- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
Ohio, Indiana och Illinois genom kupéfönstret

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
103

Ohio, Indiana och Illinois genom kupéfönstret.

På morgonen den 6 Nov., själfva dagen för presidentvalet, reste jag från Pittsburg till Chicago. Jag tyckte att det var bäst att använda dagen till resdag, då valförrättningen lär vara mycket enformig och långrandig. Först sedan den afslutats, börjar folklifvet åter blifva intressant och då tåget skulle anlända till Chicago kl. 8:45 på aftonen, gjorde jag räkning på att få se något af lifvet efter valet i denna så mycket omskrifna stad, som utgör ingångsporten till vestern.

Då jag antagit, att det skulle intressera läsarne att få se en officiell valsedel från den stora amerikanska republiken, så har jag infört en sådan (se sid. 85). Det är den officiella valsedeln för andra valdistriktet i Alleghanys 13:de krets. Den upptager alla de partiers kandidater, som vid förra valet erhållit minst 10,000 röster och som anmält sig ånyo. Valsedlarne tillhandahållas valmännen gratis af staten å hvarje vallokal. Den valman, som röstar på alla de kandidater, ett parti uppstält, har endast att sätta ett kors i den öfverst uppe å valsedeln befintliga cirkeln. Vill man icke rösta på hela den af ett parti uppstälda listan, sättes ett kors i hvar kvadrat för det namn man röstar på.

Det var en härlig dag, vädret var som under en solig dag här hemma i början af Sept. månad. Snart hade vi ej blott det rökiga Pittsburg utan äfven hela Pennsylvania långt bakom oss. Endast några mil från Pittsburg kommer man in i Ohio.
104
Här är slättland med något skog i bakgrunden, påminnande om trakten kring Uppsala. Att det var ett bördigt land, kunde man se, oaktadt skörden till större delen var för länge sedan inhöstad; det enda, som ännu stod ute förutom rotfrukterna, var majsen, hvars afskurna stora, kraftiga, gula kornstockar lågo uppstaplade i stora högar på fälten, som tåget passerade förbi. Färden gick förbi städerna Rochester, Alliance, Mansfield, Ada och Lafayette m. fl. Omkring Lima lågo en mängd oljebrunnar; det fans således olja äfven i Ohio. Då vi nalkades Indiana, kommo inom synhåll de första prärierna, dessa oändliga slätter, som gifva landskapet i vestern dess egendomliga karaktär. Det manshöga, förvissnade, sträfva präriegräset gaf slätten ett ödsligt, tröstlöst utseende; endast i närheten af städerna ter det sig någorlunda. civiliseradt. Den sorgligaste anblicken erbjödo de dödas hviloställen, begrafningsplatserna. I Amerika fins som bekant ingen statskyrka, hvart religiöst samfund har i de större samhällena sina kapell och kyrkogårdar; i de mindre kommunerna är det endast de större religiösa samfunden, som ha råd att ha egna kyrkogårdar; de mindre sekterna få mot betalning där inhysa sina döda. Visserligen finnas fattigbegrafningsplatser de s. k. »Potters Fields » (krukomakarens åker), hvilka egas af kommunen, men då det anses för en skandal och skam att bli begrafven å dessa platser, så är det endast de mest elända eller urspårade, de som sakna slägt, vänner och anförvandter, stackare, som dö på gatorna, i fängelserna, på dårhusen eller fattiginrättningarne, hvilka få sin sista hviloplats i »Potters Field». De religiösa samfundens begrafningsplatser ute på prärien gjorde som sagdt ett dystert, nedslående intryck. Ingen skugga från trädens kronor kastades ut öfver grafvarne, där monumenten stodo lika kalla och bleka som folket själft -- en trogen bild af nationen. Huru mången landsman och landsmaninna hvilar icke här ute, tänkte jag. När de legat på sitt yttersta och låtit blicken ila ut, långt ut öfver den oändliga, ödsliga prärien, ha de ej månne känt ett djupt vemod i sinnet vid tanken på hembygden, ha de ej i tankarne jämfört dess härliga nejder med denna öde prärie
105
som gör en alltmer melankolisk och underlig till mods, ju längre man låter blicken sväfva öfver vidderna. När man sett en prärie, sett det manshöga präriegräset, kan man göra sig en föreställning om det hemska och förfärliga läge, de stackars farmarne befinna sig i vid en präriebrand. Ofta äro äfven städerna utsatta för stora faror under en präriebrand. I det torra gräset, som måste brinna som fnöske, har elden god näring; den måste förtära allt i sin väg. De nybyggare, hvilka som farmare slagit sig ned ute på den oändliga prärien, ha helt primitivt uppfört sina bostäder; det ser ut, som skulle innebyggarne hvilket ögonblick som hälst vara redo att ge sig i väg, öfverlåtande sina hem åt de förödande stormarne eller åt elden. Inga uthus för kreaturen finnas. De få gå ute både sommar och vinter och bäst de förmå skydda sig mot den kalla, bitande blåst, som under den kallare årstiden stryker fram öfver prärien.

I Fort Wayne, en stad i Indiana på 45,000 invånare, steg ett sällskap negrer in i kupén. Jag fick då en liten inblick i det rashat, som existerar mellan de hvita och de färgade. Sålunda sutto ett par hvita, från de södra staterna att döma efter deras drägt, sätt och uppträdande, och högt beklagade sig öfver att negrerna, som föröfrigt uppförde sig mera städadt än de två hvita herrarne, finge resa i samma vagnar som de hvita. I södern och längre in i de vestra staterna nödgas de färgade åka i särskilda vaggoner.

Det är roligt att studera riktiga infödda amerikanare; de bry sig katten om hvad som passar sig, bara det passar dem och deras egen bekvämlighet. I järnvägskupéerna lägga de upp fötterna å öfversta kanten af soffornas ryggstöd, så att de ofta ha sina fortkomstledamöter betydligt högre än sina hufvuden. På samma sätt uppföra de sig i hotellens stora vestibuler, där man som oftast får se dem intaga alla möjliga slags ställningar, medan de läsa sina tidningar eller sitta och konversera med hvarandra.

Ju mera vi närmade oss Chicago, desto mera bebygdt blef landskapet, som därigenom erhöll en mindre dyster och enformig
106
prägel. Chicago är Amerikas underligaste stad, är knappt tre fjärdedels sekel gammal och har likväl 1,698,575 invånare enligt senaste folkräkningen. I Chicago mottogs jag af en bekant från Stockholm, som jag skrifvit till i förväg, en skräddare Eriksson, hvilken 1888 utvandrade till Amerika och som här hemma deltog i arbetarerörelsen. Han hade punktligt infunnit sig jämte några andra, som par renommé kände mig. En af dem hade redan varit i valkampen och resultatet var en blesserad hand. Det var likväl ej ett sådant lif, som jag förestält mig, att det skulle vara efter ett val. Ute på gatorna var det jämförelsevis ganska lugnt; på offentliga lokaler gick det däremot mera hett till, men trött som jag var efter en hel lång dagsresa, brydde jag mig icke om att ströfva gatorna omkring och skaffa mig valinteriörer, utan tillbragte i stället ett par timmar i vänners och gamla bekantas sällskap, innan jag sökte hvila i Morfei armar för att de följande dagarne taga Chicago riktigt i skärskådande.


The above contents can be inspected in scanned images: 103, 104, 105, 106

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/ohioindi.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free