Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men för att komma tillbaka till den där kvinnan
som jag ljög så fräckt för: det var min sista kväll i
Reno. Jag hade varit ute på kapplöpningsbanan för
att se hästarna löpa, och jag hade gått miste om mitt
middagsmål (det vill säga middagsmål i ordets
ursprungliga betydelse). Jag var hungrig, och vidare
hade det just tillsatts en slags välfärdskommitté
för att befria staden för det slag av utsvultna individer
som jag tillhörde. Lagens arm hade redan bemäktigat
sig en del av mina kolleger bland vagabonderna, och
jag kunde höra, hur Californiens solbelysta dalar
kallade på mig över Sierrabergens snötäckta toppar.
Det var två saker jag måste göra, innan jag kunde
skaka Renos stoft av mina fötter. Det ena var att
skaffa mig plats på en ”blind” godsvagn i det
genomgående tåget, som under kvällens lopp skulle passera
staden på väg västerut. Det andra var att få något
att äta. Även en ung man betänker sig innan han med
en tom mage inlåter sig på en resa, som skulle vara
hela natten, utanpå ett tåg, som rusar iväg mellan
snöskärmar, genom tunnlar och bland den eviga snön
på himmelsträvande bergstoppar.
Men att få något att äta var ingen lätt sak. Jag
blev bortvisad från ett dussintal hus. Stundom hånade
de mig och påminde mig om det hus med järnstänger,
där jag borde höra hemma, om det gick mig efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
