Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Järnvägens farande svenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod, ensamma, avskurna från världen; allt vi kunde se
var en liten sträcka järnvägsspår som på båda sidor
uppslukades av dimman. Vi stirrade på varandra utan att
säga något, och då vi tryckte varandras händer, skakade
de som i inbördes sympati. Svenskens ansikte var blått
av köld, och jag vet, att mitt också måste ha varit det.
— Aldrig mer vad för något? lyckades jag
omsider framstamma.
Svenskens strupe rörde sig, under det han försökte
säga något; och så ljöd det svagt och avlägset, men
en viskning så tunn, som kom den från själva hans
förfrusna själs djup:
— Aldrig mer landstrykare!
Han tystnade men fortsatte sedan med fast stämma,
som blev starkare och grövre efter hand som hans vilja
fick herravälde över den:
— Aldrig mer landstrykare. Jag ska skaffa mig
arbete. Det skulle du också göra. Man får ju bara
gikt av såna nätter som den här.
Han skakade min hand.
— Adjö, kamrat! sade han.
— Adjö, kamrat! sade jag.
I nästa ögonblick var vi försvunna för varandras
blickar i dimman. Det var vårt sista möte. Men jag
dricker din skål, mr Svensk, var du än månde vara.
Jag hoppas du fick din chans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
