- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
New-York vid dag och natt

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
43

Hvilken öfverväldigande trafik, hvilken samfärdsel på gatorna af människor, åkdon, kabel- och elektriska spårvagnar, och så på avenuerna i bredd med andra våningen, de upphöjda järnvägarne! Man häpnar i början och frågar sig, hvarifrån alla dessa människor komma och hvart de skola hän? Med hvilken rutsch och schwung allting går sedan! Spårvagnarne ila åstad med en svindlande fart, stanna pilsnabbt vid »blocket» (kvarteret), aflämna och mottaga passagerarne och så i väg igen. Så går det oaflåtligt; knappt en minut mellan hvarje spårvagn, som rullar åstad dag och natt! Endast mellan kl. 1 på natten och kl. 6 på morgonen gå såväl spårvagnarne som tågen å de upphöjda järnvägarne icke så ofta; de förra endast hvar tionde och de senare hvar tjugonde minut. Det påstås, att cirka 6 millioner människor i dygnet begagna sig af dessa modärna transportmedel; det kostar 5 cents (omkr. 18 öre) att åka och trafiken inbringar alltså egarne den lilla nätta summan af 300,000 dollars brutto pr dygn eller i svenskt mynt en miljon ett hundra tiotusen kronor. Att det ej förekommer flera olyckor är förunderligt, ty i förhållande till den oerhördt starka trafiken äro olycksfallen verkligen förvånande få.

Kanhända äfven de stränga lagarne hjälpa till, ty om någon öfverköres eller dödas, arresteras vagnens förare genast. Visserligen
44
45
ställer i regeln spårvägsbolaget borgen för honom och han lössläppes kanske redan dagen efter och får vistas på fri fot, tills saken blir utagerad. Men antagligen bidrager detta till att förebygga olyckorna; detta var åtminstone allas mening, hvarmed jag talade härom.

Vid Central Hall och Brooklynbron på eftermiddagarne mellan kl. 5 och 6 får man tillfälle att se den mest storartade trafik, som förekommer på något ställe i hela världen. Man skulle tro det vara öfverdrift, men låter sig lätt förklara, ty afstånden äro så stora, att man tvingas åka, om man skall komma någon hvart.

Affärsmän, deras biträden och en stor del arbetare äro då på väg till sina hem, det formligen myllrar af människor, spårvagnarne äro öfverfyllda, passagerarne klänga sig fast ofta utanpå vagnarne, hvarhelst de kunna. Det bästa är att man ej behöfver ha någon medömkan med hästarne, elektriciteten är häst, och det är en dragare, som man ej behöfver tycka synd om.

Brooklynbron, detta världens åttonde underverk, har en längd af 6,537 fot, den är 85 fot bred, samt reser sig vid högvatten 135 fot öfver vattnet. Arbetet på bron började i Dec. 1870. Den öppnades för trafik den 24 Maj 1883 och har kostat i byggnad och underhåll till år 1900 den 1 Dec. omkr. 22 millioner dollars. Nu håller man på att bygga en bro längre upp i östra armen af Hudsonfloden; landfästena voro i det närmaste färdiga vid min afresa från New-York. Denna nya bro kommer att täfla med Brooklynbron i storslagna proportioner.

*

Det är intressant att se det lif som härskar i jättestadens affärscentrum. Eller aflägg ett besök på en af New-Yorks börser. Jag har besökt icke allenast en, utan tre, nämligen börsen för landtmannaprodukter, Rockefellers Olje-börs och Aktiebörsen. Jag hade till vägvisare en i en affär i New-York i 20 år anstäld landsman, hvilken välvilligt offrade en dag af sin tid för att vara min ciceron, och hvilken jag äfven kan tacka för att
46
ha fått sett saker och förhållanden i New-York vid nattetid, som jag nog inte annars fått bli vittne till.

Att blifva medlem af Aktie-börsen kostar nu 47,000 dollar. Att se lifvet där -- ett fullständigt dårhuslif -- är något som man aldrig glömmer. Hur de kunde förstå hvarandra och göra upp affärer, är för mig en fullständig gåta, de tjöto, skreko och gestikulerade samt sprungo om hvarandra, så att man kunde tro, att man befann sig bland en massa obotligt vansinniga. På börsen för landtmannaprodukter sålde de i fjol hvete af innevarande års skörd att leverera i Juni. För att bli egare af det hvete, att jobba med, som då icke ens var sådt, lefde de fullständigt röfvare.

Ej minst intressant är äfven »rännstensbörsen». Den är belägen midt på gatan under öppen himmel utanför aktiebörsen. Då det som sagdt kostar 47,000 dollars att bli medlem af den sistnämnda, har en hel del affärsmän tagit sig för att sälja aktier utanför börsen på gatan, däraf namnet »rännstensbörsen». Så underligt det låter, lära där göras omsättningar af aktier till betydande summor, och man kan mycket väl, om man har tur och förstår sig på börsaffärer, göra sig en förmögenhet där, har jag hört sägas.

Efter denna promenad, som vi gjort tillsammans käre läsare, tror jag att vi aflägger ett besök å en saloon. På »salooner» rader ingen brist i New-York. I hvarje gathörn fins i regeln en saloon, d. v. s. tre i gatukorset; det påstås, att det ej får finnas mer än tre, i det fjärde hörnet är inrymdt ett apotek. I regeln är det alltid fullt med folk å saloonerna. I alla salooner finnas bekvämlighetsinrättningar till gratis förfogande och bidrager detta nog ej minst till den stora frekvensen. Af kommunen uppsatta bekvämlighetsinrättningar finnas ej, eller äro de åtminstone mycket fåtaliga. Jag såg ej en enda.

Vi gå in på en saloon å Broadway, jättemetropolens största affärsgata; den är öfver två svenska mil lång. Man håller nu på med att under Broadway bygga en underjordisk järnväg, den går från Battery park helt ut till ändan
47
af New-york och är beräknad att kosta 50 millioner dollars, men antagligen kommer den att ej så litet öfverstiga denna summa.

Inne i saloonen går det undan värre med att få sina behof tillfredsställda.

Affärsmän, börsjobbare, handelsbiträden och kontorister om hvarandra stå nu härinne eller rättare sagt hänga rundt om vid disken; en del i skjortärmarne och med uppknäppt väst, alla ha brådtom att få slänga i sig en whisky, ett glas bier, eller ramsa i sig en smörgås eller något annat af hvad som fins på frilunchbordet. Lunch serveras gratis på saloonerna, det är endast drickesvarorna som betalas.

Den som har skapat sig ett bekant namn, kan göra god affär i Amerika som saloonegare. James I. Corbett, en af Amerikas för några år tillbaka största prisboxare, har saloon vid Broadway, Herald Square, och lär på den förtjäna kolossala pängar. Egaren af Colman Hause 1177 Broadway har för att dra folk till sin saloon, taflor som kostat 50,000 dollars, verkliga konstverk, rundt om å väggarne. Det mår hvarken han eller affären illa af, det ser man på tillströmningen.

*

Allmänna föreställningen bland dem, som icke varit i Amerika, är den, att det måste vara förfärligt att bo där för de stora höga husens skull. Ingen föreställning är dock mera falsk än denna; det är endast i affärscentrerna af de amerikanska städerna, som de så beryktade skyskraporna finnas, och där bo inga. Endast om dagen, då lifvet pulserar -- men då pulserar det ock med besked -- vistas man där; om nätterna är där tomt på människor; utom nattvakten fns där då ingen.

Boningshusen däremot äro på långt när icke så stora som här i Stockholm. Sådana kaserner tilltala ej amerikanarne. Det är sällsynt att se högre boningshus än två våningar och så bor man ej heller så inskränkt som här; mindre än två å tre rum och kök har i regeln ingen arbetare och så: hvilken komfort! Badrum och vattenklosett i våningen etc.
48

Praktisk är amerikanaren, det kan icke förnekas. Jag besökte en bekant familj, som bl. a. egde automatisk gasmätare; för en 25 cents kunde han ha gas till ljus och kokning i cirka 5 dagar. Från källaren gick en elevator upp till köket, hvarigenom kol, koks och ved lätt och bekvämt transporterades upp. På taken, som äro flata, har en hvar hyresgäst -- dessa mindre hus bebos i regeln ej af mer än 4, högst 6 familjer -- sin plats, där han piskar sina mattor, torkar sin tvätt o. d. Om somrarne under den varmaste tiden användas taken äfven till att sofva på.

För att fort kunna rädda sig vid eldsolyckor äro järnstegar placerade från fönstren i öfversta våningen ned till gatan. Man öppnar således endast fönstret stiger ut på stegen och räddar sig. Det nyaste i den vägen äro stora, spiralformiga järnplåtrör, i hvilka de nödstälda krypa in och rutscha ned på gatan.

Jag gjorde dessa iakttagelser på väg till Central park, då jag passerade andra avenyen dit.

*

Centralparken lär vara den största park, som finnes i världen; den är 5 »block» eller kvarter bred och 80 kvarter i längd; den har en areal af öfver 350 hektar eller 690 svenska tunnland. I parken är en stor konstgjord sjö af 80 hektar eller 160 tunnlands ytvidd.

Man kan ej tänka sig något herrligare än att göra en promenad i den skuggrika parken, som nu har 600,000 träd, men skall man taga allt som där fns i betraktande blir man ej färdig på en dag, det är då säkert och visst.

Parken lär i det skick, den nu befinner sig, ha kostat omkr. 18 millioner dollars, (öfver 55 millioner kronor).

*

Hvilken massa skilda människotyper får man ej se i New-York! Det fins ingen nation eller ras, som ej är där representerad. Gulhyade japaneser, snedögda kineser, negrer och mulatter,
49
50
utgöra en brokig blandning i de människomassor, som röra sig på gatorna. Lustigt är att se negrerna komma promenerande i sina ljusa, storrutiga byxor, väldiga, höga, hvita kragar, stora urringade västar; om halsen bära de merendels en väldig halsduk i skriande färger och så under armen ett voluminöst, brokigt paraply, som städse följer sin egare äfven i det vackraste väder. Man vore frestad tro, att de frukta att mista sin svarta färg, om en regndroppe skulle råka falla på dem.

*

Pang! Där small ett skott; Jag befann mig i närheten af dockorna vid East River, (östra sidan af Hudsonfloden), alltså allt annat än den fina stadsdelen. Jag påskyndade mina steg åt det håll, därifrån jag hört skottet, i hopp att få bevittna något äkta amerikanskt bofstreck, men jag såg intet annat än några ungdomar af det fria Amerika stå och titta på en hund, som nu låg död, illa tilltygad. En poliskonstapel aflägsnade sig med gravitetiska steg från platsen, i det han stack ned en revolver i kavaj fickan. Hunden hade blifvit öfverkörd men endast lemlästad; för att befria det stackars djuret från sitt lidande sköt konstapeln ihjäl hunden; därtill har polisen order, sedan blir det renhållningsverkets sak att transportera bort kadavret. På samma sätt går man äfven till väga, när någon häst störtar och bryter benen af sig eller på annat sätt lemlästas. Som man finner, går det fort och resolut undan i detta land.

Att flanera på New-Yorks gator blir man snart trött på; åtminstone blef jag det, om det än under en kort tid kan vara rätt intressant. Alla ha så brådt, så brådt; det är, som om man såge en kapplöpning, där alla anstränga sig till det yttersta för att komma fram först, och jag för min del tycker, att all kapplöpning är fåneri.

Att få se någon snobbtyp har sig svårt. Amerikanarne äro allt för praktiskt folk och ha för brådt för att ha tid till att gå omkring och snobba; t. o. m. på 5:te avenuen,
51
millionärernas gata med sina 30 fot breda trottoarer, får man förgäfves se sig om efter de här hemma så bekanta grilljannarne.

Att däremot besöka de stora jätteaffärerna är något i sitt slag det mäst intressanta, man kan tänka sig. Och hvilka affärer sedan! Omsättningen måste vara kolossal. Jag räknade en dag utanför Abraham Strauss’ affärslokal i Brooklyn 54 af firmans vagnar, på hvilka lastades varor, som skulle transporteras till kunder. En annan sådan jätteaffär, Siegel & Coopers å 6:te avenuen i New-York, är den största i hela Amerika.

I en dylik affär kan man få köpa allt möjligt, från diamanter och den finaste sidenklädning, ända ned till en skurborste; och behagas det morötter eller andra grönsaker till en soppa, så finns det tillgång äfven därpå i öfverflöd. Gå bara upp med elevatorn, högst upp i det väldiga affärskomplexet. När man gjort upp affären i en afdelning och betalar, läggas penningarna, jämte nota på hvad man köpt, i en bleckask; det hela stoppas in i ett rör, och -- ratsch bär det i väg till kassan. Inom, ett ögonblick kommer det växlat i rörpost tillbaka.

Jag var i ett af dessa väldiga etablissement och gick igenom hvarje afdelning. Hvilken massa människor! Man formligen trängdes öfverallt. I källarvåningen sutto minst ett 20-tal kassörskor; de sutto innanför ett galler af ståltråd; hvarje kassörska hade 5 rör att sköta. Det var roligt att stå och taga lifvet därinnanför i betraktande; hvarje ögonblick kom en bleckask neddausande, med förvånansvärd snabbhet öppnades den, notan lästes, den medfölj ande sedeln eller silfverslanten växlades, det, som köparen skulle ha tillbaka, lades in i asken, och så in i röret med den, ratsch, i väg bar det, -- det hela var ett ögonblicks verk.

När man ser, huru affärslifvet utvecklat sig i Amerika, ser dessa stora, väldiga trustkompanier, så skall man vara mycket kortsynt och enfaldig, om man ej kan begripa, att det endast är en tidsfråga, när småaffärerna måste försvinna; de kunna omöjligen uthärda eller upptaga konkurrensen med dessa trustkompanier, som ha hundratals millioner till sitt förfogande. Det
52
är också intressant att iakttaga skilnaden i uppfattning mel]an amerikansk och svensk befolkning i fråga om de stora affärsetablissementen. Här hemma äro arbetarne vanligen rädda för de stora affärerna och göra där mycket sällan sina uppköp. I Amerika däremot ser man det stora flertalet kunder i dessa jätteaffärer, att döma af utseende och klädsel, tillhöra arbetare- och medelklassen. Det är en riktig mani bland dem att gå dit, och jag undrar ej därpå. I elevatorer förflyttas man både upp och ned; i hvarje våning fns en elegant salong, där man kan gå in och sätta sig att hvila samt anteckna hvad man önskar köpa. Onskar man en förfriskning, kan man för några cents erhålla en sådan. Framför allt slipper man springa omkring i flera butiker. Går man in i en af dessa jätteaffärer, finnes allt, man behöfver köpa.

Det är ingenting att förundra sig öfver, att det ena stora trustbolaget efter det andra uppstår, till ruin och undergång för många små-affärer. Man kunde frestas känna sig förtviflad på de mindre affärsmännens vägnar, om man ej visste, att denna koncentrering är en följd af utvecklingen och ej kan häjdas, att ur den måste framväxa det socialistiska samhället, hvars mål är allas samverkan till allas väl.

*
53

Det börjar blifva mörkt, snart strålar ett elektriskt ljushaf ut öfver staden; särskildt i dess centrum, där de större affärslokalerna och skyskraparne äro belägna, ter det hela sig storslaget. Kommer man längre upp på avenuerna börjar ljushafvet försvagas. Man har passerat förbi de storä affärsbyggnaderna; lifvet börjar te sig mera alldagligt, här och där kan man å någon af gatorna få se större eller mindre eldar tändas. Det är de små blifvande »presidentkandidaterna», som tända dem, medan små blifvande presidentskor samla ihop allt brännbart skräp, som hittats i närheten. I början, när man kommer till Amerika, förvånas man öfver, att pojkar oeh flickor utan vidare få tända eldar på gatorna, och att polisen icke förbjuder det, men det existerar i alla de större städer, jag besökt. Jag har ofta sett väldiga bål, som flammat högt i luften. I synnerhet valdagar och nationaldagar förekommer denna sport i stor utsträckning.

*

Något motsvarande våra kaféer och schweizerier fins ej Amerika; man kan således ej gå in på ett kafé eller schweizeri och fördrifva tiden med att läsa tidningar, samtidigt med att man intager några förfriskningar. Man har endast »saloonerna», men där blir man snart trött på att stå och hänga. Visserligen
54
börjar nu den ena saloonägaren efter den andra insätta ett par bord med stolar, och å en del restaurauter finnas rum bakom själfva krogrummet, där gästerna serveras. Äfven finnas å många salooner i dessa inre rum biljarder. Det är tyska och skandinaviska saloonägare, som börjat införa dessa nya anordningar, och deras exempel följas af irländare och engelsmän. Men det oaktadt är lifvet där så enformigt, tråkigt och okomfortabelt, att en europé aldrig där kommer att känna sig så tillfreds som hemma. Härutinnan stå amerikanarne långt efter och ha mycket att lära af oss européer.

*

Det lider mot midnatt. Lifvet den nya världens metropol vid den tiden på dygnet ville jag naturligtvis gärna se; särskildt lockade det mig att få aflägga ett besök på en kinesisk restaurant. I sällskap med en nyförvärfvad vän kom jag in på en sådan; det var en brokig samling; kineser, hvita och negrer sutto om hvarandra och intogo sin supé, hvilken bestod af högst konstiga rätter. Bland annat serverades fågelbon för en och en half dollars, medan råttsvansarne endast kostade 75 ceuts. Då jag icke vågade mig på ett fågelbo, af fruktan för att hela portionen skulle få stå orörd, begärde jag råttsvansar. Men
55
döm om min förvåning! När jag begynte smaka på anrättningen, gledo råttsvansarne, den ene efter den andre, ned med god smak. Att äta med pinnar lyckades mig däremot icke, hvarför jag begärde och erhöll knif och gaffel. Det var rätt roligt att se, med hvilken schwung och färdighet kineserna begagnade pinnarne, när de inmundigade sina fågelbon, råttsvansar och andra dylika läckerheter. Några hade fasligt brådtom för att så fort som möjligt i de innerst liggande rummen å en träbrits eller soffa få sig en pipa opium och under några timmar i drömmarnes rike genomlefva en ljuf tillvaro -- som för de flesta, hvilka hängifva sig åt denna förrädiska opiumnjutning, efter en kort tid slutar med fullständig förstöring af hälsa och krafter.

Jag hade bestämdt föresatt mig att för en enda gång taga mig ett opiumrus för att sedermera kunna beskrifva dess verkningar. Nu fick jag intet tillfälle därtill; jag skulle se New-York nattetid, och dagen därpå måste jag anträda min stora resa vesterut. Emellertid träffade jag aftal om att vid återkomsten få taga mig ett rus på ifrågavarande restaurant; priset var jämförelsevis billigt, endast 3 dollars, men så var det ej heller ett första klassens ställe. Därmed blef dock intet af, ty när jag återvände till New-York, var min tid så upptagen, att jag glömde bort alltsammans.

*

Vill man riktigt studera nattlifvet i New-York , sker det bäst på nattkaféerna vid avenuerna, närmast stadens centrum, och ännu bättre på nattkaféerna och ölsaloonerna på Bowery Street, »Syndens gata» kallad för den massa af New-Yorks lätta damer, som där hålla till jämte en del tvifvelaktiga existenser. Att bege sig dit ensam är icke rådligt; hälst bör man vara ett par, tre personer i sällskap, och ändå får man ha ögonen med sig; man gör äfven klokast i att ej bekanta sig med någon. Här kan man träffa på urspårade existenser af alla europeiska nationer -- svenska »ädlingar», rymda bankdirektörer, f. d. fabrikanter, simpla lådhuggare m. m. Det är en underlig gata denna »Syndens
56
gata». Längst uppåt ligga de finaste kaféerna och ölsaloonerna. De finaste demimonde-damerna, äfventyrarne och de från Europa rymda stortjufvar och bedragare, som ännu icke äro helt på dekis, utan ha något kvar af det stulna, ha där sitt tillhåll. Ju längre nedåt gatan man kommer fram mot stadens affärscentrum, desto simplare och ruskigare bli kaféerna och deras publik, ja till slut så ruskiga, att man tager sig en funderare, om man ej riskerar för mycket på att stiga in.

När man sedan befinner sig trygg och lugn i sin bädd, fattas man af en känsla af välbehag och tillfredsställelse; åtminstone var så fallet med mig, men samtidigt kunde jag ej underlåta att göra följ ande reflexioner:

All den uselhet och det elände, som du sett här i denna världsstad -- hvilken är grundorsaken därtill? Hvad har fört dessa förfallna och urspårade individer af båda könen in på det sluttande planet, för att slutligen göra dem mera djuriska än djuren och helt utplåna alla rättsbegrepp och alla ädlare känslor? Försummad, bristfällig eller snedvriden uppfostran, jagandet efter guld, brödbekymren, den hårda kampen för tillvaron -- är det ej något af allt detta, som från första början missriktat deras lif?

Kan ej en bättre, mera omsorgsfull uppfostran, hvarigenom själfviskheten mildrades af en sund och hel syn på lifvet och samhället, beredas människorna?

Kunde ej den, för så många, hårda kampen för tillvaron underlättas? Kan ej mera göras för att främja och stärka solidaritetskänslan mellan människorna? Jo, förvisso! Se där ett arbete för alla, icke minst för våra samhällens ledande män att taga under öfvervägande.


The above contents can be inspected in scanned images: 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/palmtrip/new-york.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free