Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fängelset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta hade vi honom placerad i en av nedre våningens
celler, där vi själva bodde. Då han hade haft ett par
anfall på fängelsegården, förklarade fångvaktarna,
att de inte gitte ha besvär med honom, och sedan
dess låg han inlåst i sin cell med en infödd londonbo
till sällskap. Inte för att londonbon var honom till
nytta, ty varje gång den unge holländaren fick ett av
sina anfall, blev den andre fullkomligt förlamad av
skräck.
Den unge holländaren kunde inte tala ett ord
engelska. Han hade arbetat på en bondgård, och han
hade fått tre månader, därför att han hade kommit i
slagsmål med någon. Varje gång anfallen skulle
komma började han tjuta. Han tjöt som en varg. Han
blev stående r^tt upp och ned under sina anfall, vilket
var mycket ogynnsamt för honom, ty anfallen slutade
alltid med att han föll framstupa till golvet. Så snart
jag hörde början till det långa vargtjutet, grep jag i
regel en kvast och sprang bort till hans cell.
Förtroendemännen får inte ha nycklar till cellerna, så det
var inte möjligt för mig att komma intill honom. Han
kunde stå rätt upp och ner mitt i sin trånga cell,
skakande i hela kroppen, medan ögonen rullade, så
att endast vitan syntes, och hela tiden tjöt han som en
förtappad själ. Hur mycket jag än ansträngde mig,
kunde jag aldrig få londonbon till att ge honom en
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
