Ohio, Indiana och Illinois genom kupéfönstret.
På morgonen den 6 Nov., själfva dagen för presidentvalet, reste jag
från Pittsburg till Chicago. Jag tyckte att det var bäst att använda
dagen till resdag, då valförrättningen lär vara mycket enformig och
långrandig. Först sedan den afslutats, börjar folklifvet åter blifva
intressant och då tåget skulle anlända till Chicago kl. 8:45 på
aftonen, gjorde jag räkning på att få se något af lifvet efter valet i
denna så mycket omskrifna stad, som utgör ingångsporten till vestern.
Då jag antagit, att det skulle intressera läsarne att få se en
officiell valsedel från den stora amerikanska republiken, så har jag
infört en sådan (se sid. 85). Det är den officiella valsedeln för
andra valdistriktet i Alleghanys 13:de krets. Den upptager alla de
partiers kandidater, som vid förra valet erhållit minst 10,000 röster
och som anmält sig ånyo. Valsedlarne tillhandahållas valmännen gratis
af staten å hvarje vallokal. Den valman, som röstar på alla de
kandidater, ett parti uppstält, har endast att sätta ett kors i den
öfverst uppe å valsedeln befintliga cirkeln. Vill man icke rösta på
hela den af ett parti uppstälda listan, sättes ett kors i hvar kvadrat
för det namn man röstar på.
Det var en härlig dag, vädret var som under en solig dag här hemma
i början af Sept. månad. Snart hade vi ej blott det rökiga Pittsburg
utan äfven hela Pennsylvania långt bakom oss. Endast några mil från
Pittsburg kommer man in i Ohio.
Här är
slättland med något skog i bakgrunden, påminnande om trakten kring
Uppsala. Att det var ett bördigt land, kunde man se, oaktadt skörden
till större delen var för länge sedan inhöstad; det enda, som ännu
stod ute förutom rotfrukterna, var majsen, hvars afskurna stora,
kraftiga, gula kornstockar lågo uppstaplade i stora högar på fälten,
som tåget passerade förbi. Färden gick förbi städerna Rochester,
Alliance, Mansfield, Ada och Lafayette m. fl. Omkring Lima lågo en
mängd oljebrunnar; det fans således olja äfven i Ohio. Då vi nalkades
Indiana, kommo inom synhåll de första prärierna, dessa oändliga
slätter, som gifva landskapet i vestern dess egendomliga karaktär. Det
manshöga, förvissnade, sträfva präriegräset gaf slätten ett ödsligt,
tröstlöst utseende; endast i närheten af städerna ter det sig
någorlunda. civiliseradt. Den sorgligaste anblicken erbjödo de dödas
hviloställen, begrafningsplatserna. I Amerika fins som bekant ingen
statskyrka, hvart religiöst samfund har i de större samhällena sina
kapell och kyrkogårdar; i de mindre kommunerna är det endast de större
religiösa samfunden, som ha råd att ha egna kyrkogårdar; de mindre
sekterna få mot betalning där inhysa sina döda. Visserligen finnas
fattigbegrafningsplatser de s. k. »Potters Fields » (krukomakarens
åker), hvilka egas af kommunen, men då det anses för en skandal och
skam att bli begrafven å dessa platser, så är det endast de mest
elända eller urspårade, de som sakna slägt, vänner och anförvandter,
stackare, som dö på gatorna, i fängelserna, på dårhusen eller
fattiginrättningarne, hvilka få sin sista hviloplats i »Potters
Field». De religiösa samfundens begrafningsplatser ute på prärien
gjorde som sagdt ett dystert, nedslående intryck. Ingen skugga från
trädens kronor kastades ut öfver grafvarne, där monumenten stodo lika
kalla och bleka som folket själft -- en trogen bild af nationen. Huru
mången landsman och landsmaninna hvilar icke här ute, tänkte jag. När
de legat på sitt yttersta och låtit blicken ila ut, långt ut öfver den
oändliga, ödsliga prärien, ha de ej månne känt ett djupt vemod i
sinnet vid tanken på hembygden, ha de ej i tankarne jämfört dess
härliga nejder med denna öde prärie
som gör en
alltmer melankolisk och underlig till mods, ju längre man låter
blicken sväfva öfver vidderna. När man sett en prärie, sett det
manshöga präriegräset, kan man göra sig en föreställning om det hemska
och förfärliga läge, de stackars farmarne befinna sig i vid en
präriebrand. Ofta äro äfven städerna utsatta för stora faror under en
präriebrand. I det torra gräset, som måste brinna som fnöske, har
elden god näring; den måste förtära allt i sin väg. De nybyggare,
hvilka som farmare slagit sig ned ute på den oändliga prärien, ha helt
primitivt uppfört sina bostäder; det ser ut, som skulle innebyggarne
hvilket ögonblick som hälst vara redo att ge sig i väg, öfverlåtande
sina hem åt de förödande stormarne eller åt elden. Inga uthus för
kreaturen finnas. De få gå ute både sommar och vinter och bäst de
förmå skydda sig mot den kalla, bitande blåst, som under den kallare
årstiden stryker fram öfver prärien.
I Fort Wayne, en stad i Indiana på 45,000 invånare, steg ett
sällskap negrer in i kupén. Jag fick då en liten inblick i det rashat,
som existerar mellan de hvita och de färgade. Sålunda sutto ett par
hvita, från de södra staterna att döma efter deras drägt, sätt och
uppträdande, och högt beklagade sig öfver att negrerna, som föröfrigt
uppförde sig mera städadt än de två hvita herrarne, finge resa i samma
vagnar som de hvita. I södern och längre in i de vestra staterna
nödgas de färgade åka i särskilda vaggoner.
Det är roligt att studera riktiga infödda amerikanare; de bry sig
katten om hvad som passar sig, bara det passar dem och deras egen
bekvämlighet. I järnvägskupéerna lägga de upp fötterna å öfversta
kanten af soffornas ryggstöd, så att de ofta ha sina
fortkomstledamöter betydligt högre än sina hufvuden. På samma sätt
uppföra de sig i hotellens stora vestibuler, där man som oftast får se
dem intaga alla möjliga slags ställningar, medan de läsa sina
tidningar eller sitta och konversera med hvarandra.
Ju mera vi närmade oss Chicago, desto mera bebygdt blef landskapet,
som därigenom erhöll en mindre dyster och enformig
prägel. Chicago är Amerikas underligaste stad, är knappt
tre fjärdedels sekel gammal och har likväl 1,698,575 invånare enligt
senaste folkräkningen. I Chicago mottogs jag af en bekant från
Stockholm, som jag skrifvit till i förväg, en skräddare Eriksson,
hvilken 1888 utvandrade till Amerika och som här hemma deltog i
arbetarerörelsen. Han hade punktligt infunnit sig jämte några andra,
som par renommé kände mig. En af dem hade redan varit i valkampen och
resultatet var en blesserad hand. Det var likväl ej ett sådant lif,
som jag förestält mig, att det skulle vara efter ett val. Ute på
gatorna var det jämförelsevis ganska lugnt; på offentliga lokaler gick
det däremot mera hett till, men trött som jag var efter en hel lång
dagsresa, brydde jag mig icke om att ströfva gatorna omkring och
skaffa mig valinteriörer, utan tillbragte i stället ett par timmar i
vänners och gamla bekantas sällskap, innan jag sökte hvila i Morfei
armar för att de följande dagarne taga Chicago riktigt i skärskådande.
The above contents can be inspected in scanned images:
103, 104, 105, 106
Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:43 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/ohioindi.html