Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läger och plantager, där bönderna köpa de dömda
landstrykarnas tid, och där landstrykarna helt enkelt är
tvungna till att arbeta. Det finns också sådana ställen
som stenbrotten i Rutland, Vermont, där landstrykarna
utnyttjas och där den oförtjänta livskraft, de har samlat
sig genom att gå och tigga vid dörrarna och på gatorna,
exploateras för detta speciella samfund.
Jag vet ingenting alls om stenbrotten i Rutland,
Vermont, och när jag tänker på, hur nära jag var att
komma dit, så måste jag säga, att jag är glad över
att jag inte gör det. Vagabonder låter gärna
upplysningar gå vidare från den ene till den andre, och jag
hörde första gången om stenbrotten då jag var i
Indiania. Men då jag kom till New England hörde jag
oupphörligt detsamma, och alltid som om det var
verklig fara på färde. — De behöver folk till
stenbrotten, sade de landstrykare som jag mötte på min
väg, och det händer aldrig att de ger mindre än tre
månader. Då jag kom in i New Hampshire, hade jag
blivit nervös av dessa stenbrott, och jag var så
försiktig som aldrig det och höll mig på passande
avstånd från poliserna, både på järnvägen och annars.
En kväll gick jag ned till stationsområdet i Concord
och träffade på ett godståg, som stod färdigt att köra.
Jag upptäckte en töm godsvagn, öppnade sidodörren
och klättrade in. Jag hoppades kunna vara vid White
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
