Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Järnvägens farande svenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av alla. ödsliga ställen i världen var det, där jag
blev avkastad, det värsta. Det var en s.k. signalstation
och bestod av ett litet hus, som på måfå hade blivit
uppfört mitt i sanden bland salviabuskarna. Det blåste
kallt. Natten höll på att bryta in, och den ensamme
telegrafisten, som bodde i huset, var rädd för mig.
Jag förstod, att jag aldrig skulle kunna klämma den
mannen på varken mat eller nattlogi. Därför att
han var så tydligt rädd för mig, trodde jag honom
inte, då han sade, att tågen österut aldrig stannade
där. Dessutom hade jag ju blivit utkastad från det
österut gående tåg på samma ställe, för knappast fem
minuter sedan. Han försäkrade, att det endast hade
stannat på grund av särskilda order, och att det kunde
gå ett helt år, innan ett annat tåg stannade där av
samma anledning. Han sade mig, att det endast var
tolv, femton miles till Wadsworth och att jag hellre
borde söka mig dit. Jag föredrog emellertid att vänta,
och jag hade det nöjet att se två västgående godståg
köra förbi utan att stanna, och ett östgående godståg.
Jag funderade på om svensken möjligtvis hade varit
med på ett eller annat ställe i det tåget. Jag hade
alltså inte annat att göra än att trava längs banan till
Wadsworth, och det gjorde jag också till stor lättnad
för telegrafisten. Han hade mycket att vara mig
tacksam för, ty jag lät bli att mörda honom och sätta eld
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
