväl ej haft lyckan med sig; för ett tio-tal år sedan hade han vid ett bygge fått ett slag öfver hjässan af nedfallande bråte och hade sedan dess varit sjuk. Nu har han det mycket svårt och arbetar vid kloakerna, när han det förmår. Det var en hygglig, gammal man, som aldrig supit eller fört något utsväfvande lif, och som erhöll de bästa vitsord af alla, som kände honom. När jag hörde den gamle mannens lefnadshistoria berättas, kunde jag ej hålla tillbaka ett par tårar, och en suck trängde sig fram ur mitt bröst. Så skiftar lifvet under nuvarande samhällsregim. Ingen kan vara säker på, att han ej kan komma att sluta liksom denne gamle man, när olycka eller motgång drabba. Denna råa, orättvisa samhällsordning kunna endast idioter, tanklösa människor eller de krassaste egoister försvara.

I Duluth höll jag två mycket bra besökta möten. Sorgligt nog måste jag bekänna, att, oaktadt det stora antalet svenskar var det blott ett fåtal af dem, som slutit sig till den socialistiska rörelsen. De flesta voro indifferenta, eller också hade det lyckats de hycklande läsarkolportörerna att få dem i sina klor. Men de få svenskar, som fått ögonen öppna för den nya tidens sträfvanden och kraf, voro så mycket mera energiska, och det är att hoppas, att deras arbete bland slöa och liknöjda landsmän, om det än är förenadt med svårigheter, till sist skall visa sig fruktbringande. Bland offervilliga och orädda kämpar för arbetarerörelsen träffade jag äfven en tysk fotograf Thiel, som har egen atelier, samt en svåger till honom. Thiel hade i flere år vistats i Chicago och var personligen bekant med Aug. Spies och de andra 1886 för bombkastningen oskyldigt anklagade och dömda.

Superior, blott 15 år gammal, en stad med 31,000 invånare samt skild från Duluth endast genom en smal vik af Lake Superior, hvaröfver är dragen såväl järnväg som elektrisk spårväg, besökte jag ett par tre gånger under mitt vistande i Duluth. Det var meningen, att ett möte skulle hållas där, men som ingen
132
lämplig lokal kunde erhållas, måste det inställas. I stället hade jag nöjet tillbringa en angenäm afton i den norska klubben i sällskap med omnämnde Thiel, hans svåger, ett par engelska och svenska partivänner samt ett par norska ingeniörer, en norsk läkare och en dito apotekare, hvilka alla, undantagandes en, voro anhängare af socialismen.

I Duluth tillbragte jag några angenäma dagar, om än den kalla, skarpa blåsten trängde genom märg och ben.

Från Duluth gjorde jag en färd upp till Minnesotas bergslag eller »ranchen». I Hibbing, en stad, endast 6 år gammal och med 3,000 invånare samt belägen omkr. 90 eng. mil norr om Duluth, höll jag äfven ett möte. Man befann sig där midt uppe i vilda skogs- och bergsbygder nära kanadiska gränsen, där civilisationen ännu blott sparsamt trängt in. Landskapet däruppe liknar sträckorna mellan Boden och Malmberget, uppfyldt som det är af stora myrar och moras och genomskuret af en mängd floder, sjöar och vattendrag.

Spelhus och krog finns i nästan hvarje hus. De flesta som begifva sig dit upp, återvända aldrig därifrån. Man förtjänar vackra slantar däruppe, men utan att arbetaren knappast lägger märke därtill, hur han steg för steg inom kort demoraliserats af spel, dålig whisky och dito kvinnor, ty på grund af kvinnobristen florerar äfven bordellifvet i dessa vilda näjder. En stor del, om ej de flesta, taga lifvet från den glada sidan och tänka ej på morgondagen, utan låta hvar dag ha sin omsorg. När de arbetat en tid vid grufvorna eller i skogarne, inackordera de sig på ett hotell, och som i hvarje hotell äfven finns saloon och spelhus, så lefves det glada dagar, tills hvar cent är slut och krögaren ej längre vill ge kredit. Så bär det åter ut till grufvan eller skogen för att slita ihop nya dollars -- åt krögaren tror ni kanske? Åhja, han får dem nog i första hand, men måste sedan dela med sig åt bolagen, åt vederbörande myndigheter och polisen, hvilka alla godt förstå att mjölka krögaren för tillåtelsen att få flå arbetarne. Att revolvern på sådana platser sitter löst är ju ej att undra på, men om än enhvar
133
134
individ går och dinglar med en revolver i fickan, sitter den likväl ej så löst, som man skulle kunna tro och vanligen föreställer sig. De bruka den mera till att skrämma hvarandra med, väl vetande att efter ett mord oftast väntar en raskt expedierad lynchuing. Händer det emellertid, att en stackars sate råkar illa ut, får det mest skrifvas på olycksfallens konto. När man i samlingsrummet i ett sådant hotell -- alla hotell, bättre och sämre, ha ett stort samlingsrum, där gästerna sitta och hänga om dagarne läsande sina tidningar, diskuterande o. s. v. -- studerar fysionomierna, där de sitta hopkrupna kring den midt i rummet stående kakelugnen, så har man ett ypperligt tillfälle att iakttaga förhållandena i nordvästern. De, som ännu ha godt om »money» eller haft tur vid spelbordet, se vräkiga ut, där de vårdslöst kasta sig ned på stolen, hvilken de helt nonchalant försätta i en gungande rörelse. Andra däremot, hvilkas »semester» är slut, därför att portmonnäen är tom, och hvilka nu måste tänka på att åter ge sig i väg ut till skogarne eller grufvorna och slita ihop mera »money», se allt annat än glada och belåtna ut. På ett sådant hotell lade jag särskildt märke till en, som man berättade mig för fjorton dagar sedan hade kommit vräkig och strålande af lycka och fröjd från skogarne med öfver ett par hundra dollars på fickan. På kvinnor, whisky och spel hade han nu offrat hvarje cents och redan ett par, tre dagar varit pank. Nu satt han och värmde sig hopkrupen vid kakelugnen, medan han lät blicken glida ut mot gatan, där snön låg fotsdjup. Jag tyckte mig kunna se, hvad han tänkte. Det var ungefär så här: »Hvilken åsna jag varit! För de där 200 dollars, som jag nu förstört på fjorton dagar och inte haft något nöje af alls, värdt att tala om, hade jag kunnat lefva hela vintern som en gentleman nere i Duluth, S:t Paul eller Minneapolis och haft det verkligen angenämt och trefligt. Nu är det slut, och jag får ge mig ut igen i denna hårda, kalla vinter, ut i skogarne att slita ondt; det hade jag kunnat undvika, om jag bara varit klok. Åsna, ge dig i väg!»

Så ungefär, tror jag, han tänkte, ty raskt reste han sig
135
upp och gick fram till hotellvärden, som stod bakom disken. Han slog näfven i skifvan och sade på ren svenska: »Låt mig få en dollars till. Om en timma går jag till skogen, och ta mej f--n, är jag här igen till jul och klarar upp affären och stannar öfver vintern.» Han erhöll dollarn, och efter att ha inmundigat en stor whisky och en »skonare» (en stor seidel öl) gjorde han mititärisk hälsning, sade »goodby boys»! och försvann.

Det möte, jag höll i Hibbing, var lustigt nog. Det hölls i stadens teaterlokal och hade samlat öfver 200 personer. När jag kom in i lokalen och kastade en blick ut öfver församlingen, hvars öfvervägande flertal var skandinaver, såg jag genast, att en del vistats rätt länge i dessa allt annat än civiliserade bygder. De voro alla arbetare, dessa det hårda slitets män, hvilka under större delen af sin vistelse i Amerika uppehållit sig på kulturens utkanter. Endast ett helt litet fåtal kände till den modärna arbetarerörelsen. Sedan jag slutat mitt anförande, som tycktes ha slagit bra an på den församlade menigheten att döma af bravoropen och handklappningarne, var det meningen att få en socialistisk klubb bildad, men däraf blef intet, tack vare en »norsk norrman från Norge», som varit där uppe i vildbygderna i öfver ett 20-tal år. Han begärde ordet, men sade sig ha varit i Amerika så länge, att han ej kunde uttrycka sig på »skandinaviska», utan ville hälst tala engelska. Han fick naturligtvis ordet. Det första han gjorde, sedan han väl kommit upp på scenen, var att draga af sig rocken och kasta den bort i en vrå, därpå kaflade han upp skjortärmarne, och när han var färdig därmed, begynte han sitt anförande, hvaraf jag, som icke kunde engelska, ej begrep mycket. Efter hvad jag sedan fick höra, utgjorde det ett sammelsurium af allt möjligt, som ingen människa förstod. Han fortsatte att tala och gestikulera i det oändliga. I början skrattade man åt honom, men sedan började folket tröttna och den ene efter den andre aflägsnade sig. Att få honom att sluta var fruktlöst, trots alla försök. Han höll ut ända tills siste åhöraren troppat af. Slutligen voro endast jag och två till kvar, nämligen ett par
136
vänner, som arrangerat mötet, och ändå ville hans ordström aldrig sina. Då togo äfven vi vår Mats ur skolan och gingo vår väg. Jag gick sist, och när jag vände mig om i dörren och kastade en sista blick upp mot scenen, stod den outtröttlige där ännu med uppvikta skjortärmar ifrigt gestikulerande och drypande af svett. Så slöt det första socialistiska mötet, som hållits på »ranchen» i nordligaste hörnet af Minnesota.

Jag var ute och besåg järngrufvorna, som ligga endast ett par eng. mil från Hibbing. Deras malm liknar ej vår svenska malm. Den ligger så att säga i öppna dagen liksom uppe vid Malmberget, och bearbetningen tillgår ungefär, som när man hämtar grus ur en grusgraf. Man kör fram med ett lokomotiv, hvarpå en torpedoliknande borrmaskin är anbragt framtill; Malmen smulas därvid sönder till grus. Därefter lastas den medelst luftkranar på järnvägarne. Malmen är icke på långt när så hård som den svenska och betydligt brunare till färgen.

Att man flyttar hus i Amerika, har väl litet hvar hört talas om, och jag hade en gång -- jag tror det var i Pennsylvania -- tillfälle att se, hur man kom knogande med ett tvåvåningshus. Vanligen brukar det gå bra, men det kan äfven hända ibland, att det misslyckas. Vintern 1899 skulle ett trevåningshus flyttas öfver från Duluth i Minnesota till en annan stad och stat, nämligen till Superior i Wisconsin. Den forslades med hästar öfver den vik af Lake Superior, som skiljer de två staterna åt, men när man väl hunnit ut midt på viken brast isen. Hästar och folk räddades i sista ögonblicket, men huset stannade i sjön, och där står det ännu i dag. Som sagdt, att man flyttar hus i Amerika är ingen nyhet för mina läsare, men att man flyttar en hel stad, torde väl ändock vara mera sällsynt; hur otroligt det än låter, är det icke desto mindre sant.

Eveleth, en grufstad 20 eng. mil från Hibbing med ungefär lika många invånare som sistnämnda stad, flyttades år 1899 på sommaren en eng. mil med hus, affärslokaler, kyrkor, kort sagdt allt. Bolaget, som ägde graffältet, kunde ej på annat sätt komma åt malmen under staden; därför lät det flytta hela
137
»rasket». Som häraf synes, finnas inga hinder så stora, att ej en äkta yanke vet råd att öfvervinna dem.

Jag besökte Eveleth och en annan i närheten liggande stad vid namn Virginia. I båda dessa städer bo en mängd svenskar, som arbeta vid grufvorna; det var äfven meningen, att möten skulle hållas där, men de, som åtagit sig att arrangera dem, hade tagit fel på de dagar, jag var ledig, och då min tid sedan var upptagen, måste mötena inställas. Jag fick dock tillfälle att se en hel stad, som året förut flyttats. Där den då stod, rådde nu ett rörligt lif i de nyöppnade grufschakten.

Det var en i många hänseenden intressant färd, jag företog dit upp till nordligaste hörnet af Minnesota, eller »Lapphelvetet», såsom svenskarne kallade dessa trakter. Jag lärde känna många trefliga landsmän, som mottogo mig med vänskap och gästfrihet, men jag kunde ej hjälpa, att jag drog en djup suck af tillfredsställelse, när jag åter satt i järnvägskupén på väg till Minneapolis, till kulturens och civilisationens brännpunkter. Så raskt som det banas väg för högre kulturlif och civilisation i Amerika, kommer det likväl ej att dröja många år, förrän hvad som nu brister i det afseendet är afhjälpt äfven i dessa nordliga nejder. I Amerika går allt med snälltågsfart. Hvad som i gamla världen tager decennier eller mera, utföres där på ett par tre år. Men å andra sidan kan man få bevittna, hurusom kultur och civilisation åter försvinna lika snabbt, som de uppstått å en ort. Det finnes mera än ett exempel på, att städer ha vuxit upp på ett par tre år på platser, där en eller flera stora industriella anläggningar startat. När dessa företag sedermera af en eller annan anledning upphört eller förflyttats, har också staden i fråga snart stått öde, och där hus- och tomtjobbarne under uppblomstringens glansdagar gjort sig stora förmögenheter, har man slutligen kunnat köpa ett helt hus för 1, säger en, dollars. Så skifta förhållandena i detta undrens land.


The above contents can be inspected in scanned images: 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/palmtrip/minnesot.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free