- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
Pittsburg, Alleghany och Mc Keesport

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
86

Pittsburg, Alleghany och Mc. Keesport.

Den 30 Okt. reste jag från Patton till Pittsburg, medelpunkten för Nord-Amerikas järn- och stålindustri. Det är här järn- och stålkungen, den från Homestead-sträjken så sorgligt beryktade Carnegie har sina stora järnverk, hvilka han nyligen sålt och som numera tillhöra en jättetrust, den största i världen. Homestead ligger strax utanför Pittsburg. Öfver en half svensk mil sträcker sig detta jätteetablissement, som sysselsätter 25,000 arbetare.

På vägen till Pittsburg passerade jag Johnstown. Denna stad ödelades 1894 af en öfversvämning, hvarvid äfven en mängd människor fingo sätta lifvet till; man läste då i tidningarne hemska skildringar af denna tilidragelse. Öfversvämningen förorsakades af att fördämningarne för stadens vattenreservoarer, hvilka voro belägna på de omgifvande höjderna, brusto, hvarpå vattenmassorna vältrade ned öfver staden, sopande med sig flere hundra hus; tusentals personer drunknade. Jag steg af tåget och stannade där ett par timmar, för att på ort och ställe inhemta några upplysningar om katastrofen samt för att få se de mest hemsökta platserna. Staden har något öfver 35,000 invånare och en mängd fabriker samt andra industriella anläggningar. Några spår af den förfärliga tilldragelsen kunna numera ej upptäckas, ty arbetet och idogheten ha för längesedan botat alla skador, som öfversvämningen åstadkom. Men när man sett
87
stadens läge, kan man fatta hela olyckans vidd. Staden ligger nämligen i en djup dal, som genomflytes af en flod »Conemaugh river», hvilken längre bort utfaller i »Alleghany river». Rundt omkring alldeles inpå staden sträcka sig de stora höjder, där vattenreservarorna voro belägna. Vattnet fördes till dem genom kanaler från ett par längre bort belägna insjöar. När fördämningarne brusto, strömmade vattenmassorna icke allenast från reservoarerna, utan äfven från sjöarne ned öfver den olyckliga staden och dess invånare.

Som sagdt, när man tagit en öfverblick öfver terrängen, kan man förstå, i hvilket kritiskt och farligt läge staden befann sig, och hvarför olyckan erhöll ett sådant omfång.

Jag var förargad öfver, att jag icke hade tur att träffa någon skandinav eller tysk, af hvilken jag kunnat få närmare upplysningar om olyckan än dem jag nu erhöll af engelsktalande, med hvilka jag hufvudsakligen måste meddela mig medelst tecken. Så mycket fick jag likväl klart för mig, att ett stycke nedanför järnvägsstationen till venster åt Pittsburgshållet till hade stått en fabrik, som helt och hållet bortsköljts af de nedstörtande vattenmassorna, och att ett trettiotal människor endast där omkommit. Olyckan kom öfver staden som en tjuf om natten, som en blixt från klar himmel, som en störtvåg. De arma invånarne stodo som lamslagna af skräck, det gafs ingen tid till räddning; de voro hjälplöst vigda till undergång.

När jag åter satt i järnvägskupén och kastade blicken ut genom kupéfönstret öfver staden och de omgifvande höjderna, var det, som om jag själf hade varit åsyna vittne till den förfärliga katastrofen.

Strax efter det vi passerat en stad benämnd Greensburg, sågo vi ett lokomotiv, en tender och ett par vagnar ligga nedvräkta och söndersplittrade nedanför banvallen. Några dagar förut hade ett tåg urspårat där.

Ju närmare vi kommo Pittsburg med omgifvande stora järnindustricentra, desto mera fördunklades luften af den olidligaste rök. Eländiga kåkar i arbetare- och fattigkvarteren
88
passerade vi förbi den sista halftimman, innan vi rullade in i Pittsburg. Rundt omkring på höjderna hängde de uslaste kojor, hvilka sågo ut att hvilket ögonblick som hälst kunna störta ned från de skifferartade, sönderremnade nakna gråa bergen. Smuts, fattigdom och rök, den olidligaste rök man kan tänka sig, -- se där det första intrycket man får af Pittsburg, innan man stigit ur järnvägskupén och satt sin fot på stadens gator. Inne i staden försvinner fattigdomen eller undanskyles af de höga, stora husen med sina eleganta affärslokaler. Men smutsen och röken äro dock kvar. Hela staden är så impregnerad af koldamm och koksrök, att man smutsas ned af allt hvad man berör. Jag tror ej det gick någon dag under min vistelse i Pittsburg som jag ej grundligt tvättade mig om händerna 3 à 4 gånger och ändå var jag alltid smutsig som en smed i arbetet.

Pittsburg har öfver 321,000 invånare och är omgifvet af höjder, som skulle kunna erbjuda en härlig utsikt öfver staden och omnejden, om ej röken läge så tung och skymmande. Två segelbara floder, Alleghany river och Moongahela river, flyta genom staden för att några mil vesterut förena sig till Ohio river. Liksom i Stockholm finnas i Pittsburg flere hissar, med hvilka man lätt och bekvämt kommer upp och ned för de särskildt vid en sida af staden rätt branta höjderna, som ha en viss likhet med »södra bergen». Men man har varit mera praktisk där än här. Man transporterar ej blott människor upp och ned, utan äfven hästar och åkdon. Hvarje hiss är så stor att den förutom ett 20-tal passagerare kan taga två à tre hästar med åkdon.

Stål- och järn-kungen Carnegie, denne hänsynslöse arbetarplågare, som, när hans arbetare för ett antal år sedan begärde några cents löneförhöjning, lät sina »Pinkertonare», de amerikanska kapitalisternas privatpolis, nedskjuta strejkande, har skänkt staden ett bibliotek. Det är inrymdt i en palatslik byggnad, som kostat öfver ett par millioner dollars. Öfver ingången till detta »Carnegie Library of Pittsburg» står med stora bokstäfver »Free to the People», i öfversättning »Fritt för Folket». Hvilket hån! Slafvarne, som denne »filantrop», denne »människovän»
89
utsugit, på hvilkas arbete han sammanskrapat ej blott millionerna till detta bibliotek, utan äfven hundratals millioner, som stannat i hans egen ficka, äro efter dagens arbete så dödströtta och utpinade, att de äro mer än glada att fortast möjligt få krypa till kojs i sina eländiga kyffen i stället för att besöka biblioteket.

Jag aflade ett besök i detta Carnegie-bibliotek och gick igenom dess elegant inredda läsrum och hallar, hvilkas prakt verkar imponerande. På sin höjd ett tjugutal personer, de flesta damer, såg jag där. De sågo alla ut att vara välbergadt folk, men ej en enda arbetare syntes till.

Carnegie är icke allenast en stor »filantrop», utan han uppträder äfven som predikant. För ett par år sedan predikade han i en kyrka i New-York öfver ämnet: »Fattigdomens välsignelse» och hade bland andra petroleumkungen Rockefeller till åhörare; denne satt hela tiden med näsduken för ansiktet; folk trodde, att han grät, men elaka skämtare påstå, att han skrattade, så att ögonen runno.

Pittsburg har flere stora, härliga parker. I en af dem är äfven inrättad en zoologisk trädgård med en mycket rikhaltig djursamling, till en annan, Sichoni Avenue Park, är förlagd en botanisk trädgård med ett synnerligen storartadt drifhus. När man vandrar genom detta, kunde man tro, att man några ögonblick förflyttats till tropikerna. Där funnos alla möjliga tropiska växter, väldiga palmer, mot hvilka vår svenska palm är en liten dvärg, banan- och apelsinträd, som buro frukt. Egendomliga och praktfulla vattenväxter funnos i tusental; särskildt en ådrog sig min uppmärksamhet genom sina stora blad, hvilka liknade ett uppslaget paraply, och sina underbart vackra blommor; det var en »Virginia Regia Brasil».

Vid ingången till denna park står en staty af en herre vid namn Biglo, en af Pittsburgs »store män». Han är ännu i lifvet. Staden har rest statyn, heter det, men efter hvad man berättade mig, har mr Biglo själf betalt den samt t. o. m. mutat en del åldermän (stadsfullmäktige) att gifva sitt samtycke till statyns uppresande. »Det första, vi komma att göra, när mr Biglo gått
90
till sina fäder, är att ta bort skräpet och sälja metallen som skrot», yttrade till mig en Pittsburgare, hvilken en dag var min ciceron i staden och dess omgifningar. Mr Biglo är ej den ende, som på detta sätt söker bli odödlig för att likväl, han som så många andra uppkomlingar, ömkligen misslyckas.

Alleghany är helt och hållet sammanbygdt med Pittsburg, det endast en kanal skiljer dessa syskonstäder åt. Den förstnämnda staden, som ligger mycket högre än Pittsburg och har 130,000 invånare, kan betraktas som en slags förstad till Pittsburg; en stor del af dem, som arbeta och ha anställning där, bo i Alleghany.

Under min vistelse i Pittsburg bodde jag i Alleghany hos en partivän, en amerikanare vid namn Eberle. Från fönstret i mitt rum hade jag en härlig utsikt; skada blott att den så ofta bortskymdes af den tjocka röken öfver Moongahela-floden, på hvars stränder råder det rörligaste lif.

Mc Keesport är en stad på 35,000 invånåre, däraf 6,000 svenskar; den ligger 15 engelska mil från Pittsburg och är omgifven af ett vackert, kuperadt landskap. Här är sätet för världens största järnrörfabrikation.

Jag höll ej mindre än tre möten i Mc Keesport, men som jag uppehöll mig i Pittsburg, Alleghany och Mc Keesport just under de närmaste dagarne före presidentvalet, uppslukades allt intresse af detta, hvarför mötena på dessa platser icke voro så godt besökta. Parader och gatumöten, hvarvid det som oftast gick muntert till, kunde jag icke konkurrera med, och bra var det, ty i stället fick jag de ypperligaste tillfällen att studera amerikanarne under den agitation, som föregår ett presidentval; det var ingalunda den sämsta vinsten af mitt besök i dessa trakter.

När man far med spårvagn mellan Pittsburg och Mc. Keesport, kan man äfven, om man så vill, passera förbi Carnegies världsberyktade stål- och järnfabriker i Homestead. Där tillverkas de flesta järnvägsstålskenor i världen, öfver 3,000 tons pr dag.

En impossant syn möter blicken, då man efter mörkrets
91
inbrott far förbi det väldiga etablissementet. Eldhafvet från smälthyttorna och valsverken, fräsandet, smällarne och explosionerna vid stålblåsningarne göra ett utomordentligt intryck. Man kunde tro att man befunne sig utanför helvetets portar, och att oväsendet därinne vore de fördömdas skri, förbannelser och stönanden. Och när man vid arbetsskiftena ser af hårdt arbete och öfveransträngning förstörda, bleka, hålögda gestalter myllra ut med vacklande och släpande steg, kan man ej hindra en förbannelse att tränga sig fram mellan sammanprässade läppar, en förbannelse öfver det djäfvulska slafveri, som den stora massan är underkastad, oaktadt vi lefva i en tid, då människan gjort sig naturkrafterna underdåniga, så att de kunna utföra det hårda arbete, hvarifrån hon förut ej kunde befrias. Men man behöfver icke resa till Amerika för att få tillfälle att göra dylika reflexioner. Vid våra svenska bruk och grufvor, i våra stora industricentra får man bevittna samma slafveri, samma helvetiska procedur, om än i mindre skala.

Någon särskild svensk afdelning af socialistiska arbetarepartiet fins ej i Pittsburg; de få svenskar, som tillhöra partiet, ha anslutit sig till »brancherna> eller afdelningarne. Ansatser gjordes att bilda en svensk afdelning under mitt vistande där, men, såsom jag nämnt, lade valet beslag på allt intresse; huru försöket sedan utfallit, har jag mig icke bekant. I Alleghany County, där Pittsburg är beläget, räknar partiet 18 afdelningar. Hufvudstyrelsen för partiets organisation i Pennsylvania har sitt säte i Smithfield Street 431, där den äfven förfogar öfver en möteslokal. Den af partiet vid presidentvalet uppställde vicepresident-kandidaten Remmel är glasblåsare och bosatt i Pittsburg.

Jag tillbragte några angenäma dagar i Pittsburg. I »högkvarteret» arbetades under högtryck, ty en massa cirkulär, upprop och meddelanden skulle därifrån sändas ut öfver hela Pennsylvania till de olika afdelningarne, och dessutom måste äfven den muntliga propagandan skötas; så att nog var det fullt upp att göra.
92


The above contents can be inspected in scanned images: 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmtrip/pittsbur.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free