- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
Olje- och koldistrikten i Pennsylvania

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
74
[Bild]

Olje- och koldistrikten i Pennsylvania.

Min egentliga mening var att öfver Albano och New-York State resa till Kane, den plats jag först skulle besöka i Pennsylvania, men ett bref från min son, hvilket jag erhöll i Boston, sista dagen jag var där, ändrade min resplan. Jag hade nämligen under de sista tre veckorna två gånger sändt honom pänningar på postanvisning jämte bref, då han ännu icke lyckats erhålla arbete. Han meddelade mig nu, att han väl hade mottagit brefven, men icke »money», samt uttalade sina farhågor för, att någon tjufaktig yankee vid amerikanska postverket hade lagt sig till med pängarne.

Då jag omtalade detta missöde för Axel Ellis, hos hvilken jag bodde under min vistelse i Boston och hvilken är en af våra mera kända energiska partivänner på platsen, samt tog upp och visade honom de å postkontoren erhållna kvittona, brast han i skratt och upplyste mig om, att jag fortfarande »hade pängarna på mig». Det, som jag trodde vara kvitton, var i själfva verket »money order» eller just postanvisningarne, som skulle insändas till adressaten, något som jag ej hade förstått. Det var denna lilla episod, som föranledde mig att resa öfver New-York till Pennsylvania. Det ej minst intressanta, när man pr
75
järnväg anländer till New-York, är att se världsstadens droskkuskar i »arbete». Den morgon, jag från Boston kom till New-York, fick jag härtill ett utmärkt tillfälle, medan jag lät borsta mina stöflar. I förbigående sagdt får man säkerligen ej sina skoplagg så väl putsade som i Amerika. Utanför järnvägsstationerna, hotellen, saloonerna, i gathörnen, hafva skoputsarne sina affärer under sommaren; under vintermånaderna flyttas affären in i lokalen. Man stiger upp i upphöjda länstolar och placerar bekvämt sin kroppshydda; medan man studerar sin tidning eller det rörliga lifvet omkring, arbetar en neger i sitt anletes svett på att få ens fot-fodral lika så svarta, blanka och skinande som hans eget skinn. Hela proceduren kostar endast 5 cents, och det är den ärligt värd.

Alltnog, medan mina stöflar försattes i ett mera gentlemannaaktigt skick, betraktade jag droskkuskarne. Utanför stationen -- det var vid 42:dra gatan -- höllo minst ett femtiotal droskor eller »cabs», såsom de kallas på engelska. I New-York äro alla droskkuskar iförda långa, svarta lifrockar och svarta, höga hattar. Kuskarne stodo uppradade utanför gatan, så nära trottoaren de kunde komma, och alla skreko de »cab! cab! cab!» i det de med högra handens pekfinger omväxlande pekade på den resande, de sökte få tag i, och på den »cab» som var deras. Det var ett öronbedöfvande lif och oväsen, men hela den bullrande scenen erbjöd en så skojfrisk anblick och gjorde på mig ett så lifligt intryck, att jag länge efteråt hörde »cab, cab, cab» susa i mina öron. Ofrivilligt förde tanken mig hem till Sverige, till »ankdammen» i Tivoli, som Hazelius nu lagt beslag på.

Efter en angenäm järnvägsresa, hvarunder jag passerade Philadelfia, Baltimore, Harrisburg, Williamsport och Ridgway, anlände jag till Kane, en stad som ligger cirka 500 engelska mil från New-York och 2,100 fot öfver hafvet på högsta punkten af den ås, som under namn af Alleghanybergen sträcker sig genom Pennsylvania. Staden är belägen midt i »oljedistriktet» och har omkr. 8,000 invånare, hvaraf 2,000 svenskar. Rundtomkring staden ligga otaliga petroleumbrunnar. Huru stort det
76
distrikt är, där oljan rinner direkt ur jorden, vet jag ej, men långt innan man kommer till Kane, ser man på båda sidor om järnvägen oljebrunn vid oljebrunn, ofta på endast 30, 50 à 100 meters afstånd från hvarandra. Deras utseende visar omstående teckning. Oljekällådrorna ligga på olika djup. I en del brunnar kväller oljan fram redan innan man kommer hundra fot ned, andra brunnar åter äro mycket djupa. Den oljemängd, brunnarne gifva, är äfven högst växlande, från ett tusen tunnor till en half tunna pr dag. Oljan transporteras i rör direkt till New-York, där den tappas på tankfartygen för vidare befordran till alla världens länder och folk. I brunnarne finnes äfven ren jordgas, som dels begagnas af befolkningen i distriktet, dels vid industriella anläggningar därstädes; men gasen ledes äfven i rör, liksom oljan, långt utom oljedistriktet. Till Buffalo, som ligger 100 engelska mil från Kane, läggas nu rör, hvari gasen skall föras dit att användas såväl för industriella ändamål som privat bruk. Men oaktadt det fins ett så stort öfverflöd på olja och gas -- såväl gas som olja fins i myckenhet under hela staden Kane -- så äro dock dessa naturens skatter stängda för både kommunen och befolkningen. Bolaget, som äger källorna, har nämligen monopol på området. Ingen utom bolaget får öppna nya källor, och såväl staden som husägarne måste således för belysningen köpa af bolaget den gas, som finnes under gator, torg och hus. Visserligen är gasen billig, det skall ej förnekas, men förhållandet är en slående illustration till, hur privatkapitatalismen i sin moderna, fulländade form sträfvar att förvandla allt till monopol och privilegier, som skyddas af privateganderätten.

Gasen kostar i Kane 10 cents (35 öre) pr 1,000 kubikfot, för en låga betalas 15 cents pr månad. Men hvilka lågor! Jag har sett lågor, som stått ut från brännaren en half aln.

Platsen, där Kane är belägen jämte kringliggande bygd, erhöll Jenny Lind till skänks af en beundrare -- en Philadelfiamillionär, för att där anlägga ett svenskt settlement. Till sin agent antog hon en öfverste Kane, efter hvilken staden, som
77
endast är några år gammal, fått sitt namn. Han stal alltsammans, påstås det, och blef en mäkta rik man på »affären». Han är nu död men änkan lefver; en son är läkare i staden och har eget sjukhus. De flesta farmare omkring Kane äro svenskar. Jag hade nöjet att en dag aflägga ett besök hos en, hvilken äfven var medlem af det socialdemokratiska arbetarepartiets afdelning på platsen. [Bild (mitt i texten):

En fotograferad oljebrunns sprängning i närheten af White Rock Mineral Spring.

Skjutningen verkstäldes medelst en laddning af 25 kannor nitroglycerin, som nedsänktes i den 2,250 fot borrade brunnen, och samtidigt fylldes oljekasken eller lådan därnere till ett djup af 175 fot. Den på bilden synliga hisställningen öfver brunnen, högt öfver hvilken oljan sprutar, reser sig 80 fot öfver marken. Det är en väldig syn.] Han stod sig bra och hade en välskött farm. På grund af traktens höga belägenhet är det frostnätter nästan hela året om, hvarför endast hö, hafre och rotfrukter kunna odlas. Råg och hvete däremot slå fel. Man
78
jämföre härmed, att t. ex. i Connecticut i Massachusetts och kringliggande stater, endast 80 svenska mil därifrån, odlas vindrufvor. De flesta svenskar i trakten kring Kane äro skogsarbetare. Det är ett hårdt arbete i skogarne och äfven farligt understundom. Endast omkr. 8 engelska mil från Kane nere i dalen förekomma i skogarne skallerormar i sådan mängd, att ingen gärna vill åtaga sig arbeta där under sommaren, om det än bjudes dubbel betalning. Äfven björnar och pantrar ströfva omkring i skogsbygden, de senare äro dock mera sällsynta.

I Kane bedrifves äfven en ganska stor glasbruksindustri; ett par, tre stora glasbruk ligga tätt invid staden. Å det ena, där stora fönster- och spegelglas tillverkas, var jag inne och såg på, hur arbetet utfördes, hvilket var mycket intressant. I Kane fick jag vidare tillfälle att bevittna den första amerikanska »valparaden». Som jag längre fram närmare skall beskrifva en amerikansk valparad, hvilken jag åsåg i Pittsburg, skall jag här endast nämna, att de olika partiernas kandidater styra ut enhvar, som vill arbeta för dem, med hattar, kappor, paraplyer; de erhålla vidare fria resor å järnvägarna och gratis »fylla»; ja, den som är riktigt smart, kan dessutom göra sig god förtjänst under valrörelsen. I Kane såg jag en svensk farmare, som först hade lurat sig till en grå, väldig »storm» af den republikanske kandidaten samt sedan en stor kappa af den demokratiske. Så utstyrd vandrade han omkring i staden. Slutligen blef han »på lyran», som man säger, men förtäringen kostade honom ingenting, ty under sin promenad träffade han på några för politik indifferenta, som tyckte, att han visat sig så »smart», att han förtjänat att gratis få sitt »qvantum satis».

Från Kane reste jag till Warren, en stad belägen omkr. 5 svenska mil från förstnämnda stad. Äfven Warren ligger i oljedistriktet; där fins ett stort fanérsågeri, en stor fabrik för tillverkning af vagnsaxlar, yxfabrik m. m. Staden har ett mycket vackert läge i en härlig dal, genomskuren af Alleghanyfloden. En mängd rikt folk, som dragit sig tillbaka från affärerna eller lefva på räntor, bor i Warren. Där finnes en lifaktig om än
79
liten klubb af S. L. P. (socialistiska arbetarepartiet), hvilken förhyrt lokal hos en svensk handlande samt äfven eger ett litet bibliotek. Till en med. d:r Ball, som är medlem af socialistiska arbetarepartiet, hade jag adress och aflade hos honom ett par besök under min korta vistelse i Warren. Såväl där som i Kane träffade jag flere bekanta som energiskt arbeta för spridande af de socialistiska idéerna bland kamrater och landsmän.

Från Warren reste jag till koldistriktet. Detta är deladt i två »regioner» (distrikt), antracit-regionen och central-regionen. Då den stora kolgrufarbetarestrejken under tiden för min vistelse koldistriktet pågick i antracitregionen, hade inga möten af S. L. P. där arrangerats, hvarför möten endast höllos i centralregionen. Den första plats, jag besökte, var Du Bois, en stad med 12,000 innebyggare. Grufvorna voro belägna en à två eng. mil från staden, således på ett rätt betydligt afstånd, hvilket bidrog till att göra staden ren och treflig; man var icke där besvärad af den kväfvande, obehagliga rök, som öfverallt annars förpestar luften i Pennsylvanias kol- och industridistrikt. Någon särskild socialistisk skandinavisk klubb fans ej i Du Bois, i det de skandinaviska arbetarne direkt slutit sig till det socialistiska arbetarepartiets sektioner.

Från Du Bois reste jag till Anita, ett stort gruffält, som ligger en timmes färd med spårvagn från Punxsutawney. -- Hvilket förskräckligt namn, käre läsare! Landskapet, som jag reste genom från Du Bois till Anita, var allt annat än vackert. Ju mera man närmade sig Anita, desto tröstlösare och mera afskräckande blef det; skogseldar hade härjat stora sträckor, där icke »baggbölarne», en kapitalisttyp som ej heller är sällsynt i Amerika, ännu hunnit sköfla skogen. Här stodo utan löf och kronor tusen sinom tusen halfbrända stammar af jätteträd, som, innan elden härjande drog fram, utgjort skogarnes ståtliga prydnad. Så den olidliga röken från gruffälten och den oräkneliga mängd af koksförbränningsugnar, vi passerade förbi under resan! Som en tjock, gröngrå, ogenomtränglig dimma vältrade sig röken ut öfver nejden, uppblandad med de kväfvande svafvelångorna
80
från koksugnarne. Det hela erbjöd en bedröflig anblick, och jag beklagar på det högsta dem, som för sitt uppehälle äro nödgade att i åratal, kanske hela sitt lif, vistas i dessa helvetets förgårdar.

Mellan Punxsutawney och Anita låg en dubbel rad af koksförbrännningsugnar, som insvepte hela omgifningen i en den förskräckligaste rök; ingen, som icke själf varit där och sett det, kan ens tillnärmelsevis föreställa sig huru olidligt det är.

Öfver koksförbränningsugnarne löpa järnvägsskenor och ugn ligger invid ugn. För att fylla dem gå tåg med kollastade järnvagnar, från hvilka kolet lätt och snabbt afstjälpes i ugnarne. De brinna oafbrutet året om och släckas endast i och för reparation.

I Anita arbeta många svenskar vid grufvorna och underligt nog träffade jag flere, som trifdes bra där, trots den obehagliga och tröstlösa omgifningen. En del hade skaffat sig egna hus och var detta kanhända orsaken till att de icke kunde, om de också ville, lämna orten. Andra åter, som jag talade med, önskade sig bort, långt bort därifrån, men deras ekonomiska ställning var sådan, att de voro tvungna att stanna, tills de lyckats få medel att resa. Jag träffade sålunda bl. a. två unga Falu-arbetare, som ej varit där mer än knappt ett år och som jag kände något litet från Falun. De voro färdiga med Amerika, och jag undrar ej därpå, ty de hade kommit direkt från Falun med sina åtminstone på tre sidor vackra omgifningar till detta helvete i miniatyr. Anita och det hastigt förbiskymtande landskapet under järnvägsresan dit var allt hvad de sett af Amerika. Vid grufvorna arbeta en mängd italienare, och mellan dem och de öfriga grufarbetarne råder ingalunda det bästa förhållande. Det är beklagligt, men föga att förvånas öfver, ty italienarne arbeta nästan för hvad som hälst som bjudes dem; de lefva mera som djur än som människor, och en sorglig anblick erbjödo bostäderna i det italienska kvarteret; de liknade svinstior, och deras invånare voro smutsiga och trasiga. I jämförelse härmed var svenskarnes kvarter trefligt och angenämt med sina renliga, välklädda arbetare. Det var nämligen en söndag, jag
81
uppehöll mig i Anita, så att jag hade ett utmärkt tillfälle att göra iattakgelser och jämförelser.

Italienarnes bristande solidaritetskänsla, att de af bolagsdisponenterna och deras kreatur läto sig godtyckligt behandlas, var orsaken till det spända förhållandet. Enda sättet att afhjälpa det är, att män af deras egen nation, som förstå betydelsen af de humanitets- och rättfärdighetssträfvanden, som afspegla sig i vår tids internationella arbetarerörelse, sändas ut att vid de gruffält och arbetsplatser, där italienare arbeta, klargöra för dessa, af lång arbetstid, svält och umbäranden förslöade varelser nödvändigheten af solidaritet och sammanslutning mellan arbetarne af alla nationer.

Det var för öfrigt icke allenast vid gruffälten i Pennsylvania jag lade märke till animositeten mellan italienarne och den öfriga arbetarebefolkningen. Den gjorde sig gällande öfverallt, och orsaken var alltid densamma. Sålunda användas italienarne till gatu- och renhållningsarbeten i New-York, Chicago och annorstädes. De ha trängt ut irländarne, och orsaken är öfverallt densamma -- den ringa betalning, de låta afspisa sig med för det hårda, obehagliga arbetet! Ej underligt då, att bolagsherrarne, som samla guldhögar, grundarne och trustägarne, hvilkas enda sträfvan är att genom låga arbetslöner få profiterna att växa, äro förtjusta öfver den medgörliga arbetskraft, som italienarne ställa till deras disposition. De begagna sig af den att hålla lönerna nere för de arbetare, hvilka göra anspråk på en så stor ersättning för sitt arbete, att de kunna föra en mänsklig tillvaro.

I Anita träffade jag flere för arbetarerörelsen varmt intresserade landsmän samt hade på söndagen ett väl besökt möte.

Dagen därpå reste jag till Patton. På vägen dit låg jag 6 timmar i en liten stad, som hette Mahaffey. Jag skulle byta om tåg och fara med en annan linie, men som jag tyckte, att staden såg hemtreflig ut och hade vackra omgifningar, stannade jag där för att taga en promenad upp på de vackra höjder, som omgifva staden, då jag ändå kunde komma fram i rätt tid till
82
mötet i Patton på aftonen. Efter promenaden gick jag ned till stationen för att fortsätta resan.

Ju längre man kommer inåt västern, i synnerhet när man aflägsnar sig från hufvudlinierna, äro de flesta små järnvägsstationerna eländiga ruckel jämförda med våra inbjudande, villastil byggda, små stationshus. De stormrika järnvägsbolagen taga ingen hänsyn till allmänheten; det gäller bara för dem att håfva in dollars. Och egendomligt nog medan man skulle kunna tro, att amerikanarne voro födda med ett glas isvatten i hand, då ju det där vid alla möjliga och omöjliga tillfällen serveras isvatten, så fins ej så mycket som en droppe vatten att läska sig med vid dessa mindre stationer. Ja, t. o. m. vid de större stationerna kan det stundom vare rätt svårt att komma öfver ett glas vatten. I Amerika kan man bäst iakttaga, hur litet hänsyn monopolbolagen taga till allmänhetens intressen. Gods- och trafiktaxorna fastställa kompanierna efter godttycke, och jag behöfver väl knappt tillägga, att de förträffligt förstå att sko sig på allmänhetens bekostnad. Lyckligtvis växer dock dagligen det allmänna missnöjet med det rådande tillståndet, växer mer än man skulle föreställa sig, när man på så långt afstånd som här i Europa studerar Amerika genom tidningarne. Den i Amerika mer än annorstädes i världen starka koncentreringen af kapital och affärer i kompanier och trustar har inom alla samhållsklasser öppnat ögonen på många för den bestående ordningens ohållbarhet. Och därtill kommer, att ett omslag i folkmeningen försiggår vida snabbare i Amerika än i andra länder; därpå har man ofta sett exempel, och därpå får man äfven vara beredd.

Mahaffey hade två järnvägsstationer. Den, där jag skulle stiga på, var ett sådant där litet eländigt krypin. Inne i bagagerummet höllo stationskarlarne kalas med några bekanta; de voro alla ganska påstrukna, något som jag dock rättvisligen måste erkänna var både första och sista gången jag såg i Amerika, ty i regeln äro amerikanarne mycket nyktrare än vi svenskar. Den ende, som var nykter af hela personalen, var
83
biljettförsäljaren och en - neger; han såg ut som om han ginge och skämdes öfver hela tillställningen, ja, jag tyckte, att han föreföll blek af förargelse. Äntligen kom tåget. En af de passagerare, som skulle med, var så full, att tågföraren och en konduktör måste hjälpa honom in i kupén, där han snart insomnade. När konduktören kom fram och affordrade honom biljett, hade han ingen eller kunde åtminstone ej finna den. En kort stund därefter stannade tåget ute på linien, och tågföraren jämte konduktören togo den stackars saten, buro ut honom och lade honom utanför banvallen, och så bar det i väg igen. Rask expediering! tänkte jag.

I Patton, en liten grufstad, fans högst ett 60-tal svenskar. När jag hörde det, trodde jag, att mötet skulle bli alldeles misslyckadt, men till min glädje visade sig mina farhågor ogrundade, ty vid mötet, som t. o. m. hölls i en gymnastiklokal, hade infunnit sig omkr. ett 50-tal svenskar förutom några amerikanska arbetare; från ett gruffält, beläget öfver en svensk mil från Patton, voro ett 10-tal deltagare, däribland en handlande och ett par svenska affärsmän, kvarnägare, om jag icke missminner mig. Efter mitt föredrag uppträdde flere, bland dem såväl handlanden som den ene af affärsmännen, och uttalade sig för socialismen. Man diskuterade äfven frågan om lämpligaste sättet att få en afdelning af socialistiska arbetarepartiet till stånd samt huru propagandan bland svenskarne härför borde bedrifvas. Mötet i Patton blef alltså ingalunda ett af de minst betydelsefulla af de möten, jag höll för landsmän i Pennsylvanias olje- och koldistrikt.

[Bild: Gatuscen. Pojkar tända eldar.]

84

[Bild: Scen ifrån ett amerikanskt valmöte.]
85

[Bild]

Officiel valsedel från Pittsburg.

Den, som röstar å alla ett partis kandidater, sätter ett kors i den öfverst å valsedeln befintliga cirkeln, röstas icke på hela partilistan sättes ett kors i hvarje kvadrat vid det namn, hvarpå röstas.


The above contents can be inspected in scanned images: 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/oljekol.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free