168 |
Den 4 dec. reste jag från Chicago med Niagara som närmaste mål för min resa. Till järnvägsstationen ledsagade mig tre för arbetarerörelsen varmt intresserade vänner och f. d. Stockholmare, herrar Åkerlund, Gustafsson och Andersson, de tvänne förstnämnda tillhörde, innan de utvandrade till Amerika, härvarande byggnadssnickarefackförening, och herr Åkerlund, hos hvilken jag bodde under min senaste vistelse i Chicago, tillhörde, om jag ej missminner mig, styrelsen för nämnda förening. Hr Andersson är instrumentmakare och den på svenska i New-York utkommande tidningen »Arbetarens» kommissionär i Chicago. Vi tillbragte tillsammans några angenäma dagar, och de hälsningar, som jag vid afresan mottog till deras vänner och bekanta, framför jag härmed.
På »Grand Trunk Railway System»-bolagets järnväg for jag genom Illinois och Michigan öfver Durand, Pontiac, Detroit, Lenox och Port-Huron. Genom sistnämnda stad går ett smalt sund, som förenar Huron- och Eriesjöarne, och öfver detta löper en ståtlig järnvägsbro, som sammanbinder de nordamerikanska staterna med de under engelskt välde hörande Kanadensiska besittningarne. I Port Huron får man ställa sin klocka fram en timma, om man vill följa med tiden. I Amerika har man tre timräkningar, »east-, central- och west-times.» När klockan
169 |
NIAGARA. (Hästskofallet, Kanada-sidan.)]
170 |
Frustande som en yster, eldig hingst, for ånghästen fram öfver Ontarios kuperade landskap -- förande oss allt närmare Niagara. På den sträcka af 180 eng. mil, vi hade att tillryggalägga mellan Port Huron och Niagara, passerade vi bland andra platser Hyde Park, Harrisburg och Hamilton. Ju närmare vi kommo målet, stegrades de resandes nyfikenhet. Allas tankar kretsade kring Niagara, detta naturens underbara verk, så ofta beskrifvet i dikt och prosa. Det låg en nervös, orolig spänning öfver de medresande, isynnerhet sådana, som för första gången i sitt lif och kanske äfven för sista gången inom några ögonblick skulle få njuta af detta storslagna natursceneri. Den växte minut för minut och grep oss alla. Det fordrades ingen psykologisk skarpblick för att se, hvilka passagerare som reste denna väg uteslutande för att få se Niagarafallen. Landskapet företedde för öfrigt intet ovanligt, blott litet mera kuperadt med små dalsänkningar här och hvar, strax innan vi kommo fram; det var allt.
Ändtligen!
Tåget rullade sakta ut öfver den väldiga järnvägsbron, som leder öfver Niagara. Det var som om alla passagerarne fått en elektrisk stöt; de rusade upp från sina platser, kupéfönstren öppnades och fyldes af hufvuden, af ögon, som girigt blickade ut öfver nejden. Midt på bron stannade tåget (alla passageraretåg stanna midt på bron). Därifrån hade man en härlig, storslagen utsikt öfver de väldiga vattenfallen, hvilkas dofva dån trängde fram till oss.
Det var på förmiddagen den 5 dec., jag anlände till Niagara. Digra moln betäckte horizonten, hvilket bidrog till, att man kände sig mera dyster till humöret än på dagar, då luften är klar, och solen från högblå himmel kastar sina lifgifvande strålar ut öfver nejden. På resan mellan Chicago och Niagara hade jag stiftat bekantskap med en tysk, som var på väg till Europa,
171 |
172 |
173 |
Därpå företogo vi en färd till ett längre bort beläget romersk-katolskt kloster, hvarifrån vi återvände till den amerikanska sidan och på »The Inclined Railway» (den stupande jernvägen) foro ned till stranden. Därifrån går en ångbåt ut med passagerare, vågande sig fram så nära Hästskofallet som möjligt är för att ej ryckas med af den väldiga forsen.
Från Hästskofallet styrde vi färden genom Prospect Park ut till Goat Island, som ligger på andra sidan Niagarafloden samt passerade på vägen dit en liten ö, Bath Island. Från Goat Island har man en förträfflig utsikt öfver en mängd hvirfvelströmmar, som bilda flere smärre fall, 50 à 60 fot höga, där floden kastar sig utför i skummande raseri. Det var öfver dessa hvirfvelströmmar, som Blondin, den bekante lindansaren, för ett 40-tal år sedan utförde sitt ryktbara vågstycke, bärande en man i en korg på ryggen. Därnere i dessa hvirfvelströmmar ha många funnit sin död, antingen frivilligt eller ofrivilligt genom olycksfall; årligen sätta här flere lifvet till.
Det började nu mörkna, skymningen insvepte nejden, allt dunklare blefvo fallens och strömmarnes konturer, endast det väldiga dånet vittnade slutligen om naturens majestätiska storhet. Vi läto då köra oss till en restaurant, där vi aftackade kusken, som kört för oss i omkr. 7 timmar. Den långa färden hade gifvit oss en strykande aptit. Sedan vi förplägat oss på bästa sätt, fortsatte vi resan. På enhvar gör Niagara ett oförgätligt, öfverväldigande intryck, och i stilla, ensamma stunder ila tankarne ofta dit, och för minnet framträder då lifligt detta enastående, underbara skådespel af demoniskt tjusande natur.
Men människorna äro praktiska. Sedan de gjort sig naturkrafterna underdåniga och det mänskliga snillet lyckats »rycka från himmelen blixten ned», såsom en fransk skald skref om den store Benjamin Franklin, har äfven vattenfallens kraft fått
174 |
Med vattenkraften från Niagara drifvas många industriella anläggningar, som använda elektriska motorer, dels i närheten af Niagara, dels många mil därifrån.
Stränderna vid Niagara äro allt annat än vackra; med undantag af de ställen, där människohanden varit verksam, te de sig ödsliga och skrofliga och göra ett enformigt och dystert intryck som -- ungefär som f. d. riksdagsman Fjällbäcks vägg -- som jag just nu har framför mig, och med hvilken den spjufvern beröfvat mig den härliga utsikt jag hade förut öfver Linnéparken; så har han tagit en infernalisk hämd på mig.
Det var en dyr dag, denna dag vid Niagara, ty den kostade mig öfver 40 kronor. Hvart man än kom, var priset 50 cents. 50 cents nere under Hästskofallet, 50 cents på den »stupande järnvägen» och 50 cents här och 50 cents där. Det blef pängar, men man är ju ej mer än människa och befinner sig, gud vare lof, icke vid Niagara för hvar dag.
Från Niagara gälde resan New-York, men i Buffalo stego vi af tåget och ströfvade omkring i staden, hvilken nu låg i elektrisk belysning. Ett par timmar hade vi på oss, innan nattsnälltåget kom. Buffalo har omkr. 375,000 invånare och är efter folkmängden Nord-Amerikas åttonde stad. Det är en fin stad med väldiga, breda gator och trottoarer. Som sagdt, jag hade endast ett par timmar på mig, och dessutom var det på kvällen, men jag begagnade den knappa tiden så godt sig göra lät och ångrar ej, att jag stannade, ty det jag fick se, var högst
175 |
På resan mellan Buffalo och New-York sof jag nästan hela tiden den rättfärdiges sömn, trött som jag var. En gång vaknade jag vid ett gällt skri; det var en medresande, hvilken liksom jag och min kamrat för första gången i sitt lif sett Niagara. Han reste sig upp med fasa målad i sitt ansikte. »Hvad fattas er?» frågade min reskamrat på tyska och erhöll på samma språk svaret: »Jag drömde, att jag ramlade ner i Niagara.» »Var god och tag ett glas, kamrat, så sofver ni lugnare», sade min vän och räckte honom ett glas whisky jämte en saftig aprikos. Han mottog den erbjudna förfriskningen, och jag tror det hjälpte, ty han sof sedan lugnare, och vi blefvo ej mera störda af hans oroliga drömmar.
Dagen därpå höll jag på aftonen möte i Bridgeport, Connecticut, en stad med omkr. 72,000 invånare. Lokalen var öfverfyld af en intresserad publik, och äfven här träffade jag många landsmän, som jag kände personligen, bland andra C. H. Pettersson från Eskilstuna, hvilken är »Arbetarens» agent där på platsen.
176 |
NIAGARA I VINTERSKRUD.
Isberget och Isbryggan öfver floden nästan vid foten af vattenfallen.
Isbryggan bildas af stora massor af is, som komma öfver fallen. Som
den starka forsen går under den, så blir vattenytan jämförelsevis
lugn. Isen fäster sig vid stenarne nedanför fallen och samlar sig
oupphörligt, tills den sträcker sig från strand till strand och, som
det säges, ibland ända till en tjocklek af 20 fot, då krämare passa på
och sätta upp salustånd och bord utefter denna isbrygga för att sälja
suvenirer, kuriositeter, whisky och annat.]