Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Konsten att ”Hänga på”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig fram. Tåget stannar. Jag dinglar fortfarande med
benen. Så hör jag honom försiktigt öppna dörren. Han
är beredd att ta emot mig. Plötsligt hoppar jag upp
och springer längs taket. Det är rakt över huvudet på
honom, där han sitter och lurar innanför dörren.
Tå-get står stilla, natten är lugn och jag sörjer för att
göra så mycket oväsen med fötterna på järntaket som
jag kan. Jag vet det naturligtvis inte, men jag antar,
att han nu springer fram för att fånga mig, när jag
kommer ned på nästa plattform. Men jag aktar mig
för den. Då jag nått mitteÄ på taket, vänder jag om
och drar mig försiktigt tillbaka till den plattform som
både bromsaren och jag nyss har lämnat. Kusten är
klar. Jag klättrar ned på marken på andra sidan av
tåget och döljer mig i mörkret. Det finns inte en själ
som har sett mig.
Jag kryper över till stängslet längs banan och ligger
där och lurar. Aha! Vad är det? Jag ser en lykta
ovanpå tåget, som rör sig från den ena vagnen till den
andra. De tror inte att jag har kommit ned, och nu
söker de efter mig på taken. Och ännu bättre — på
marken längs bägge sidor av tåget rör sig två lyktor
på samma linje och med samma fart som lyktan på
taket. Det är en riktig drevjakt, och jag är haren. I
samma ögonblick som bromsaren på taket får syn på
mig, ämnar de båda andra slå klorna i mig från var
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
