- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
Niagara

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
168
[Bild]

Niagara.

Den 4 dec. reste jag från Chicago med Niagara som närmaste mål för min resa. Till järnvägsstationen ledsagade mig tre för arbetarerörelsen varmt intresserade vänner och f. d. Stockholmare, herrar Åkerlund, Gustafsson och Andersson, de tvänne förstnämnda tillhörde, innan de utvandrade till Amerika, härvarande byggnadssnickarefackförening, och herr Åkerlund, hos hvilken jag bodde under min senaste vistelse i Chicago, tillhörde, om jag ej missminner mig, styrelsen för nämnda förening. Hr Andersson är instrumentmakare och den på svenska i New-York utkommande tidningen »Arbetarens» kommissionär i Chicago. Vi tillbragte tillsammans några angenäma dagar, och de hälsningar, som jag vid afresan mottog till deras vänner och bekanta, framför jag härmed.

På »Grand Trunk Railway System»-bolagets järnväg for jag genom Illinois och Michigan öfver Durand, Pontiac, Detroit, Lenox och Port-Huron. Genom sistnämnda stad går ett smalt sund, som förenar Huron- och Eriesjöarne, och öfver detta löper en ståtlig järnvägsbro, som sammanbinder de nordamerikanska staterna med de under engelskt välde hörande Kanadensiska besittningarne. I Port Huron får man ställa sin klocka fram en timma, om man vill följa med tiden. I Amerika har man tre timräkningar, »east-, central- och west-times.» När klockan
169
[Bild (mitt i texten):

NIAGARA. (Hästskofallet, Kanada-sidan.)]
170
t. ex. är 10 i New-York, är den 9 i Chicago och endast 8 i San Francisco, således 2 timmar senare än i New-York och 8 timmar efter tiden här i Sverige.

Frustande som en yster, eldig hingst, for ånghästen fram öfver Ontarios kuperade landskap -- förande oss allt närmare Niagara. På den sträcka af 180 eng. mil, vi hade att tillryggalägga mellan Port Huron och Niagara, passerade vi bland andra platser Hyde Park, Harrisburg och Hamilton. Ju närmare vi kommo målet, stegrades de resandes nyfikenhet. Allas tankar kretsade kring Niagara, detta naturens underbara verk, så ofta beskrifvet i dikt och prosa. Det låg en nervös, orolig spänning öfver de medresande, isynnerhet sådana, som för första gången i sitt lif och kanske äfven för sista gången inom några ögonblick skulle få njuta af detta storslagna natursceneri. Den växte minut för minut och grep oss alla. Det fordrades ingen psykologisk skarpblick för att se, hvilka passagerare som reste denna väg uteslutande för att få se Niagarafallen. Landskapet företedde för öfrigt intet ovanligt, blott litet mera kuperadt med små dalsänkningar här och hvar, strax innan vi kommo fram; det var allt.

Ändtligen!

Tåget rullade sakta ut öfver den väldiga järnvägsbron, som leder öfver Niagara. Det var som om alla passagerarne fått en elektrisk stöt; de rusade upp från sina platser, kupéfönstren öppnades och fyldes af hufvuden, af ögon, som girigt blickade ut öfver nejden. Midt på bron stannade tåget (alla passageraretåg stanna midt på bron). Därifrån hade man en härlig, storslagen utsikt öfver de väldiga vattenfallen, hvilkas dofva dån trängde fram till oss.

Det var på förmiddagen den 5 dec., jag anlände till Niagara. Digra moln betäckte horizonten, hvilket bidrog till, att man kände sig mera dyster till humöret än på dagar, då luften är klar, och solen från högblå himmel kastar sina lifgifvande strålar ut öfver nejden. På resan mellan Chicago och Niagara hade jag stiftat bekantskap med en tysk, som var på väg till Europa,
171
och vi hade kommit öfverens om att göra sällskap till New-York, sedan vi tillsammans besett vattenfallen. Vi hade icke väl kommit ut ur kupén, förrän vi omringades af folk, som erbjöd sig att vara våra ciceroner eller utbjöd vykort, kartor och andra minnen från Niagara. Den enda affär, vi gjorde, var inköpet af en karta. Med den i hand stälde vi först färden till en restaurant för att få oss en bastant frukost, hvilket väl behöfdes efter den 16 timmars färden från Chicago. Under det vi åto, studerade vi kartorna, och sedan vi tillfredsställt magens kraf, bar det i väg ut för att taga sevärdheterna i betraktande. Vi kommo öfverens med en droskkusk att för ett pris af fyra dollars föra oss omkring till alla utsiktspunkter såväl vid den amerikanska som den kanadeniska sidan af fallen. Först skulle vi bese det största fallet, det s. k. Hästskofallet, som är beläget på Kanada-sidan. I sakta mak rullade vårt åkdon genom staden »Niagara Falls», som har omkring 16,000 invånare. Det bar i väg ut öfver Suspension Bridge, en hängbro, som går öfver Niagarafallen och förbinder Förenta Staterna med Kanada. Midt på bron, där gränsen går mellan engelskt och amerikanskt område, måste man erlägga 10 cents för att få passera. Ett stycke bort till vänster om bron störtade väldiga vattenmassor ned. Det var det på Kanada-sidan belägna Hästskofallet. Man kunde endast se en hvitgrå dimma, som steg upp mot höjden och härrörde från vattenmassorna, som där vältra sig ned från en höjd af 160 fot. Hästskofallet har en bredd af 2,640 fot, och de vattenmassor, som där nedstörta, utgöra 15 millioner kubikfot i minuten. Man kan då förstå, hvilket väldigt dån de åstadkomma. Sedan vi passerat bron, åkte vi genom Queen Victoria Niagara Falls Park fram till fallet. Därinvid är uppförd en större byggnad med ett utsiktstorn, hvarifrån det väldiga natursceneriet erbjöd en storslagen anblick. Likväl var utsikten ej så härlig och vacker den dag jag besökte platsen, alldenstund, såsom jag förut nämnt, mörka, digra moln betäckte horisonten och verkade dystert på omgifningarne. I byggnaden, som kallas Table Rock House, fingo alla, som besökte platsen,
172
inskrifva sina namn, och då jag var försedd med representantkort för tidningen Social-Demokraten, inskref jag mig naturligtvis som tidningsman och är således Soc.-Dem:s förste medarbetare, som besökt Niagara. I Table Rock House kunde man äfven få köpa allehanda småsaker jämte vykort att medföra som minnen från platsen. Jag köpte naturligtvis ett och annat, fastän priserna på allt voro oerhördt uppskrufvade, men så var det ju också från Niagara. En del vykort köpte jag och sände ut stämplade i Kanada; bl. a. skickade jag till alla våra dagliga partitidningar. Sedan detta var undanstökadt, togo vi en tur ned under Hästskofallet. Innan färden ditned företogs, blef man iförd en drägt af oljadt tyg med dito hatt och ett par gummistöflar samt en väldig halsduk. Sålunda utstyrda begåfvo vi oss med en förare till ett litet torn, beläget på andra sidan vägen midt emot Table Rock House. Där far man i en hiss ned till vattenytan, hvarifrån färden fortsättes genom en i berget sprängd tunnel. Sedan man passerat denna, kommer man in under den bergvägg, hvarifrån dessa oerhörda, väldiga vattenmassor nedstörsta med ett dån så starkt, att man måste höja rösten betydligt, när man skall meddela sig med sina följeslagare. Det är hemskt men på samma gång storslaget och gör ett så öfverväldigande intryck, att man sent eller aldrig glömmer det. Vattenmassorna rusa ned med en så svindlande hastighet, att de slungas flere famnar ut från bergväggen. Detta gör, att man utan fara kan gå in under fallet ett godt stycke. Därnere forsar, kokar, yr och fräser vattnet, så att så långt blicken når liknar det ett hvitt, rykande skum, medan stänket från kaskaderna kastas vida omkring. Då vi, innan vi foro ditut, ifördes den ofvannämnda drägten, skämtade vi och ansågo det obehöfligt, men en gång väl därnere kommo vi snart på det klara med, att utan den hade vi blifvit alldeles genomvåta; man hade nog att göra med att oafbrutet torka ansiktet och öronen. Då vädret är vackert och solen kastar sina strålar på vattenmassorna, lär det vara en underbart härlig syn att skåda, efter hvad våra förare berättade oss. Det finnes resande, som länge vistas vid
173
fallen och knappt kunna slita sig ifrån detta underbara skådespel, där naturkrafterna utveckla en så öfverväldigande verksamhet. Jag plockade bort några bitar ur det skifferartade berget för att bevara som minne af mitt besök under Hästskofallet.

Därpå företogo vi en färd till ett längre bort beläget romersk-katolskt kloster, hvarifrån vi återvände till den amerikanska sidan och på »The Inclined Railway» (den stupande jernvägen) foro ned till stranden. Därifrån går en ångbåt ut med passagerare, vågande sig fram så nära Hästskofallet som möjligt är för att ej ryckas med af den väldiga forsen.

Från Hästskofallet styrde vi färden genom Prospect Park ut till Goat Island, som ligger på andra sidan Niagarafloden samt passerade på vägen dit en liten ö, Bath Island. Från Goat Island har man en förträfflig utsikt öfver en mängd hvirfvelströmmar, som bilda flere smärre fall, 50 à 60 fot höga, där floden kastar sig utför i skummande raseri. Det var öfver dessa hvirfvelströmmar, som Blondin, den bekante lindansaren, för ett 40-tal år sedan utförde sitt ryktbara vågstycke, bärande en man i en korg på ryggen. Därnere i dessa hvirfvelströmmar ha många funnit sin död, antingen frivilligt eller ofrivilligt genom olycksfall; årligen sätta här flere lifvet till.

Det började nu mörkna, skymningen insvepte nejden, allt dunklare blefvo fallens och strömmarnes konturer, endast det väldiga dånet vittnade slutligen om naturens majestätiska storhet. Vi läto då köra oss till en restaurant, där vi aftackade kusken, som kört för oss i omkr. 7 timmar. Den långa färden hade gifvit oss en strykande aptit. Sedan vi förplägat oss på bästa sätt, fortsatte vi resan. På enhvar gör Niagara ett oförgätligt, öfverväldigande intryck, och i stilla, ensamma stunder ila tankarne ofta dit, och för minnet framträder då lifligt detta enastående, underbara skådespel af demoniskt tjusande natur.

Men människorna äro praktiska. Sedan de gjort sig naturkrafterna underdåniga och det mänskliga snillet lyckats »rycka från himmelen blixten ned», såsom en fransk skald skref om den store Benjamin Franklin, har äfven vattenfallens kraft fått
174
allt större och mångsidigare användning. Niagaras väldiga vattenmassor ha stälts i industriens tjänst och lindra nu det slit och släp, som millioner människor förut varit underkastade. Så utplånar snillet den förbannelse, som enligt sagan hvilar öfver människorna, att de i sitt anletes svett skola äta sitt bröd, tills de åter bli stoft. Det siar äfven om en tid, en snar tid som stundar, då slafveriet, slitet, släpet och den däraf följande okunnigheten komma att upphöra, och solidariteten bli den starka länk, som förenar människorna i ett gemensamt sträfvande till allas gemensamma lycka, trefnad och väl.

Med vattenkraften från Niagara drifvas många industriella anläggningar, som använda elektriska motorer, dels i närheten af Niagara, dels många mil därifrån.

Stränderna vid Niagara äro allt annat än vackra; med undantag af de ställen, där människohanden varit verksam, te de sig ödsliga och skrofliga och göra ett enformigt och dystert intryck som -- ungefär som f. d. riksdagsman Fjällbäcks vägg -- som jag just nu har framför mig, och med hvilken den spjufvern beröfvat mig den härliga utsikt jag hade förut öfver Linnéparken; så har han tagit en infernalisk hämd på mig.

Det var en dyr dag, denna dag vid Niagara, ty den kostade mig öfver 40 kronor. Hvart man än kom, var priset 50 cents. 50 cents nere under Hästskofallet, 50 cents på den »stupande järnvägen» och 50 cents här och 50 cents där. Det blef pängar, men man är ju ej mer än människa och befinner sig, gud vare lof, icke vid Niagara för hvar dag.

Från Niagara gälde resan New-York, men i Buffalo stego vi af tåget och ströfvade omkring i staden, hvilken nu låg i elektrisk belysning. Ett par timmar hade vi på oss, innan nattsnälltåget kom. Buffalo har omkr. 375,000 invånare och är efter folkmängden Nord-Amerikas åttonde stad. Det är en fin stad med väldiga, breda gator och trottoarer. Som sagdt, jag hade endast ett par timmar på mig, och dessutom var det på kvällen, men jag begagnade den knappa tiden så godt sig göra lät och ångrar ej, att jag stannade, ty det jag fick se, var högst
175
intressant. Amerikanarne äro med sin tid. Långt innan jag kom till Buffalo, redan på tåget mellan Chicago och Niagara, hade tidnings- och bokförsäljare, som följa med alla passageraretåg i Amerika, utbjudit böcker med fotografier öfver den utställning, som i år under namn af den Panamerikanska utställningen hålles i Buffalo. Efter ett par timmars vandring i staden, hvarunder vi äfven begagnade de elektriska spårvägarne för att hinna omkring så långt som möjligt, samt besökte ett par salooner för att se lifvet där, gåfvo vi oss åter i väg, och på morgonen den 6 dec. vid 8-tiden var jag åter välbehållen tillbaka i New-York, som jag lämnat den 24 okt. Under dessa 7 veckor hade jag upplefvat och hunnit få se så mycket af lifvet i den nya världen, att kanske mången, som varit i Amerika hela sitt lif, knapt sett ens hundradedelen. Jag hade under min resa passerat genom 13 stater, näml. New-York, Massachusettes, Connecticut, Rhode-Island, New-Jersey, Pennsylvania, Ohio, Illionois, Indiana, Minnesota, Wisconsin, Iowa, Michigan samt den i Kanada belägna staten Ontario.

På resan mellan Buffalo och New-York sof jag nästan hela tiden den rättfärdiges sömn, trött som jag var. En gång vaknade jag vid ett gällt skri; det var en medresande, hvilken liksom jag och min kamrat för första gången i sitt lif sett Niagara. Han reste sig upp med fasa målad i sitt ansikte. »Hvad fattas er?» frågade min reskamrat på tyska och erhöll på samma språk svaret: »Jag drömde, att jag ramlade ner i Niagara.» »Var god och tag ett glas, kamrat, så sofver ni lugnare», sade min vän och räckte honom ett glas whisky jämte en saftig aprikos. Han mottog den erbjudna förfriskningen, och jag tror det hjälpte, ty han sof sedan lugnare, och vi blefvo ej mera störda af hans oroliga drömmar.

Dagen därpå höll jag på aftonen möte i Bridgeport, Connecticut, en stad med omkr. 72,000 invånare. Lokalen var öfverfyld af en intresserad publik, och äfven här träffade jag många landsmän, som jag kände personligen, bland andra C. H. Pettersson från Eskilstuna, hvilken är »Arbetarens» agent där på platsen.
176
[Bild:

NIAGARA I VINTERSKRUD.

Isberget och Isbryggan öfver floden nästan vid foten af vattenfallen.

Isbryggan bildas af stora massor af is, som komma öfver fallen. Som den starka forsen går under den, så blir vattenytan jämförelsevis lugn. Isen fäster sig vid stenarne nedanför fallen och samlar sig oupphörligt, tills den sträcker sig från strand till strand och, som det säges, ibland ända till en tjocklek af 20 fot, då krämare passa på och sätta upp salustånd och bord utefter denna isbrygga för att sälja suvenirer, kuriositeter, whisky och annat.]


The above contents can be inspected in scanned images: 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/niagara.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free