Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter att komma ihåg Billy Harper, men detta foster av
min fantasi var för mycket för hans avtagande minne.
— Naturligtvis kommer ni ihåg honom, sade jag
enträget. Honom känner alla människor. Han här
varit där i fyrti år. Och ... nåja, han finns där ännu,
det är allt vad jag kan säga om den saken.
Och så inträffade ett mirakel. Sjömannen kom ihåg
Billy Harper. Kanske fanns det verkligen en Billy
Harper, och kanske hade han varit i Shanghai i fyrtio
år och fanns där ännu, men det var i alla fall första
gången, jag hade hört talas om honom.
Under en dryg halvtimme fortsatte sjömannen och
jag att tala på detta sätt. Till sist sade han till
polismännen, att jag var den jag gav mig ut för, och efter
en natts logi och frukost blev jag försatt i frihet, så
att jag kunde fara västerut till min gifta syster i San
Francisco.
Men nu återvända vi till kvinnan i Reno, som
öppnade sin dörr för mig den där kvällen i skymningen.
Vid första glimten av hennes vänliga ansikte var jag
strax klar över, hur jag skulle förhålla mig. Jag
uppträdde som en troskyldig, olycklig yngling. Jag kunde
inte säga något. Jag öppnade munnen och slöt den
igen. Jag hade aldrig förr bett någon människa om
mat. Jag var olycklig, otroligt generad. Jag skämdes.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
