- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
På uppviglingsfärd genom Östern

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
57

På uppviglingsfärd genom östern.

Den 26 September lämnade jag New-York för att genom de östra staterna, Connecticut, Rhode Island och Massachusetts företaga en rundresa till de platser, där talrika svenskar voro bosatta eller afdelningar af socialistiska arbetarepartiet funos. Först styrdes kosan till Connecticut, där New Britain och Hartford skulle besökas. Med järnväg öfver New-Haven for jag till New-Britain. Det var en härlig resa. Till New-Haven gick banan utmed kusten till Long-Island-sundet, som ofta erbjöd de vackraste vyer.

Vid järnvägsresor i Amerika gäller det att passa på, om man skall komma med. Allting går så tyst och stilla; där förekommer ingen ringning med klockor eller utropning såsom här hemma; man köper sin biljett, kilar ut i banhallen och så får man taga reda på numret på den ingång till perrongen, där det tåg står, som man skall med. Vid hvar sådan ingång står en vaktmästare och ingen, som ej är försedd med biljett, får komma in på den särskildt afskilda del af perrongen, där tågen stå färdiga till afgång.

Man ser ej till någon stram, uniformsklädd »stins », eller stationsinspektor, som vid tågens afgång ger signal med hvisselpipa och vid deras ankomst viftar med en röd flagga. Tågföraren, förste konduktören, ger signal genom att trycka på en elektrisk
58
knapp, hvarpå lokomotivföraren sätter tåget i gång. På samma sätt går det till, när tåget skall stanna, alltid tyst och stilla. Inga ceremonier och intet oväsen som här hemma.

För att det skall kunna gå raskt undan finnas på flere järnvägslinier, åtminstone i östern, vid vissa mellanrum en med vatten fyld ränna af järn mellan skenorna, hvarifrån lokomotiven, medan tåget är i full gång, uppsuger vatten i ångpannan. Dessa rännor ha en längd af öfver tusen fot; medelst ånga hindrar man om vintrarne vattnet i rännorna att frysa.

Vaggonerna äro ej som här afdelade i små kupéer. Vagnen har ett 30- à 40-tal vid sidorna placerade soffor med plats för två passagerare i hvar; midt genom hela vagnen löper en gång. Konstruktionen är smäckrare än våra stora bogievagnar. Passageraretågen äro mindre än våra, men så gå de så mycket oftare. Under tågets gång passerar konduktören genom vagnen och säger ut namnet på nästa station, där tåget stannar. Då gäller det att genast göra sig färdig att hastigt stiga af, såvida man ej vill utsätta sig för att få göra en extra resa längre än man ämnat.

New-Britain är en stad på 27,000 innevånare, hvaraf minst 7,000 äro svenskar. Där fins en ganska lifaktig svensk klubb, som tillhör det socialistiska arbetarepartiet. Jag hade nöjet träffa flere bekanta, bland andra en partivän vid namn Eric Lind, som för några år sedan arbetade vid Grängesbergs grufvor. Den 27 sept. höll jag ett möte i Turner Hall för öfver 400 personer.

Dagen därpå befann lag mig i Hartford, där möte hölls i German Hall. Hartford är såtet för guvernören i staten Connecticut. Staden, som räknar 75,000 innevånare, hvaraf omkr. 4,000 svenskar, är mycket vacker och fin. Stadsparken med sina statyer och fontäner är härlig att skåda; invid parken ligger statens representanthus Kapitolium, en monumental byggnad, som med sin förgylda kupol verkar imponerande. I Hartford bor den världsberyktade amerikanske humoristen Samuel Langhorne Clemens, sign. »Mark Twain». I trädgårdarne växa söderns
59
frukter, och hade jag nöjet att där för första gången äta vindrufvor, som jag själf plockat från vindrufrankorna.

Från denna första lilla tripp återvände jag till New-York, där åter några möten höllos. Den 3 okt. reste jag till Providence i Rhode Island.

Med »Plymouth», en kustångare, gjorde jag resan dit. Den som ej sett eller farit med en af dessa ångare kan ens tillnärmelsevis föreställa sig, hur luxuöst och komfortabelt de äro inredda.

»Plymouth» låg fyra våningar öfver vattnet och rundt kring ångaren löpte promenaddäck; till passagerarnes bekvämlighet voro inrättade stora läs-, konversations- och röksalonger med eleganta, bekväma fåtöljer; vidare fans en musikhall, där en orkester på 10 personer gaf gratis konsert till kl. 11 på aftonen.

Jag var allt annat än frisk, när jag gaf mig i väg till Providence. Ombytet af klimat och kost m. m. hade så inverkat på mig att jag kände mig riktigt sjuk. Jag kunde därför ej få njuta som jag önskat af denna härliga resa, utan måste efter en god timmes färd gå till kojs.

På morgonen den 4 okt. anlände vi till Providence, »Österns perla» kallad. Ja, staden är en verklig perla, infattad af stora lummiga löfträd med väldiga kronor. Befolkningen uppgår till 175,000, hvaraf 5- à 6,000 svenskar. Här är världens största silfverfabrik belägen, nämligen Gorhams Manufaktori, som sysselsätter 1,800 arbetare. Äfven en af de största guldsmedsfirmorna i Amerika, Östberg & Biarton, har här sitt säte. Östberg är norrman.

Bland andra bekanta träffade jag förre ordföranden för Rörstrands arbetareförbund, W. Olsson, hvilken för sin verksamhet i förbundet så trakasserades af disponent och basar, att han måste söka sin utkomst i den nya världen; han har det bra, trifves godt och önskar sig ej tillbaka till »straffanstalten», yttrade han. Jag träffade ännu en, skräddare Forsström, fackföreningens i Stockholm f. d. ordförande; han deltager med lif och lust i arbetarerörelsen i sitt nya hemland. Båda dessa
60
61
gamla partivänner sände med mig till vänner och bekanta hjärtliga hälsningar, som jag härmed framför. I Providence finnas många goda, energiska medlemmar af arbetarerörelsen. På tal härom kan jag ej underlåta omnämna en gammal dansk vid namn Gundersen från Köpenhamn; både han och hans hustru äro gamla och grånade i partiets tjänst. Gundersens energiska hustru har bl. a. tagit initiativet till bildande af en kvinnoklubb.

Providence, hvilket, såsom jag nämnt, betyder »försyn», har grundlagts af en engelsk religiös utvandrare Roger Williams. Då han 1630 vid 32 års ålder kom öfver till Amerika, blef han erbjuden att som prest bosätta sig i Boston, men han afslog anbudet, emedan han ej ville tjäna en församling, som ej helt skilt sig från den engelska statskyrkan. Roger Williams var en af dessa stora karaktärer, som icke gå på ackord med sina åsikter. Han lärde, att den världsliga makten icke har något att skaffa med religionen eller med samvetssaker öfver hufvud taget, att den verldsliga makten icke har rätt att straffa religiösa »förbrytelser» såsom sabbatsbrott eller brott mot »något annat bud å lagens första tafla». Han förklarade, att det var orätt att taga landet från indianerna och att den engelske kungen ej hade rätt att skänka bort deras områden. Dessutom angrep han hyckleriet och de religiösa villfarelserna och oordningarne i församlingarne -- allt handlingar, som föranledde Massachusetts världsliga och andliga myndigheter att den 9 okt. 1635 utfärda en bannlysningsbulla mot Williams, hvarjämte han utvisades från New England. Han efterkom emellertid ej ordern och nu beslöt man att arrestera och hemsända honom till England, men då man kom för att häkta honom, var han försvunnen. Det var i Januari, den kallaste månaden under vintern. I 14 veckor irrade han omkring fredlös, skild från hustru och barn. Ofta när han ej träffade på indianhyddor, måste han tillbringa natten i vilda skogen. Slutligen hamnade han i Rhode Island, där han vänligt mottogs af indianerna; här bosatte han sig och grundlade staden Providence. När de religiöse hycklarne och puritanerna fingo reda på hans vistelseort, sökte de muta indianer
62
att mörda honom, men dessa »hedningar» visade sig mera mänskliga än de ofördragsamma puritanerna.

Icke allenast Providence, utan hela staten Rhode Island, har Williams grundlagt; styrelsesättet i den nyanlagda kolonien blef fullständigt demokratiskt, och kolonien en fristad för alla politiskt och religiöst förföljda. Williams dog 1683 i en ålder af 84 år.

Som man ser, var det en stor man, inspirerad af en verkligt religiös anda, ingen humbug eller medelmåtta som de, hvilka nu finnas där och ändå vilja gå och gälla för stora andliga ljus.

I den vackra stadsparken har staden låtit resa en staty at> den märklige mannen. Se illustrationen å sid. 60.

Partivännerna i Providence hade hyrt till mitt möte den vid Westminster-Street, stadens förnämsta gata, liggande stora musikhallen, som rymmer öfver tusen åhörare. Mötet var vällyckadt och hallen i det närmaste fullsatt. »Providence Journal» hade inne ett mycket sympatiskt referat jämte mitt porträtt. Arbetarepartiet är starkt organiseradt i Providence och hade vid senaste statsvalet uppstält egen guvernörskandidat, en väfveriarbetare Ried.

I Amerika fins som bekant ingen statskyrka. Man skulle då tro, att detta borde bidraga till att dämpa det religiösa bigotteriet, som eljes öfverallt florerar. Så är dock tyvärr ej fallet. Jag tror, att det knapt fins något land i världen så öfversvämmadt af religiösa sekter med kyrkor, kapell och bönehus som just Amerika. För religiösa gechäftsmakare är den stora republiken ett Eldorado, om än det religiösa humbugsmakeriet nu glädjande nog lär ha nått sin höjdpunkt. De ambulerande själfgjorda själasörjarne äro lika sorgligt beryktade där som här hemma. Sålunda arresterades i Providence för fickstöld, medan jag uppehöll mig där, en viss Martin Foley från Boston, medlem af Y. M. C. A., (Kristliga föreningen för unga män). Han var ute i missionsärenden och offret för stölden var en mrs Jone Pische. Att detta bofstreck väckte stort uppseende och lifligt kommenterades i tidningarne, behöfver jag väl knappast nämna.

Under min fortsatta uppviglingsfärd genom Östern besökte jag Pigeon Cove, Rockport, Malden, Lynn, Fitchburg, Gardner,
63
Woburn, Campello, Quincy, Worchester och Boston. Om den sistnämnda staden mera längre fram. På alla dessa platser äro en mängd svenskar bosatta, arbetande på fabriker, verkstäder etc.

I Campello, som ligger omkring 4 mil från Boston, bor en massa svenskar, 5- à 6,000; de flesta arbeta i den nära intill belägna staden Brocktons stora skofabriker, som uppgå till inemot ett hundra. Omkring 40 mil norr om Boston ute på en udde vid hafvet ligger Pigeon Cove och två mil därifrån Rockport, där Amerikas kroesus’ar pläga vistas om somrarna. Quincy är särskildt bekant för sina stenhuggerier. Flere tusen stenhuggare och bland dem många svenskar arbeta i därvarande stenbrott. Jag träffade där flere bekanta från stenhuggerierna i Bohuslänska skärgården och Blekinge. En af dessa, en blekingebo, hos hvilken jag bodde, ägde en fonograf. Min värd ville nödvändigt att jag skulle tala in några ord i apparaten. Det intresserar kanske läsaren att höra hvad jag yttrade. Mitt fonograftal hade följande lydelse:

»Maningsord till arbetarne från Aug. Palm:

Arbetare! Proletärer i hela världen, förenen eder! Med dessa maningsord slutade det manifest som Karl Marx för cirka 50 år tillbaka riktade till hela världens proletariat. Aldrig har något maningsord uttalats, som på så kort tid vunnit sådan genklang. Millioner af den gamla världens, af privatkapitalister och stormän utplundrade proletariat stå nu där sammanslutna mäktiga fackliga och politiska organisationer. Följen deras exempel, sluten eder till socialismen, läsen dess tidningar och skrifter, och träldomsoket, som i århundraden hvilat på edra skuldror, skall genom den kraft, som enighet och organisation gifver, aflägsnas. Frukta icke hånet, hatet och förföljelserna, erinren eder diktarens ord, då han säger:

Vill du väg för nya tider bana,
vill du slag för folkets frihet slå.
vill du höja andens upprorsfana,
över Golgata din väg skall gå.
     Lefve socialismen!

64

Jag hade ej väl talat in detta, förrän rullen blef insatt, och vi fingo höra apparaten upprepa orden till stor förtjusning för min värd, hans familj och några bekanta.

»Nu skall du tro, kamrat Palm, att du ofta skall få nöjet tala till arbetarne i Quincy», sade min värd. »Nåväl, må de bara följa maningsorden!» svarade jag.

Öfverallt under denna resa kunde jag glädja mig öfver talrikt besökta möten. I regeln voro lokalerna fullsatta af en intresserad publik. Att det emellertid fans många landsmän, särskildt bland de s. k. religiösa och kälkborgarne, som med allt annat än blida ögon följde min färd, fick jag snart tillfälle att erfara. »Nordstjärnan», en i New-York utkommande svensk veckotidning, hade redan efter mina första möten därstädes börjat visa dåligt humör. Såväl den som en del andra svenska tidningar hade på de olika platser, där jag uppträdde, sina korrespondenter, hvilka skrefvo långa referat öfver mina möten. Då en stor del af dessa referenter äro läsarekolportörer, kan man nog förstå, hurudana referaten skulle bli. Beklagligt nog står så att säga nästan hela den svensk-amerikanska prässen mer eller mindre i beroende af läsarekolportörerna; mer än en tidning, som försökt göra sig fri från deras tyranni, har bojkottats och slutligen nödgats, för att ej gå under, krypa till korset, d. v. s. underkasta sig läsarne.

Alltnog, i alla referat lät man påskina den största missräkning. Dels var jag den ynkligaste talare, de hade hört i hela sitt lif, dels »svor» jag icke nog, tyckte de. Men underligt nog, ju mer de täflade att prässa in i svenskarne, att det ej var värdt att offra tid på att gå och höra den »galne skräddaren», desto mer folk kom till mina möten. Några tidningar påstodo t. o. m., att det var slut med arbetarerörelsen i Sverge, och att det var därför jag emigrerat till Amerika, där jag ämnade kvarstanna.

Den 14 Okt. hade partivännerna i Worcester arrangerat möte. Den i staden utkommande svenska tidningen »Skandinavia» hade före mötet inne en »ledare» på öfver två spalter om socialismen i allmänhet och den socialistiska rörelsen i Sverge
65
isynnerhet. Bl. a. aftryckte tidningen flere sånger och andra godbitar, som stått i Social-Demokraten; att den tog det starkast kryddade, den kunnat uppleta, får man ju ej förundra sig öfver, då det ju gälde att »mota Olle i grind». Utom »ledaren» hälsade tidningen mig med en notis, där det bl. a. heter:

»Nästa söndag få vi höra ’folkuppviglaren’, den politiske talaren och f. d. skräddaren August Palm, som gjorde så mycket väsen af sig i vårt gamla fosterland. Nej, så var det inte, det var folket och myndigheterna, som gjorde så mycket väsen af honom. Nu har mäster Palm emellertid blifvit inbjuden till Worcester för att tala till stadens lugna och fredliga svenska befolkning.

Hittills hafva vi varit vana att under söndagarne höra Guds ords predikan och nykterhetsföredrag, men nästa söndag blir det andra bullar, som komma att bjudas oss.»

Möteslokalen, som rymde omkring 800 personer, var till sista plats fyld af en intresserad publik. Redaktören för »Skandinavia» hr Tode var äfven närvarande. När jag slutat mitt tal, drog jag upp ur fickan hr Todes tidning och började hålla en liten vidräkning med hans artikel om socialismen. Jag vet ej, hur jag tog det, men oförarglig måste jag ha varit den gången, ty publiken låg dubbelvikt af skratt nere i salongen och å läktaren.

Dagen efter erhöll jag genom ett bud från redaktören en vänlig inbjudan att komma in och hälsa på honom. »Hu», tänkte jag, »skall du våga det här i Amerika, där redaktörerna bruka ta till revolvern, när de fått ett horn i sidan till någon». Jag gick emellertid dit och fick ej anledning att ångra mitt besök, ty jag blef på det vänligaste mottagen af såväl redaktören själf som af tidningens ägare och öfriga redaktionsmedlemmar. På sätteriet erhöll jag från en af sättmaskinerna följande rader, uppsatta som minne från mitt besök:

     AUGUST PALM.
"Skandinavia", Worcester.

Då jag aflägsnade mig, gjorde mig redaktören sällskap och bjöd å en bättre saloon på en afskedsbägare. Men nu kommer
66
det bästa af alltihop. Referatet, som »Skandinavia» gaf af mötet var mycket sympatiskt, och tidningen antog, att de skildringar af mig och mina möten, som förut stått i svensk-amerikanska prässen, måste vara falska eller förvrängda. Jag var en talare, som förstod att taga publiken, försäkrade tidningen, och som människa den trefligaste kurre, som trampar i ett par skor.

Det var katten, tänkte jag, när jag läste referatet: »Jaså, det är på det sättet prässens representanter här i Amerika skola vinnas». Sedan den betan började tidningarne bli hyggligare mot mig. Ja, »alla sätt äro bra utom de tråkiga».

Worcester är en stor fabriksstad. Det största tråddrageri Amerika, trustbolaget »American Steel Wire & C:o», som äfven har fabriker å flere andra platser, är här beläget, sysselsätter omkring 6,000 arbetare och af dem öfver 1,500 svenskar. I Worcester bo omkring 15,000 skandinavier, till största delen svenskar, hvilka uppgå till 10- à 11,000. I en stadsdel, som heter Quinsigamond, bo de flesta af våra landsmän. Jag hörde här berättas en rolig episod rörande P. P. Waldenström, när han för några år sedan var ute på en predikoturné i Amerika och bland andra platser äfven aflade ett besök i Worcester. Där blef han äfven inbjuden att bese ett af de stora tråddragerierna. Liksom alla eller åtminstone de flesta amerikanska storkapitalister, ville fabrikens ägare gå och gälla för ett stort andligt ljus. Nu hade kort förut, innan P. P. W. kom dit, lönerna vid fabriken nedsatts, något som naturligtvis förbittrat arbetarne, af hvilka många voro svenskar. På kvällen, samma dag P. P. W. besett verket, predikade denne i en läsarekyrka i Worcester öfver texten huru »saligt det är att vara fattig». Det var ett tal, som slog an på den amerikanske mångmillionären, när han fick det öfversatt för sig, och P. P. W. lär ha riktigt »kommit upp i smöret» hos honom, hörde jag berättas. Åhja, religion en är en medicin, som, rätt använd, kan brukas till allehanda, särskildt när doktorer af en P. P. W:s och kousorters skrot och korn få handskas med den.

Under hela min »uppviglingsfärd» genom östern, hvilken
67
tog en tid af 23 dagar, hade jag nog tur att, trots min obekantskap med språket, ej fara vilse mer än en gång. Det var, när jag en afton skulle bege mig till Lovell, en stad belägen 10 à 50 engelska mil från Boston. Jag kom då 20 mil längre, än jag skulle och hann tillbaka till Lovell först vid midnatt. Det blef »messfall» i Lovell, men någon liten otur, när man är på »uppviglings»-turné, får man ej taga alltför tragiskt; man får som Motander vara nöjd.
68


The above contents can be inspected in scanned images: 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/palmtrip/uppvigl.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free