- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
S:t Paul och Minneapolis

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
138

S:t Paul och Minneapolis.

S:t Paul och Minneapolis äro som bekant ett par syskon städer i Minnesota, hvaraf den förstnämnda är residensstad för statens guvernör. De ha båda ett utmärkt läge vid stränderna af Missisippifloden, som stolt och majestätiskt flyter fram genom dem. I båda städerna bo mycket skandinaver, och i synnerhet äro svenskarne talrikt representerade. Af Minneapolis’ 203,000 invånare är sålunda bortåt en tredjedel svenskar. I S:t Paul, som har 164,000 invånare, är antalet skandinaver i förhållande till folkmängden något mindre. Den sistnämnda staden är äldst och byggd på kuperad terräng. Minneapolis däremot ligger på en prärie. För 50 år sedan fans ej ett hus i Minneapolis, och hela staten Minnesota var då så godt som blott en öde prärie och skogsland. I okt. 1850 anlände tre unga svenskar, Oscar Roos, Aug. Sandahl och Carl Fernström till det det då nybildade Minnesota-territoriet för att söka sin lycka. De togo »claim» vid Hay-Lake inom det nuvarande Town of Scandia, där de uppförde en hydda. 1851 på våren kommo flere svenskar, och så var början gjord till skapandet af detta nya Sverige i den vilda, amerikanska västern. Nu uppgå svenskarne i Minnesota till öfver en half million, hvaraf många tusenden genom idoghet och flit skapat sig en oberoende ekonomisk ställning, samtidigt som de lagt under plogen ett vildt och öde land.
139

I S:t Paul kallas en dalgång utmed Missisippi »svenska dalen»; den har fått sitt namn däraf, att de första svenskar, som kommo dit, bosatte sig där. En mängd bostadshus, hvaraf några se så gamla och antikvariska ut, att man kunde tro dem härröra från den tiden, ligga kringströdda å stranden.

Ej mindre än tre elektriska spårvägslinier förutom järnväg sammanbinda syskonstäderna och förmedla en liflig trafik mellan dem. För öfrigt äro städerna på flera ställen helt sammanbyggda, så att åtminstone en främling icke alltid vet, när han befinner sig i den ena eller den andra staden; om några år ha de helt säkert hunnit fullkomligt sammanväxa.

Det var sträng vinter, när jag vistades där i midten af nov. Jag skulle ha önskat vara där en sommar och se landskapet i sin härliga sommarskrud, ty omgifningarne med Missisippifloden slingrande fram måste då te sig förtjusande. Jag gjorde dessa iakttagelser en dag, då jag besökte Minnesota fiskodlingsanstalt i S:t Paul och på vägen dit hade att passera »bluffen», en delvis skogbeväxt höjd med pittoreska dalgångar. Från toppen af denna höjd hade man den mäst hänförande utsikt öfver den kringliggande nejden.

I S:t Paul bodde jag hos en f. d. Stockholmsfamilj, Carlsson, som för omkr. 5 år sedan utvandrade till Amerika och nu med ifver deltog i arbetarerörelsen. När de genom tidningarne fingo höra, att jag skulle komma till S:t Paul, hemstälde de hos sekreteraren för det socialistiska arbetarepartiet i Minnesota, hr Davidson, att jag under min vistelse i S:t Paul skulle få vara deras gäst; jag antog naturligtvis med glädje denna inbjudan och tillbragte i den gamla hederliga familjen några angenäma dagar. De trifdes utmärkt i Amerika och bebodde en hel liten villa med två rum och stort kök på nedra botten och ett stort rum och två mindre rum en trappa upp. Till villan hörde en liten trädgårdstäppa. Hr Carlsson hade där som här hemma anställning vid renhållningen. De första åren af sin vistelse i Amerika hade han arrenderat en farm vid Rush City, omkr. 60 eng. mil från S:t Paul, men efter ett par år upphörde han med landtbruket.
140
141

Minneapolis har den största kvarnindustri i världen. Pillsburys fyra kvarnar äro de största. På A-kvarnen, den största af Pillsbury-kvarnarne, aflade jag ett besök. Den sysselsätter 400 man och förmaler hvarje dag 15,000 tunnor; tillsammans förmala de fyra kvarnarne dagligen 33,000 tunnor. A-kvarnen har 30 stenar, hvar och en vägande 5 tons. Innan hvetet är färdigmaldt, passerar det genom en massa maskiner, »rolls», såsom de benämnas. Då jag aflade mitt besök, hade nyligen 400 af nyaste konstruktion insatts; hvar maskin kostar 450 dollars; endast i A-kvarnen kosta dessa »rolls» sålunda 720,000 dollars, eller 2,644,000 kronor. Det fans tillsammans 1,600 »rolls». Maskinerna vid den största kvarnen ha en styrka af 2,800 hästkrafter; drifkräften tages från Missisippifloden, och turbinerna ligga 90 fot under kvarnen. De stå upprätt och mäta 14 fot i höjd och 12 fot i bredd. Drifremmen till den väldiga maskinen är 6 fot bred. I packningsrummet arbeta 170 man om dagen och 70 man om natten. Arbetstiden vid kvarnen växlar från 9 till 12 timmar och arbetslönen från 2:50 till 3 dollars pr dag. Affallet, som begagnas till fodring af kreatur och höns m. m., lär gifva så stor inkomst, att hela kvarndriften betalas därmed. Jämförelsevis kan meddelas, att vid härvarande Eldkvarnen förmales pr dygn cirka 1,500 säckar, och att hela arbetsstyrkan, kuskarne inberäknade, uppgå till mellan 90 à 100 man. Å Saltsjökvarnen kan förmalas något mera eller öfver 2,000 säckar. Anmärkas bör dock, att den amerikanska hveten är torr och mycket lättmald mot den svenska, tyska och danska, som är mjuk och måste i väsentlig mån tillsättas med torr rysk eller amerikansk hvete för att kunna förmalas. Stockholms bagare använda mycket hvetemjöl från Pillsburgs kvarnar i Minneapolis som ock anses för den bästa i världen.

Det var en intressant vandring, jag gjorde genom det väldiga kvarnetablissementet, åtföljd af en ciceron, som välvilligt lämnade mig alla de upplysningar, jag önskade.

Staden är som sagdt byggd på ömse sidor om Missisippi; midt inne i staden förgrenar sig floden och bildar flere öar, af
142
hvilka Nicollet Island och Hennepin äro de största. Minnehaha falls med sin stadspark och zoologiska trädgård är en mycket frekventerad plats under sommarmånaderna, och härlig är den, där den ligger inbäddad i lummig löfskog med Missisippi-floden ringlande sig fram.

På mina ströftåg genom S:t Paul och Minneapolis hade jag till ciceroner ett par från arbetarerörelsen i Sundsvall i slutet af 1880-talet kända partivänner, målaren Lindén och en byggnadssnickare Pettersson. Båda deltogo med ifver i den då uppspirande arbetarerörelsen, och Lindén blef t. o. m. ådömd 8 månaders straffarbete, som han äfven aftjänade, för den då så allmänt omtalade strejken vid Söråkers sågverk invid Sundsvall. Det var en klassdom, som i oförsynt partiskhet söker sin like.

De hade för öfrigt min ankomst till Amerika att tacka för, att de sammanträffade. Lindén var nämligen sedan à å 5 år bosatt i Minneapolis, och Pettersson var sedan ungefär lika lång tid bosatt i S:t Paul, men de hade ej förut vetat, att de bodde så nära hvarandra. Så kom jag dit; de fingo se annonser om de möten, som arrangerats för mig, infunno sig vid dem och träffades åter. Att denna öfveraskning beredde oss alla ömsesidig glädje, behöfver jag väl knappast säga, och vi kommo öfverens om att egna ett par dagar åt sällskaplig samvaro för att återupplifva gamla minnen och bese Minnesotas hufvudstäder med deras omgifningar.

Både Lindén och Pettersson hade nu genomgått hundåren i Amerika, trifdes utmärkt och hade det bra. Ingen ville mera tillbaka till Sverige. Lindén berättade, att han farit rätt illa de första åren. Då han lämnade Sverige, begaf han sig först till Manitoba i Kanada. Där trifdes han likväl ej alls, utan styrde kosan söderut till Förenta Staterna. I början gick det honom ej heller där väl i handom, men en vacker sommardag kom han under sina irrfärder till en liten idyllisk stad bortåt Stillahafskusten. En neger, som var husägare, skulle ha sitt hus måladt, och Lindén fick arbetet därmed. Sedan han till den svarte ägarens stora belåtenhet hvitstrukit detta hus, fick han
143
den ena beställningen efter den andra på husmålning och slutligen hade han målat hvartenda hus i hela staden, så att de skeno som solen i Karlstad, försäkrade han. På detta arbete förtjänade han så pass, att han kunde få sin familj till sig, resa till Minneapolis och bosätta sig där samt ändå ha en slant öfver. »Hvarför stannade du inte kvar i ditt Eldorado»? frågade jag. »Jag ville inte fresta lyckan för mycket, ser du», svarade han, »därför skuddade jag den stadens stoft af mina fötter. För öfrigt trifs jag som norrlänning bättre i Minnesota med dess klimat.» »Kanhända du tyckte, att du förtjänat pängarne väl lätt», tillät jag mig att invända.» Ser du, det är litet humbug i allt här i landet», genmälde han med ett illparigt ögonkast, »men staden var åtminstone fin, när jag lämnade den, och det var hufvudsaken.» »Ser du den där fabriken», frågade Lindén, -- samtalet ägde nämligen rum, medan vi promenerade omkring och togo Minneapolis i beskådande, -- »där tillverkas järnspislar. Det är en f. d. svensk läsarekyrka. Och där borta ligger »Svenska missionshuset». Det är ett f. d. Waldenströmskt läsarokapell, som nu är inredt till »saloon» eller krog, upplyste mig Lindén. På mitt förslag, att vi skulle gå in och förfriska oss med ett glas, klefvo vi in i f. d. läsarekapellet, som nu omdanats till ett Bacchi tempel. Mera uppriktigt kunde nog icke den gode guden ha dyrkats under den tid, detta tempel helgats åt honom, än Bacchus nu dyrkades där utan allt skrymt och hyckleri. Om Waldenström eller andra liknande andliga ljus hade några aktier i affären, vet jag ej, men nog hade det varit en god affär, ty »saloonen» såg ut att gå bra. P. P. W. omtalade i riksdagen i år, att han sett en f. d. läsarekyrka inredas till stall. Såsom läsaren finner, är jag styfvare, som icke allenast sett en af hans egna kyrkor inredd till krog, utan äfven druckit en bägare i densamma.

Från krogen till fängelset lär ju endast vara ett steg, efter hvad en del godt folk påstår. Nåväl, låt oss aflägga ett besök på »County Gail », stads- eller häradshäktet i Minneapolis. Genom en introduktionsskrifvelse från Minnesotas guvernör hade jag
144
fått tillstånd att besöka alla publika institutioner i hela staten, och med densamma i hand erhöll jag äfven tillträde till fängelset.

Hur helt annorlunda behandlades ej fångarne där än här hemma! Jag häpnade, när jag med elevatorn kom upp och fick se, huru de hade det. I County Gail sitta endast ransakningsfångar och sådana, som äro dömda till kortare tids fängelsestraff. Cellerna äro så inrättade, att man kan gå rundt omkring dem och genom galler städse iakttaga fången. Rundt om cellerna löper en naturligtvis med järngaller omgifven gång, där fångarne få promenera under den tid, de ha sin rast. Det var rast, då jag var där. Rasten räcker tre timmar pr dag, och under denna tid stå alla celldörrar öppna, Det står då fångarne fritt att aflägga besök hos hvarandra. I flere celler såg jag tre å fyra fångar sitta och spela kort och röka cigarretter, andra läste eller pratade, men de flesta gingo bolmande omkring i gångarne. Bland dem, som sutto här inspärrade, funnos likväl flere, som begått gröfre brott, hvilka afvaktade sin dom. I en annan afdelning sutto sådana, som redan fått sin dom och nu aftjänade sitt straff, eller gröfre brottslingar, som väntade att föras till statens straffanstalter, antingen »förbättringsskolan» för yngre eller Stillvater för äldre förbrytare. Fångarnes behandling på det hela taget icke blott föreföll, utan var äfven helt annorlunda human än här hemma -- det var en iakttagelse och reflektion, som gjorde sig själf.

I Amerika möter man åtskilligt, som förefaller oss här i Sverige underligt. Vid konflikter mellan kapital och arbete t. ex. är det alls ej säkert, att myndigheterna alltid stälta sig på kapitalisternas sida, hvilket kan man säga undantagslöst sker här hemma, om än stundom under masken af en neutralitet, som i själfva verket gynnar kapitalisten. Se här ett exempel! För några år sedan utbröt en strejk bland spårvägspersonalen i Minneapolis. Då, såsom ofvan nämnts, ej mindre än tre spårvägslinier uppehålla förbindelsen mellan de båda städerna, och bolaget icke kunde erhålla strejkbrytare, anhöll det hos »mayorn» (borgmästaren) i Minneapolis att få poliskonstaplar till
145
handräckning att föra vagnarne och tjänstgöra som konduktörer. Men borgmästaren afslog denna anhållan, på samma gång han lät veta, att han, om ej spårvägstraflken oförtöfvadt upptoges, skulle låta sätta trafiken i gång på bolagets bekostnad. Bolaget vände sig nu till borgmästaren i S:t Paul, hvilken biföll bolagets begäran och utkommenderade polis till strejkbrytaretjänst. Det skulle han dock ha låtit bli, ty hans tjänstvillighet mot bolaget var nära däran att framkalla öppet krig mellan de två städernas styresmän. När S:t Pauls strejkbrytarepoliser kommo in på Minneapolis’ område, lät borgmästaren där häkta dem. Detta hans beslutsamma uppträdande hade till följd, att bolaget måste bita i det sura äpplet och gå in på de strejkandes fordringar.

Till Redving, en stad belägen 50 eng. mil från Minneapolis, gjorde jag äfven en afstickare. På 1860-talet var Redving hufvudorten för hvetehandeln i Nord-Amerikas väster. Staden har nu 8,000 invånare och ett det härligaste läge vid Missisippi. Jag höll ett möte där. Där fans blott ett fåtal partivänner, men så mycket mer energiska och fuliblods-socialister. Bland andra
146
träffade jag en norrman, Berndt Eide, en viljekraftig och intelligent man. Af honom mottog jag den vy af Redving, som är återgifven å sid. 140 jämte följande beskrifning: »Utsikt öfver Redving, Minnesota. Längst i bakgrunden ses Wisconsin, närmare åt förgrunden flyter Missisippi; där synes äfven en insjö inuti en ö i floden. Till höger i bakgrunden ligger ett 300 fot högt kalkstensberg eller »bluff», Bornbluff» benämndt, emedan det på afstånd liknar en stallbyggnad på västerns prärier, där virket är så dyrt, att vanliga »Borns», stallbyggnader, pläga uppföras af kogödsel och halm. I bakgrunden framskymtar den förnämsta delen af staden med profittagarnes och drönarnes palatser. Men mycket däraf bortskymmes af lummiga skogsdungar. En härlig tafla, ett sant paradis att se för den resande och turisten, som ej behöfver där söka tillåtelse att slafva för sitt lifsuppehälle.»

Ja, så skref Eide, den präktige mannen, om Redving. Och i sanning var den staden ett vackert, litet paradis. Skada blott att så vackra medaljer ofta skola ha så fula baksidor.

I Minneapolis och S:t Paul höll jag inalles 6 möten, tre i hvar stad. Där var fullt hus på alla möten. En liten god elittrupp af partivänner finnes i dessa svenska invandrarecentrer, och om de ännu få arbeta hårdt för de socialistiska idéernas spridning, för att framför allt bryta läsarekolportörernas inflytande, borga dock för slutlig framgång och seger deras energi och goda disciplin. Flere kvinnor deltaga äfven med lif och lust i organisationsarbetet, och om det än tycks gå långsamt, växer likväl dagligen deras antal, som endast och allenast i den socialistiska samhällsordningen se mänsklighetens räddning.

Jag uppehöll mig i S:t Paul och Minneapolis något öfver en vecka och tillbragte angenäma dagar där såväl ute på ströftåg för att se mig omkring och hämta intryck, som äfven i flere svenska hem, där jag gästfritt och vänligt mottogs; där träffade jag äfven många bekanta från hemlandet, som under de senare åren utvandrat för att söka sig en bättre utkomst och ett nytt fosterland, som ej så styfmoderligt behandlar dem som deras
147
egen moder Svea. Och glädjande nog kan jag säga, att de flesta hade lyckats.

Andra därmot hade det nog bra i ekonomiskt hänseende, men trifdes ej alls i Amerika. Jag lade märke till, att detta särskildt var fallet med sådana, som kommit från städerna och redan nått mogen ålder, när de utvandrade. Sålunda träffade jag en fru, som i 30 år varit bosatt i Minneapolis och aldrig trifts där. Hon var nu några och 60 år gammal och änka sedan ett 20-tal år. Det var en f. d. Stockholmsfru, som, innan hon och mannen, som var snickare, reste till Amerika, haft en liten handelsaffär på söder. Hon stod sig för öfrigt godt, ägde ett par, tre små hus tätt invid Missisippi och kunde ha varit millionärska, om »flaxen» varit med. Då hon och mannen för trettio år sedan kommo till Minneapolis, köpta de den jord, hon ännu äger. Hade staden kommit att utveckla sig åt det hållet, hade tomtprisen där stigit oerhördt. Men staden växte ut i en annan riktning, och så blef det ingen större affär utaf. Nu hade hon alla barnen vuxna, och hennes högsta önskan var att åter få se Stockholm. »Jag säljer husen och reser till Sverge», sade hon till mig en gång, då jag jämte hennes söner, båda socialister, voro inbjudna till middag hos henne, »ty jag har aldrig», tillade hon, »en enda dag trifts här i landet, oaktadt jag alltid haft det bra. Nu äro ni så stora, att ni kunna klara er utan mig». Om hon gör allvar af sin resa, vet jag ej, men omöjligt är det icke, ty det var en resolut gumma med ruter uti.
148

Den berömde norske violinvirtuosen OLE BORNEMANN BULL, som föddes 1810 i Bergen och afled i samma stad 1880, vann på sina otaliga konsertresor världsrykte och blef särskildt i ofantligt hög grad uppburen i Amerika. Hans blomstringsperiod faller mellan 1830-50. Ingen har som Ole Bull med sin »fele» fått människohjärtats ädlaste strängar att vibrera; ingen har som han förmått i toner tolka det norska folkets lynne och sitt fäderneslands säregna, storartade natur. Den idylliska, drömfylda ro vid skogetjärnet, skogens milda sus och forsens brusande dån -- hvem kunde framställa detta i tonernas drömvärld så, som Ole Bull gjorde det till sitt auditorium?

Du store son af broderlandet, tänkte jag, du har säkerligan gjort mera för väckande af ädla känslor i människohjärtat och återföra ro i sargade människobröst än legio »predikanter», -- du skall ha dig en anspråkslös blomma i min bok, som skall prydas med din vackra bild.


The above contents can be inspected in scanned images: 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/palmtrip/stpaul.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free