Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iver och spänning, varmed jag varje morgon väntade
att få höra, vad utbyte han hade haft av den
föregående nattens arbete — hur många luffare han hade
fångat, och hur stora chanserna var att få dem dömda.
Och när jag i senare år var nog lycklig att kunna
narra en poliskonstapel, som var ute på jakt, så har
jag inte kunnat låta bli att känna mig ledsen för de små
flickornas och pojkarnas skull därhemma hos
konstapeln; jag hade en känsla av att jag på sätt och vis
bedrog de små flickorna och pojkarna på något av livets
goda.
Men det kan ju inte vara annorlunda. Landstrykaren
trotsar samhället, och samhällets spårhundar skaffa
sig ett levebröd genom att snoka efter honom. Det
finns landstrykare, som sätta värde på att bli infångade
av spårhundarna — särskilt om vintern. Naturligtvis
väljer den sortens landstrykare samhälle, där
fängelset är "gott", där det inte skall arbetas och där maten
är ordentlig. Vidare har det funnits och finns troligen
ännu poliser, som delar sitt arvode med de
landstrykare de arrestera. En konstapel av den sorten behöver
inte jaga. Han visslar, och viltet kommer
promenerande rakt fram till honom. Det är förvånande så många
pengar som kan tjänas på stackars, utfattiga
landstrykare. Runt omkring i alla de sydliga staterna finns
det — eller fanns åtminstone på min tid — fång-
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
